Mini
Domen är livstid.
8 aug 2012 12:44Jag börjar undra, uppriktigt undra, om detta är nått som jag kommer komma över. NÅGONSIN! Han ringde i förrgår. Jag hann inte svara. Och ja, jag vet att jag aldrig mer borde svara när hans namn dyker upp i min display. Tror jag är hjärntvättad eller nått.
Jag var påväg till verkstaden med bilen och när jag kommit iväg ringde jag upp. Han svarade. -Hej, hade du ringt? -Ja, jag har löst det nu men jag behövde hjälp med Fb. (???) Va, tänker jag.. Fb? -Jaha, vaddå fb? -Jo, nån har kapat mitt konto och gått in och bytt min relationsstatus och jag lyckades inte få bort det, provade massor av gånger och fick lite panik och du är ju så bra på det. Tonen är neutral, som om jag är vilken jäkla telefonsupport som helst. Tydligen har hans konto blivit kapat, och det enda personen som gjort det har ändrat är hans relationsstatus och vad han är intresserad av. Jag föreslår att det kanske är han son som gjort det men det tror han inte. -Ok, då har du löst det nu då sa jag, du får ha det bra.
Vi lägger på. Jag åker vidare några minuter och inser att jag blir så himla trött på honom. Jag ringer upp. Och säger till honom att om han vill ringa och ha såna samtal med mig, som om vi är vilka polare som helst, så kan han göra det. Men att han ska vara medveten om att det gör att allt vi delat blir betydelselöst för mig, att det förstör det och gör det mindre fint. Han säger att han förstår och att han också känner så. Samtalet är precis lika kallt och opersonligt som det första. -Jag frågar dig inte hur det är med dig då, säger han. -Nej, gör inte det säger jag. För då skulle behöva bry dig och det vet jag redan att du inte gör sa jag likgiltigt. -Var inte dum nu, sa han. -Jag är inte dum, bara realist, sa jag och sen sa jag.. vi säger så och la på.
Väl på verkstaden blev jag så himla arg, jättearg. Killen på verkstaden pratade på om både det ena och det andra och jag låtsades engagerad. Allt medan jag kokande invändigt. Jag tog fram telefonen och skrev "du tar rekord i att vara kass" och skickade iväg. Fick snart ett svar där det stod: Jag förstår inte. Jag trodde jag kunde fråga dig om det. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag svarade inte.
När jag kom ut från verkstaden så ringer han. Jag svarar och säger argt att jag vill inte ens prata med dig. -Men jag förstår inte, säger han. -Nej, jag förstår det sa jag. Men du behöver inte förstår, det är skitsamma, du är så jävla kass! -Men kan du inte förklara? -Du, det spelar ingen roll vem jag träffar eller pratar med, så frågar jag i alla fall hur dom har det! Vi har inte pratat på 14 dagar och du undrar inte ens hur jag har det, utan ringer om en sån jäkla skitsak som FB???!! Men det är skitsamma, för vill du vara en sån person så är det frittfram, jag tänker inte stoppa dig, men jag har då ingen lust att ha någonting med dig att göra och du kan ringa någon annan när det strular med din jävla dator!
Han försöker förklara att anledningen till att han inte ville fråga var för att han förstod att jag inte ville prata med honom, och att han redan klivit över en gräns jag bett om genom att ringa för det första. -Ja, men nu är du ju redan på tråden, säger jag fortfarande rasande arg, och då kan man faan ha vett nog att fråga när du nu inte har vett nog att inte höra av dig.
Han försöker förklara att han visst bryr sig osv och jag säger till honom att "jag tycker vi raderar allt, ett stort fett streck bara, jag kan ta bort dig på FB, radera vår mail, ditt nr, ALLT" och då får han panik i rösten och säger -Nej, nej, nej gör inte det, GÖR INTE DET. Ta bort Fb det skiter jag i men radera inte våra mail, gör inte det gör inte det..
Vad spelar det för roll säger jag, det enda dom mailen visar är att jag gav dig det finaste jag hade att ge, och du bara tog det och vände dig om och gav det vidare till din fru!
Han började gråta, jag började gråta och sen pratade vi en ganska lång stund. Han berättade att han bara dagen innan hade varit inne och läst alla våra mail, och att om jag inte ville läsa dom mer så snälla kunde jag väl bara låta bli att gå in där men låta han få ha dom kvar, låta han få minnas oss.
Konstigt nog så skrattade vi lite också, här och där. Minns inte om vad.
Han frågade om han fick fråga hur det går med H. Jag sa som det var. Att jag inte kan hitta ett enda fel på honom, att han är en underbar man som har allt. Men att jag ändå inte tror att det kommer kunna bli ett sånt förhållande som jag vill ha, att jag inte tror jag kommer kunna hitta den där nära innerliga känslan med honom som jag gjort med han. Jag sa att jag tror att många går hela liv utan att uppleva den nära känslan med någon. Jag har själv haft flera längre förhållanden, men den djupa känslan har inte varit där.
Han berättade att han läser boken han fått av mig. Det är en bok som jag själv älskar som jag letade rätt på via Tradera då den sedan länge är ur tryck och den är så full av visdom och sanningar om livet så jag tyckte han kunde behöva den. På samma sätt som jag behöver den. Vi sa hejdå efter en stund. Igen. Det är allt vi gör, säger hejdå. Igen, och igen.
Bara lite drygt en vecka innan han åker. Flyttar. Jag undrar om jag någonsin blir fri. Oavsett var han åker så känns det som han är i mig, och jag får inte bort honom. Som en livstidsdom. Jag har fått små korta glimtar av hur kärlek kan vara, hur djup och intensivt den kan beröra mig. Och jag kan inte låta bli att undra om det ska förfölja mig för alltid? Kommer jag någonsin hitta något bättre, eller blir jag tvungen att nöja mig med nått annat som är ok? Eller kommer jag förbli ensam?
Så många frågor, så få svar.
