19 nov 2013 06:45
Jag har skrivit här i snart 4 år. Jag har använt detta som en ventil och en bikt. I en värld som stundtals känts som om hela mitt inre varit täckt av en inlandsis har detta representerat ett litet hål som jag kunnat simma upp till, dra ett andetag, vila lite, blåsa ut sakta och sen dra ytterligare ett för att sedan återgå till att försöka vara isbrytare tills jag varit tvungen att komma upp för luft nästa gång. Jag läser några av er mer än andra. Men jag läser nog alla ibland i alla fall. Igår satt jag en lång stund och läste vad som hänt här på Ord den senaste tiden, när jag varit fullt upptagen med att försöka finna ro i min själ nog att våga tycka om en ny man, styrkan att visa vem jag är och våga få mitt hjärta att tro att jag kan bli lycklig i andra armar än den gifta mannen.
Mina ord är inga brinnande facklor för någon annan än mig själv. Jag vill inte att det ska vara det heller. De är helt enkelt mitt sätt att sätta ord på det jag känner, för att jag ibland tänker klarare om jag inte tänker utan bara låter fingrarna svepa över tangenterna. Jag kan själv sitta och läsa sen och tänka att, jag men det var ju så det är/var/känns. Börjar jag fundera på vad jag ska skriva så blir det bara konstigt och inte jag. Jag har efter en natts sömn kollat hur många som läser mina ord. Det ligger i snitt runt 250 skulle jag tro. Några ord på +330 sträcket och det ordet som hade mest hade 492 läst. Inte precis några bestsellers direkt men så ligger det till.
Jag ogillar vissa saker. Mobbing står väldigt högt på min lista och jag har haft en känsla av det tidigare men inte riktigt sett det så klart som nu. Flera läsare och ibland skrivare här på ord anser jag mobbar. Ni vet säkert vad jag talar om utan att jag behöver skriva det rakt ut. Jag vill bara tala om att jag tycker inte om det! Om man är en person som har förståelse för andra, och som följt med här på ord under en längre tid vilka de flesta här har, så vet man vad människor går igenom. Då kan man visa förståelse och inte välja att hoppa på första bästa grej som en flock vargar. Bröstoperationen var ett tillfälle. Vem är ni att döma? Ingen behöver känna sig träffad eftersom jag inte skriver ut några namn. Hela rädslan inför vad väninnans son nyligen råkat ut för en annan. Men om jag samlar mig själv och går tillbaka i denna personens ord så är jag säker på att jag hittar betydligt fler tillfällen, men den tiden har jag ännu inte investerat. Jag anser inte att det är konstigt att efter en längre tid av förföljelse med allvarliga hot och trakasserier så är alla känselspröt på utsidan och alla situationer som innehåller våld och rädsla förstoras och får i vissa fall kanske konstiga proportioner. Jag kan inte se att det står skrivet någonstans att personen hatar alla som korsat landets gränser utan rädslan och motståndet är begränsat till de som våldför sig mot andra, och även om jag inte delar vissa uppfattningar så delar jag inte heller de bemötande som hennes rädslan får här på denna plats. Jag kan inte utläsa att personen sagt att det är ego att inte skaffa barn, utan skrivit att hennes uppfattning är att det inte är ego att vilja sätta barn till världen. Jag kan ha missat saker i just dessa ordväxlingar senaste tiden men min allmänna uppfattning är tämligen klar. Hur jag gör med min egen plats här får bero lite. Jag tål att läsa andra människors uppfattning om vårt samhälle. Det är vår rätt att tycka olika och uttrycka det. Jag har bara svårt att se när människor klappar sig på bröstet över sin egen förträfflighet samtidigt som man faktiskt mobbar. Man kan välja att inte kommentera. Eller välja att förstå.
