norrakvarken

vilse

13 nov 2013 20:53
Ute regnar det & det blir mörkt innan jag hunnit klippa med ögonen mot dagsljuset. De lägger ny asfalt som stinker över hela kvarteret, jag känner mig oinspirerad & ledsen, sur & trött. Men så sjunker solen bakom tallpelarna som ett strålande guld-klot & jag håller Lovis lilla hand i min, och då kan någonting mjukt och svallande skimra förbi.
November känns som mer av en uppförsbacke än på många år. Jag kan inte ens förmå mig till att längta efter marsljuset. Det känns svart. Eller möjligtvis som en grå dimma.
Fy fan vad trött jag är på hur djävla oöverkomligt allt känns & hur djävla dålig självkänsla & därmed självförtroende jag har!
Försöker grunda mig & fylla i mina egna konturer med att tända ljus, lyssna på Ed Harcourt. Men det är ett sånt sus i vindlingarna, ett djäkla grubblande. Var är mina händer, mina fötter, mitt hull, mina läppar & mitt hår. Var är skrattet & lusten & fantasin & att en enda gång få konstatera: ”Det där är jag bra på!”.
Snörvel & snyft. Nu ska jag sitta stilla och tänka på en spinnande varm katt, på ett tänt ljus & på en raspig vinyl med Patti Smith.