misan
året som gick
1 jan 2013 22:48Jag började 2012 med att lämna ifrån mig min bebis, min plutt, mitt hjärta; Elvis. Inte den bästa början på året direkt. Jag tänker på honom ofta och drömmer om att ha en fyrbent vän – med päls jag tål – snart igen.
Jag sprang på en nedstämd Kotte och muntrade upp honom med ett Nallebud. Det ledde till en, hm, ska vi säga “favorit i repris”, men bara en och sedan total tystnad. Det var ju precis det jag var orolig för först! Så dumt. Jag saknar lättsamma, busiga Kotten.
Sedan handlade våren mest om att jag inte stod ut på jobbet. Jag lugnade dock ner mina desperata försök att komma därifrån när jag blev tillfrågad om att ta vikariatet som produktionsledare. En bra merit, högre lön och antagligen roligare arbetsuppgifter fick mig att tacka ja, även om det inte kändes helt bra i magen att bli kvar ännu längre på samma ställe.
Sommaren missade jag helt, kändes det som, men jag fick i alla fall lite sol och värme på Rhodos med Guldfisken och på Mallorca med Zäta.
Hösten var i princip bara jobb – en hel del övertid, men också roligare arbetsuppgifter – och distanskursen på Berghs. Alltså hade jag inte jättemycket tid och ork över till att hänga med människorna runtom mig (dessutom tröttnade jag på Zäta och Guldfisken, av olika anledningar), så det var en ganska ensam höst. Men jag kände mig inte så farligt ensam och ärligt talat vet jag inte om mindre jobb och ingen distanskurs hade gjort så stor skillnad, jag är inte speciellt social just nu...
Jag sov hos Svinto en handfull gånger under året. Han blev singel runt förra julen och, ja, med vår historia var det nog oundvikligt att det inte skulle hända <i>någon</i> gång i alla fall. Nu är han bortrest i tre veckor och jag kan inte låta bli att vänta på att han ska komma hem... (Det tog visst bara två söndagskvällar på raken för att det skulle kännas som en vana, skit.)
Under hösten började jag prata med min pappa igen, efter ganska torftig kontakt de senaste åren. Egentligen var det bara för att jag behövde honom som bollplank till distanskursen, så det kändes lite dubbelt att återuppta kontakten. Men ja, det ledde ju till ett ganska trevligt julfirande ihop, så det kanske var en bra grej ändå (jag är fortfarande inte riktigt säker).
Och så det vanliga kämpandet, förstås. Jag vet inte när jag ska slippa det? Jag inbillar mig att de riktigt bra stunderna, bergen i bergochdalbanan, var många färre under 2012 – jag minns knappt någon – men det var också de riktigt riktigt djupa dalarna. Det var desto mer av att bara försöka hålla näsan över ytan... Under hösten var jobbet faktiskt något som hjälpte mig att hålla mig uppe. Jag mådde bra på jobbet, men mindre bra hemma.
Året avslutades lite otippat på nyårsfest hos Guldfisken. Jag var tveksam innan, men det blev en mycket trevlig tillställning – och min efterrätt blev succé! Jag var dessutom förvånansvärt social, med tanke på mitt osociala humör nu för tiden. Det roliga var att jag tänkte på det under tiden, liksom "oj, vad duktigt social jag är nu".
Det ska bli skönt med ett nytt år, ett nytt kapitel, nya möjligheter. Jag fattar inte riktigt hur, men jag lyckas trots allt det gråa, trötta känna mig hoppfull inför 2013. Jag hoppas förstås framför allt att jag mår bättre, blir gladare, att jag blir den <b>riktiga</b> Misan. Sedan hoppas jag på ett nytt jobb, några kilon mindre och kanske ett körkort.
Hej 2013!
853 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge misan en ros