Monchichi
Monchichi och sprutorna
8 dec 2009 00:18Man är modig när man gör saker man är rädd för, har jag lärt mig. Det är en bra lärdom för det bidrar till detta med att faktiskt kunna känna sig stolt efteråt. Det är ju tur att det funkar på nått ställe, jag menar, annars är jag sällan stolt över mig själv trots att jag gör bra saker mellan varven.
Nå, jag är rädd för sprutor. Jag är dessutom känslig och får lätt ont och blåmärken kommer också gärna på det.
Det är vaccintider och jag skulle egentligen ta sprutan efter uppsatsen som jag nu skriver men nåt gjorde att det blev en chans i mitt schema att klämma in vaccinreaktion och samtidigt inte halka efter med uppsatsen så i torsdags gick jag förbi VC på vägen gem. Inte en kö, det var bara att gå in och bli vaccinerad.
Jag och smärta...det svider som fan (och alla som är normalkänsliga, ni kommer inte känna något alls) men sedan är det klart och den enda reaktionen jag fick var stelhet och lite ont i kroppen men det gick över efter några nätter med omvägar i sängen för att kunna stänga av klockan på morgonen.
Förra måndagen var jag och gjorde nya tester för järn och annat tjafs (fler stick) och jag lyckas inte med tabletterna, av många anledningar, och läkaren ringer för att meddela att järnet fortfarande är lågt men att mitt hb ligger på 119 (tjo!) och hur går det med tabletterna? Det gick ju inte så då var det bara sprutor kvar. Jag har nog aldrig varit så lycklig för något jag är så rädd för, i hela mitt liv. Men om vi ser till vad alternativet skulle vara, så kan vi väl konstatera att det bara att inse faktum.
Kanske var det bra att jag tog vaccinet först och att det svedde till och att jag sedan fick vänta på en reaktion, att det var mer läskigt än att veta att detta göra ont där och då och sedan är det över.
I morse var det dags och jag var nervös imorse och inte igår eller i helgen, det känns coolt bara det ;) Klockan tio skulle jag vara där, jag var där två min i. Go me ;) Distriktsköterskan som jag var inbokad hos började en halvtimme senare, sådant gör mig nervös.
Jag hade bildat mig en uppfattning på det andra sagt och jag trodde att det skulle göra dödens ont (då järn är starkt som fan) och så hade nån sagt att hon hade sovit tre dygn efter insprutandet...fast det fattade jag att det nog inte skulle bli så.
Första sticken gjorde inte så ont men det funkade inte, ingen ven ville fungera utan den gick och gömde sig. Hon vänder på hela den där liggvagnen jag ligger på och tar i andra armen...det går inte alls och jag får ett stort blåmärke och ett fulplåster. Distriktsköterskorna byter arbetsuppgifter med varandra och vi byter återigen arm, den andra behöver två försök (upp i fyra stick nu, det är synd om mina vener som de rotar runt och letar efter) men sedan så. Det smakar lite järn i munnen men annars är det lugnt.
Första gången man skjuter in järn så tar man halva järnet först, väntar en kvart och tar resten om man inte reagerar. Under den kvarten höll städerskan mig sällskap genom att berätta att hon inte gillade blomman som bara skräpade ner. "Jag hatar denna blomma, det är en fikus och den bara skräpar ner!", sa hon och sedan dansade hon med golvmoppen och berättade om sin dotter med den brutna armen. När hon tog soppåsen som distriktsköterskan ställt hos mig ifall jagf skulle må illa, så petade städerskan på mig och sa att min puls var bra. Trevligt sällskap =)
Sedan var det bara resten kvar och i fyra måndagar till ska samma procedur göras och vet ni, jag tror att jag kommer att klara av det också.
1217 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Monchichi en ros