norrakvarken
Byxorna i storlek 92
13 sep 2013 20:35Var hemma hos mamma häromdagen. Hon hade rotat på vinden och hittat mina & syskonens gamla barnkläder, som jag fick gå igenom och ta till mina döttrar.
Där fanns söta utsvängda minibyxor. Små bamse-t-shirts & tröjor tryckta med fantastiska mönster & gulliga djur. Min gamla "Schweiz-klänning" med snörning & den där troll-tröjan som var min favorit. Och sen låg dom där. Byxorna. De där hängselbyxorna i jeanstyg med vita stjärnor. Dom som jag hade på mig (eller egentligen inte) när en pojke på mitt dagis hittade på den roliga leken att han skulle "knulla" med mig. Den där leken vi sedan lekte varje dag i som jag minns det en evighet.
Och de var så små. Så hjärtskärande små, byxorna. Storlek 92. & när jag minns det där, när jag minns skammen, den som sitter i min kropp. Den som välter mig, och som svärtar mig & drar ner mig. Den som var min kostym. Den känns ju så stor, så mycket större och hör inte hemma på någon som har storlek 92 i byxor! (Hör inte hemma på någon)
Jag har nu en dotter som har storlek 86 och jag briserar inombords.
Jag
var
så
liten
Ibland kan man undra om det verkligen har hänt? Nej, men så kan det väl ändå inte vara? Ha varit?
Men de där byxorna. De var.
& hans blå mysdress med "Stora stygga vargen" från Disneys "Tre små grisar" (ironiskt va?).
Hur liten var inte han? Vad hade han för storlek i sina kläder? 110? 116? 122?
Ändå en för liten pojke för att veta det där, hur man gör när man knullar.
Varje dag. Den där formationen i trä som gick att hänga ett blått specialsytt skynke över. Kuddrumsdörren som han stängde. Och så lämna kroppen, lämna & inte vara med.
Lilla storlek 92. Lilla lilla.
127 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge norrakvarken en ros