norrakvarken

vara vaken i mardröm

18 maj 2014 21:07
Jag går under de dimgröna blommande oxlarna & tänker på att jag inte ska tänka på, eller att jag kanske måste tänka på, hur min dotter kände det när denna pojke/man tvingade ner hennes byxor & trosor. Jag hör en koltrast sjunga, men hjärtat brusar i bröstet & mitt inre är det söndertrasade landskapet efter en orkan. Hennes rädsla. Hans stora kropp och hennes lilla. Men också hennes modiga & kaxiga: ”Nej, jag vill inte. Jag vill gå till mamma nu.” Och att hon sprang till mig & kröp ihop i fågelboet i mina armar & morrade.
”Vad är det som har hänt, älskling?”
”MORR”
”Kan du inte berätta?”
”MORR”
”Har du gjort nåt dumt?”
”MORR”
”Har någon varit dum mot dig?”
”MORR”
& sen åkte vi förbi rapsfälten som hon sa liknade hav av guld. Sen klättrade hon upp i en skördetröska. Sen lekte hon restaurang i en lada. Sen sa jag:
”Vad var det som hände?”
& hon sa:
”Han var inte snäll mot mig. Han ville att jag skulle visa muttan. Och när jag inte ville det drog han ner mina byxor och mina trosor.”
& gräsbranden härjade förbi i mitt bröst & lämnade svart, död mark efter sig. Men jag sa:
”Gjorde han något mer?”
& försökte andas lugnt & inte ramla ihop & hoppas att hon inte kände mina galopperande hjärtslag genom klänningens tunna tyg.
& sen sa jag:
”Det är så bra att du berättar det här för mig. Man ska inte hålla dumma hemligheter för sig själv. Och det han gjorde är fel, så får man INTE göra.”
Jag plockar en bukett hundkex med vänster hand & håller barnvagnen med höger. Hon sa nej. Hon sprang bort. Hon sökte trygghet. Hon berättade. Hon blev trodd. Hon fick upprättelse.
Men jag fick för mig att det finns en tid Före & så finns det en tid Efter. & att det här samtalet har jag haft förut, men det har varit i mina mardrömmar.
Mina tårar som inte kan sluta svalla, min skuld hög som himlen. Hur kunde jag låta henne vara ensam i huset? Hur kunde jag inte ha en tanke? Inte vara på min vakt, gå där & beundra äppelträn & havtorn?
Så går gångvägen under en bro & sen viker jag av på den upptrampade stigen. Tittar in under träden, tittar på mitt sovande minsta lilla barn. Tittar på mina fötter, tittar på himlen. Torkar tårarna & tar ett djupt andetag. Är spindeln i nätet på 6-årskalaset hela dagen utan en enda tår.
Jag kan & jag kan lita på mig. Även när jag är trasig & stympad & eldhärjat släckt inuti.

Tillbaka till sidans topp