Mini
Nu är han borta!
16 aug 2012 09:58Vaknade imorse, det första jag ser när jag slår på datorn är han status på fb. "Såååå... Då var man antagen till xxx-programet. Imorgon går flyttlasset! Mot nya äventyr i xxx". Det högg som en kniv i bröstet, som en glasbit som någon sprängt in i hjärtat på mig och sen tagit en hammare och krossat till miljoner små bitar som med kraften av en bomb splittrade sig i bröstet på mig. Mot nya äventyr. Underbart.
Jag plockade bort honom från fb. Jag vill inte se mer. Han ska inte få se mig. Mitt liv ska han inte veta något om. Inte ett jävla dyft. Jag hoppas att jag kommer komma över detta. Tyvärr känns det inte så, det skrämmer mig. Det gör mig orolig. När han träffade mig var jag glad, levande, lycklig och full av energi. Han ville ha den. Jag gav den. Frivilligt. Men med förhoppningen om att det skulle bli något mer. Han visste förmodligen hela tiden att det inte skulle bli det. Han borde ha låtit mig vara!
Har inte raderat våran mail än. Han vill inte att jag gör det. Han vill kunna gå in där och läsa, komma ihåg oss. Ska jag låta honom ha det kvar? Varför? Varför ska han få läsa mina ord och ta mer kraft från dom? Jag vet inte. Jag är som en själ som trampat på en landmina. Jag har spridits över ett område så stort så jag förmodligen aldrig kan hitta alla bitar igen. Finns så mkt klister som krävs för att lappa ihop mig? Jag var hel, jag var lycklig och jag gav bort det.