Monchichi

Nej tack, men tack för att du tänkte på mig.

20 jun 2008 19:23
Vi har en norm i vårat samhälle med vissa regler vi måste uppfylla för att anses som lyckade och bra. Jag uppfyller inte vissa av dessa och jag kan tycka mig trivas med livet och fungera i alla fall. Jag kan ägna spaltmeter åt den lyckade tvåsamheten (som skall finnas mest för finnandets skull istället för något annat), det lyckade jobbet och jag vet inte allt men just nu handlar det om firandet av midsommar.Jag har firat många trevliga midsomrar och jag har inget emot midsommaren alls. I år väljer jag att inte fira alls. Jag vill inte och av olika skäl orkar jag inte. hade jag velat så hade förkylningen som inte vill ge med sig inte varit något problem men det är inte den som gör att jag inte vill. Det går alldeles utmärkt att skriva uppsats och tvätta istället.

Det som gör mig förbryllad är att folk tycker synd om mig."Är det verkligen självvalt?", frågade mamma med tonen som om jag hade ramlat och slagit mig. Ett helt okej samtal för att ha varit mellan mig och henne btw. Visst, jag vill egentlgen något helt annat men världen ser inte ut sådan och detta är det bästa alternativet för mitt välbefinnande just nu och jag är okej med detta. Kan inte andra också vara det då?
Är det inte okej att jag är rätt lättad över att slippa sill och resten? Är det inte okej att jag njuter av min pastarätt med vitlöksstekta bacon, babyspenat och sås? det passar mig perfekt just nu.

Jag uppskattar andras omtanke och känner mig hemsk när jag tackar nej och inte orkar förklara vidare. Jag uppfyller inte normen, det är synd om mig i deras ögon.