norrakvarken

sudda ut

26 nov 2014 08:48
Dimman tjock över kvarteret. Vi läser Himmelstrand högt om kvällarna och ryser av skräckblandad förtjusning över obehaget. & jag minns den där leken jag kunde leka när jag var liten. Som en superkraft. Att upprepa: "Jag finns inte" inuti huvudet tills jag kom till en gräns, där jag kunde svaja med ena foten över. Ta ett litet steg, men hålla mig hårt i verkligheten. För på andra sidan, där hade jag utplånat min existens. Fanns inte mer. Hade aldrig funnits. Var bara en röst utan kropp. & längre in i dimman skulle rösten också försvinna, aldrig ha funnits. En skräck & tröst på samma gång.
Det var den djupa skammen. 8 år & den djupa skammen. Satt i soffan på fritids & utplånade mig själv, utplånade skammen. Vilade från den en stund. Kände mig som en alien bland de andra barnen. Det känner jag fortfarande. Kan inte bara leva som andra - bara vara. Måste hålla hårt i verklighetens kjolar & borra ner tårna i nuets kippande tofflor.
Att vara 8 år & släpa på skammen, att känna sig som en främling bland andra, desperat försöka passa in & hitta en endaste en att våga lita på. Det är en ensamhet jag inte kunde förstå vidden av, förrän nu.
Jag håller om dig, lilla vän. Din lilla hand & din uppskjutande kropp, din utskjutande överkäke. Drar med fingrarna över kotorna i din späda ryggrad & med varm luft viskar jag: "Du finns. Du är. Du får."