misan

det är bara fars dag en gång om året

2 apr 2008 22:31

Hur är det meningen att man ska reagera när man får höra att ens pappa (än en gång) har blivit vräkt för att han inte har betalat hyran? Hur är det meningen att man ska förhålla sig till en pappa som ljuger om var han jobbar och var han bor, som egentligen inte har något jobb eller någonstans att bo?

Det här är inte min pappa som jag känner honom. Min pappa är en helt vanlig pappa som jobbar på ett helt vanligt kontor och lever ett helt vanligt liv. En pappa jag var stolt över när jag var liten, för att han inte var en sådan där pinsam förälder, utan en ganska cool pappa faktiskt. Det här fattar jag inte alls.

Vi har inte pratat på ett par-tre månader, för jag vet inte var jag ska göra av honom i mitt liv längre. Så mycket besvikelse som hör ihop med honom nu (men ingen ilska, var är ilskan?) och så lite förtroende. Var gör man av en sådan människa? Var gör man av en sådan pappa? Jag vet inte.

Alla säger att jag inte kan göra något, att jag inte <i>ska</i> göra något, att jag har gjort tillräckligt, han är en vuxen människa som får ta ansvar för sina egna handlingar. Och ja, jag vet, men hur skulle jag kunna stå ut med mig själv om jag inte gjorde allt jag kunde för att hjälpa honom - även om det skulle stjälpa mig själv? För hur hur hur är det meningen att man ska kunna låta bli att bry sig om, sluta oroa sig för, sin egen pappa? Jag vet inte.