misan

det är typ en hönan och ägget-fråga

17 jul 2009 16:41

Medans jag fikade med Guldfisken - som bara mellanlandade i stan i ett par dygn innan nästa resa - och Baloo igår eftermiddag var jag nästan normal. Ingen zombie åtminstone och jag skrattade utan ansträngning liksom. Sweet, som Baloo hade sagt.

Visst borde en sådan grej vara ganska bra för att, ja, må bra? Jag tänker: positiv spiral. Så varför kunde jag bara gå typ tjugo steg efter att vi hade skilts åt innan det tunga rasade ner över mig igen? Så ska det väl inte vara? Hallå, positiv spiral?

Jag har försökt analysera om det tunga (det mörka, skiten - kärt barn har många namn) kommer efter speciellt dystra tankar på något sätt, men nej, jag får inte ihop det alls. Det är som ett helt skilt väsen. Lika konkret som kyla och att frysa. (Eller så rationaliserar jag bara nu för att slippa ta ansvar för mina tankar och min typ självförvållade skit.)

Och liksom, i den där kylan är det ju inte helt lätt att tänka "äh vaddå kallt, det är ju asvarmt, på riktigt". Man kan möjligtvis försöka låta bli att tänka att det är så kallt att man fryser ihjäl, men det går inte att inte låtsas om att det är kallt.

Men efter en sådan tung kväll - som jag blev tvungen att sova bort ett par timmar av - så slog det mig, när jag skulle gå och lägga mig, att det tunga hade försvunnit nästan helt och ersätts av, faktiskt, lite liv-känsla. Och vet ni var den känslan kom ifrån, den kom ifrån att jag började klura på en ny header till Ebba von Sydows blogg (alltså, det var en tävling jag hittade - dock inte genom hennes blogg, känns det mycket viktigt att berätta).

Så <i>det</i> måste vara mitt knep, att "jobba". Ha, jag har hittat ett knep! (Jag har ju alltid tänkt att jag lätt skulle kunna bli arbetsnarkoman.)

Tillbaka till sidans topp