norrakvarken
det förflutna
8 okt 2013 21:35Att bli påmind att du, som jag älskat & hatat så, fortfarande finns & lever & fortskrider - det svider & smärtar i mig på ett sätt som jag inte ens förmår att klä i ord. Eller ens förstå. Varför blir jag så oändligt ledsen? Lagar lasagne och gråter så att lungorna nästan lossnar.
Plötsligt blev jag medveten om den sorgblå sjalen som sitter fästad i min atlaskota. Den långa, skira, ensliga blå sorgen som fladdrar efter runt om & i mig.
Du är läkare med dina överdimensionerade händer. Du är pappa med dina vattniga ljusblå ögon.
Hur kan du vara det?
127 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge norrakvarken en ros