vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Mini

Sista kortet lagt.

14 jun 2012 09:59
Skrev världens längsta ord igår men postade aldrig. Under natten startade datorn om sig och allt är borta. Men det är inte det enda som är borta. Alla illusioner om vad som kunde ha varit är också borta. Jag är säker på att många tänker "hur kunde hon någonsin tro att ..." och jag förstår er. Jag håller med.

Hur kunde jag någonsin tro att detta skulle sluta med att vi älskade varandra, öppet och ärligt inför hela världen att se? Hur kunde jag? Ja, just nu har jag ingen aning. Ingen jävla förbannad aning om hur jag kunde vara så dum. Hur jag kunde tro att allt det som vi känt, delat, så nära som vi varit, våra magiska stunder, hur kunde jag tro att dom skulle leda till lycka? Allt dom ledde till var sorg. För mig då vill säga. För hans del ledde det till att han såg vad för slags kärlek han vill ha i sitt liv och att han tydligen känner sig som en bättre människa nu. Underbart! Jag antar att jag borde vara stor nog att känna glädje för han skull. Att jag borde vara glad för att han vet vilken kärlek han ska ha, och att han är lycklig nog att ha den med.. HENNE!

Tydligen är jag inte så stor människa när allt kommer omkring. Just nu är allt bara jävligt svart. Jag känner mig grundlurad. Kanske helt orättvist, men ändå gör jag det. Jag har trott på alla gånger han återupptagit kontakten med mig, trots att vi sagt adjö, att det betydde nått. Att det faktiskt betydde det han sa, att han inte kan vara utan mig. Mitt löjliga hjärta, mitt fåniga löjliga hjärta som inte duger till nått.

Jag önskar jag kunde gå tillbaka, ta tillbaka alla fina ord jag sagt, alla smekningar, alla kyssar, alla kramar, alla skratt, alla ögonkast och ögonblick. Slita upp en svart pensel, stor och kladdig med tjära, och måla över det tills det inte syns längre. Tills det är så kladdigt och svart att det aldrig mer når upp till ytan. Att dagens ljus aldrig mer kan nå det och när världen brinner upp och sista dagen är här, så finns inte ett spår av det vi haft kvar. Det är borta. Utplånat. Förintat!

Han säger att han älskar mig, att han vet att han skulle vara mkt lyckligare med mig än med sin fru. Att han vet detta. Men han måste rida igenom den stormen som hennes otrohet drog igång, han kan inte smita nu. Han måste göra "klart". Vad faan är göra klart? Kan någon förklara det för mig? Hur mkt ska man ha sårat varandra, när det är klart? Hur många tårar ska rinna för att det ska vara klart? Bara massa jäkla floskler som ingen egentligen har en aning om vad det betyder. Men det låter bra.

I måndags så hade hans fru plötsligt sagt till honom, som helt ur det blå, att hon visste att han älskade mig. Han erkände det, tydligen. Men det "ändrar ingenting just nu".. Detta är ju faan bara tragiskt. Vad är man för människa, om man vet att att ens man älskar någon annan, men det är helt ok? Det spelar ingen roll.. Är det ett tecken på att man älskar någon så högt, så man kan leva med det? Eller är det ett tecken på att man helt enkelt inte alls älskar, och då spelar det ingen roll?
I min värld är detta så sjukt att jag inte ens kan finna ord för det. Men dom gör som dom alltid gjort, fram med spaden, gräv ett hål, ner med skiten och skyffla lite jord över det och sen stampa till det ordentligt så syns det inte. Vem vill leva så? Inte jag i alla fall. Hon hade tackat honom för att han valde henne. Känns som jag borde skicka ett grattiskort till dom. Grattis till ett liv som kommer fortsätta vara fyllt med lögner, svek, bråk och glädjelösa dagar som rinner er ur fingrarna! Ett fyrfaldigt leve för det!

Ja, det enda som finns kvar nu är att lägga detta till handlingarna. Slå en stor jävla spik i dörren och acceptera att han ska vara lycklig utan mig. Att alla stora känslor jag kände, inte var besvarade. Han älskade inte mig tillräckligt. Jag gav honom allt jag kunde ge, och det räckte helt enkelt inte. För det jag kunde ge var inget han ville ha.

En gång sa jag till honom att jag skulle vilja plocka ner stjärnorna till honom, men det är ingen idé för han vill ändå inte ha dom. Jag kommer ihåg exakt var jag var när jag sa det. Jag borde ha förstått då, att detta inte var nått som skulle ändras. Han ville inte ha mig då, vill inte ha mig nu och det finns inte en stjärna på hela himlen vacker nog att han skulle vilja att jag gav honom den. Enkelt så enkelt. Och jag så blind så blind!
Jag är ingenting, vi var ingenting, ingenting som betydde nått!




Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Althea: (14 jun 2012 12:22)
Kärlek är aldrig dumt. Du är definitivt inte dum. Han däremot. Jubelidiot! Styrkekramar!

Aurora: (15 jun 2012 21:40)
Kram <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Mini
261 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Mini en ros

Minis senaste Ord

» Mini 2.0
21 sep 2017 22:11
» Livet en dag i taget..
19 jul 2017 11:19
» Våga tro.
29 dec 2016 17:48
» Jag erkänner.
16 sep 2016 18:51
» Lite orolig blir jag.
17 maj 2016 15:08
» Precis som jag trodde..
13 apr 2016 19:17
» Julen är här.
21 dec 2015 08:26
» Jag ser ljuset.
18 nov 2015 11:24
» Kontrollbehov..
12 sep 2015 10:07
» Tiden, var tar den vägen?
7 sep 2015 09:24
» Jag är skadat gods..
31 aug 2015 20:02
» Mitt hjärta..
25 jul 2015 12:01
» Svek.
15 jun 2015 09:10
» Sommaren 2015.
25 maj 2015 01:30
» Faller sönder.
22 apr 2015 13:10

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::