misan

plockepinn är sämsta spelet just nu

17 sep 2010 22:01

Jag tror inte att jag har Parkinson längre, darrandet har lugnat ner sig - eller så är det bara så att jag har vant mig vid det... Jag lider inte av det, men märker av det då och då; det blir en del dubbla bokstäver när jag skriver sms och jag måste alltid koncentrera mig massor på att till exempel ställa tillbaka mascaran i badrumsskåpet utan att ha ner grejerna som står på samma hylla.

Jag tror att jag har gått och fått en ny grej också; jag har blivit lite ryckig. Alltså inte hela tiden, men då och då rycker min kropp till som om jag hade fått en liten stöt genom hela kroppen, ibland är det bara delar. Det händer bara när jag är stilla, så jag funderar på om det är spänningar i kroppen som pyser ut på något sätt (kan spänningar pysa ut?). Hemma spelar det ju ingen roll, men jag känner mig som ett freak när jag sitter på bussen och får mina ryck. Jag brukar försöka dölja dem genom att till exempel direkt sätta mig lite annorlunda på sätet, så att ryckningen bara ser ut som en del av den handlingen.

Till det nya hör nog också min något sämre balans och mina händers oplanerade utfall när de har koncentrerat sig en stund - det sista är ju typ samma som mina ryck, fast vid andra tillfällen. Jag kommer inte på något bra exempel just nu, men det funkar ungefär som att om jag skulle rita en cirkel och koncentrerar mig noga för att få den så rund som möjligt, då i slutet, när jag bara har en litenliten bit kvar, så rycker handen till och så har cirkeln fått en svans! Det är som om kroppen fnyser åt små koncentrerade rörelser, ska man göra något ska man göra det ordentligt liksom.

(Fan, låter inte det här lite som Parkinson i alla fall? En muskelsjukdom åtminstone...?)

En helt annan sorts åkomma hade jag förra helgen; en hemsk testbildssignal som var värre än "vanligt" och som inte ville försvinna. Jag blev, på riktigt, rädd för att jag skulle ha fått tinnitus! Men jag fattade inte hur det gick ihop, för jag hade ju inte lyssnat på något med högre volym än tv:n på fredagkvällen (fast nu har jag ju läst att man tydligen kan få tinnitus av allt möjligt, inte bara ljud!). Jag såg framför mig hur det där ljudet skulle förfölja mig hela livet och göra mig galen - jag kände sådana tendenser redan då liksom, när ljudet inte gick att stänga av och jag inte kom undan det - och jag kände mig smått panikslagen.

Jag lyckades somna efter en stund i alla fall. Jag försökte lugna mig själv med att jag bara var fjantig, hypokondrisk, det där ljudet skulle ju vara borta morgonen därpå. Men det var det inte! (Egentligen är det väl först <i>här</i> som jag borde bli rädd, inte kvällen innan...) Jag var uppe en stund, men gjorde sedan som jag brukar när jag tycker att det är jobbigt; jag gick och lade mig igen. Jag sov lite till och från större delen av dagen faktiskt, och någon gång på eftermiddagen, när jag inte orkade sova mer, så upptäckte jag att ljudet var borta. Halleluja!

Jag vet inte varför jag skriver det här, men jag är bara så fascinerad över hur min kropp beter sig, jag är inte van vid att den inte beter sig "normalt". Jag är vanligtvis inte det minsta hypokondrisk heller, så jag förstår inte hur jag så snabbt fick för mig att jag hade fått tinnitus. Det är också fascinerande.

Tillbaka till sidans topp