misan

fanfanfan det skulle varit du

19 sep 2015 17:31

Jag. Kan. Inte. Sluta. Tänka. På. Honom. Jag tänker på honom hela hela tiden – mer nu än förut, om det ens är möjligt. Allt jag ser får mig att tänka på honom. Alla jag ser får mig att tänka på honom.

Och jag märker att jag hoppas. Jag försöker låta bli, men jag kan inte hjälpa det. Jag hoppas att han ska sakna mig och tänka om, tänka att det där vi hade var något speciellt som är dumt att kasta bort, att det är värt det. “Samma chans kommer en gång bara. Aldrig att dom kommer två.”

Han som varje gång har sagt hur bra det känns, hur avslappnad han är med mig och att det inte är en självklarhet. För det är ju det att det är HAN som har satt ord på känslan mellan oss, det är HAN som har pratat om hur speciellt det har varit. Så det är inte bara i mitt huvud (hjärta).

Han avslutade förresten med att säga att han tycker otroligt mycket om mig, mer än vad jag tror (…), och så sa han också något om att han inte vill hindra min väg framåt (och syftade på Stockholm)… Det hade varit mycket bättre om han hade sagt att han inte hade rätt känslor för mig, för hur kan jag låta bli att hoppas att han ska ändra sig nu?

Men han är inte redo för ett förhållande, inte nu, kanske aldrig igen, och då spelar det visst ingen roll hur bra det känns när det är vi.

Fan, det hade kunnat bli så bra, för att HAN är så bra. Jag kommer aldrig att träffa någon som är som han, någon som har allt och lite till.

Men nu, jag vet inte vad som funkar bäst, att inte ha kontakt med honom alls eller att ha lite kontakt ändå. Jag provade det första, men det kändes inget bra, jag stod inte ut, så jag tog tillbaka kontakten lite och när jag pratar med honom försvinner ju det liksom oroliga i kroppen, så då tänker jag att lite kontakt inte är så farligt, även om jag hoppas så fort jag pratar med honom...

Fan, jag vet inte. Hur gör folk det här?

(Soundtrack: Thåström - Fanfanfan)

Tillbaka till sidans topp

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Althea: (19 sep 2015 22:24)
Känner igen det där. Jag vet att känslorna är det de är, men jag avråder dig att starta upp och längta och hoppas på någon som mest troligt aldrig blir din. Du missar chansen att hitta någon som uppskattar mig. Jag kastar sten i glashus nu, men ibland önskar jag att jag agerat annorlunda för fyra år sedan och gått vidare då med chansen att inte känna mig lika ensam som jag gör nu.
Är det önskan att ha någon som inte riktigt vill ha en? Är man en självplågare? Eller är det äkta kärlek? Eller lever man på ett knasigt hopp om att han kanske inte förstår sitt bästa(vilket är jag då). Visste jag det jag vet nu hade jag nog gått vidare och kanske hittat äkta lycka. Eller det tror jag då att jag skulle. För hur högt jag än flugit så har priset att sitta fast i en ickerelation varit för hög.
Men jag vet hur det känns, eller jag kan förstå och för fyra år sedan hade jag inte facit utan gick efter det jag då trodde var rätt.
Alltid denna kärlek

Althea: (19 sep 2015 22:25)
Uppskattar dig....jag och min nya telefon är inte vänner ännu :-)

misan: (19 sep 2015 23:20)
@Althea: Fast det handlar om hur jag kan sluta hoppas, hur jag ska hantera hela grejen...

norrakvarken: (20 sep 2015 09:58)
Känslan skriker efter knark & vill hoppas, för det känns så tomt & hemskt utan. Men det bästa är nog egentligen att kapa kedjan & kasta i ankaret. Låta bli kontakten, alltså. Fastän det gör så djävla ont.

Althea: (20 sep 2015 12:07)
Jag kan nog inte ge ett bra råd, för jag vet inte hur man gör då man slutar hoppas och det är oftast där problemet ligger. Men håller med norrakvarken, klipp och klipp ordentligt. Sen får du ta tag i känslan av ensamhet och att du är olycklig, vilket är ett asjobbigt arbete....jag har nog aldrig lyckats med det.

Althea: (20 sep 2015 12:09)
Men det jag menar är att hoppet kan leda en till att lik förbannat sitta ensam fyra år efter. För det är alltid hoppet som hållit mig kvar och undlåtit mig att se verkligheten för det den är. För jag har hoppas så ini helvete att han ska inre att vi är bra tillsammans. Istället borde jag ha sett hans agerande och lyssnat på hans ord istället för att hoppas att han skulle förändras. Man kan bara förändra sig själv, aldrig andra.

semla: (23 sep 2015 15:27)
Min mycket ringa erfarenhet säger mig: KLIPP. Allt annat är bara att dra ut på lidandet. Om han ångrar sig i framtiden kommer han kontakta dig. Du vinner inget på att låta honom ta dig för givet. Enkelt råd i teorin, jättejättejobbigt och svårt i praktiken. <3

misan: (23 sep 2015 16:04)
För att krångla till det, så har vi lite jobb ihop nu... Vilket jag så klart kan säga nej till, men jag vill inte gärna säga nej till pengar/merit/roligt/lärorikt... Åh.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: