Mini
Att bli fri..
30 apr 2013 23:29Tiden går och även om allt är lugnare, lite mer distanserat, lite mindre smärtsamt, dimmigare på något vis så finns det ändå där. Undran. Om jag någonsin kommer bli fri. Min beslutsamhet vacklar och alla mina goda intentioner blåser bort med vårens starka vindar och jag svarar när hans nummer dyker upp. Jo, jag hade tagit bort spärren i ett svagt ögonblick, och satt dit den igen bara för att plocka bort den igen och sen glömma bort att aktivera den igen. Kanske ett omedvetet medvetet val vad vet jag. Jag är ju fortfarande inte fri, och kanske vill jag bara så gärna tro att jag faktiskt bara glömde och inte medvetet lät bli. Oavsett, jag svarade.
Först pratar vi som vanligt. Som två goda vänner som inte pratat på ett tag och skratten rullar lika lätt som förut, som om vi pratade igår, som om vi fortfarande var vi och inte två helt andra vi som inte sett varandra på ja, vad är det, snart ett år.
Han frågar mig om mitt kärleksliv. Jag hinner tänka att, vilket jäkla kärleksliv. De män som uppvaktar mig, som jag understundom låter bjuda mig på en fika eller ett glas vin. De som aldrig liksom når mig hur dom en försöker. Dom som jag vill tro att jag ska ge en ärlig chans, men som faktiskt är chanslösa innan vi ens sagt vårt första ord till varandra. För jag är inte där, redo att möta någon med ett rent och fint hjärta hur jag än försöker tvinga mig. Jag kan gå långa stunder och inbilla mig att det är över, att jag är fri, att hans närhet inte längre fattas mig, att min hud inte längre saknar hans läppar och att min hand inte längre vill ligga tryggt i hans när jag går längs en väg som drunknar i vårens första solstrålar, att mina ögon inte längre längtar efter att få se hans ögon glittra emot mig.
Men det är inte sant. Oavsett om vi pratar eller inte, så är det inte sant. Jag jämför. Jag träffar fantastiska män, som tycker jag är fantastisk, men jag ger inte hela mitt hjärta, inte hela min person, inte hela mig. Jag börjar bli rädd för att jag aldrig kommer klara av det. Att jag kommer bli en sån kvinna som om 20 år sitter och tänker att han var den sista mannen som verkligen nådde mig.
Jag pratade med en väninna igår, som har börjat en liten affär med en man på sitt jobb. En gift man bör tilläggas. Hon tycker väldigt mkt om honom, och trots att dom egentligen inte gjort något särskilt alls ännu ville jag få henne att vakna och dra sig ur innan det var försent. Innan hon blev mig. En person som vill nått som aldrig blir.
Jag läste några av mina ord för henne. Två där jag skriver så vackert om tiden vi delade. Sedan ett där han saknas mig så varje sekund känns som år. Där varje minut utan hans röst känns helt outhärdlig. Hon tyckte att det lät som jag läste ur en bok, som var så otroligt vackert skriven, om så starka känslor. Sen läste jag det sista, det som är så fullt av besvikelse och längtan. Då började hon gråta. Jag grät inte. Mina tårar har nog tagit slut, och lämnat efter sig ett tomrum. Ett tomrum som jag verkar vara helt oförmögen att fylla med något annat. Jag ser det framför mig. Ett kallt rum i en källare på ett gammalt hyreshus, byggt på den tiden då man inte la ner någon kärlek på källaren. Mörkt och den enda strimma dagsljus kommer ifrån fönstret som är avlångt och precis ovanför jordytan högt upp mot taket. Det luktar lite fuktigt och mögligt i rummet, och i hörnet står det ett ihopfällt pingisbord som inte använts på många år. Ungefär så känner jag mig. Tom, bortglömd och det enda som visar att det faktiskt har varit aktivitet här en gång är det gamla pingisbordet som en gång var upphov till glada skratt.
Jag vill älska igen. Jag vill känna att jag är precis där jag vill vara, med den som jag vill vara med och att han vill vara med mig helt och fullt. Men något i mig saknar honom. Det vill inte släppa. Snart har ett år gått, och jag står och stampar.
Det gör ont.
