norrakvarken
resa
7 nov 2016 08:48Snön virvlar ute & jag har tagit en föräldradag på lägstanivåsersättningen. Jag kunde göra 2 utbakade flätor på Lovikki innan hon gick till skolan & Lilling & jag äter tomtegröt framför Bolibompa innan vi ska leka i hennes rum.
Såhär borde livet vara. Att kunna följa en naturlig rytm. Att känna sina känslor & uttrycka dem. Att vara närvarande & vara råg & honung.
Har sovit hela natten i Andys armar. Allt är så ömsint & kärleksfullt nu. Hans snälla, mjuka blick & varma kropp. Allt välvilligt & gott som finns i honom & som jag inte riktigt kan förstå att han vill slösa på mig.
Vi har det så roligt & mysigt & fint nu & jag är så tacksam över att vi kommit tillbaka hit efter de här hemska 3 åren. När han försvann in i sin sjukdom & jag blev så ensam. & sen orolig. Ledsen & tillslut arg. & hur det då gått så långt att jag blockerat dörren & kunde inte känna annat än saknad & frustration. Under tiden som jag drog hela lasset hemma & var barnens enda. & började på nytt jobb. & var så känslomässigt utblottad att jag hungrigt slukade den uppmärksamhet & bekräftelse jag fick från En Annan.
Det är snart ett år sedan vi sa hejdå nu. Det känns som det aldrig har hänt. Som en verklighetstrogen, men absurd, dröm. Att jag föll så hårt. Att han plockade fram så fina saker i mig. Att jag kunde plocka fram det jag plockade fram i någon så otillgänglig. Att jag försummade mina barn. Att jag ljög. Att jag smög undan. Att jag var så besatt. Att jag krälade så. Att jag hade så dålig impulskontroll. Att jag gav allt & fick bara lite halvhjärtat tillbaka. Att jag täckte upp. Att jag inte bara vände & gick. Eller åtminstone slutade vifta på svansen.
& att jag bedrog den jag älskar.
& sen sörjde jag. Både det som aldrig blev & hur Andy lämnat mig för sin inbillade cancer.
& i mina skeden höll min bästa vän mig i handen. Hon som upplevde någonting liknande. Sa allt jag behövde höra för att inte bli fullkomligt världsfrånvänd. Tröstade när det kändes som att jag skulle dö. & hon gav mig en bild som var som morfin för smärtan. Hon sa att i en soluppgång i Grekland fanns ett cementrör där alla våra tårar & allt ont rann ut i havet. Späddes ut.
& nu ska vi sluta cirkeln. Inte Grekland, men Madeira.
Vi flyger dit imorgon bitti & när jag doppat tårna i Atlanten & sett soluppgången kommer jag att rituellt betrakta mig som hel igen.
& närmare min bästa vän än jag någonsin varit en annan vän. & mera Andys än jag någonsin varit någon annans.
& jag ska aldrig försumma mina barn mer.
127 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge norrakvarken en ros