vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Mini

En sista gång.

31 maj 2012 23:58
Söndagsmorgon. Solen sken, jag vaknade tidigt trots sen kväll. Pirr i magen. Packade bilen så fort som bara gick. Åkte mot solen, väster ut. Telefonen ringer. Hans röst. Jag har bestämt mig att jag bara vill, en sista gång. Se honom, vara med honom. Lever här och nu. Trots att jag vet att det kommer ett sen. Ett sen, när han inte är här.

Kliver ur min bil, ser honom inte. Vänder mig om och där är han, hela jag lyfter lite. Känner hur mitt hår blåser i ansiktet, kjolen fladdrar runt benen och solen värmer. Han lyser minst lika starkt och varmt som solen. Min sol. Vi möts, hans händer runt mitt ansikte, hans läppar mot mina och jag känner hur mitt hjärta slår hårt i mitt bröst. Han hoppar in i bilen och innan vi kan ge oss av mot vår destination måste vi bogsera hans bil som haft den dåliga smaken att dö, som alltid när bilar väljer att dö, helt oväntat. Tänk att det kan vara så skoj att bogsera en bil. Vi skrattar och skojar och det känns inte att vi inte setts på 3 veckor. Vi är vi, samma sekund som vi ses igen.

Vi åker vidare mot vår destination, han håller min hand och smeker min handled och arm, trycker min hand mot sig och sitt hjärta. Jag känner mig glad, kär, bubblig och alla känslor är som ett rus. Ett lyckorus.

Vi kommer fram till stugan. Allt är så grönt, solens så varm, fåglarna spelar och det känns som vi nått en plats som är gömd för världen. Packar en liten picknick och går den lilla stigen ner mot tjärnen. Han barfota. Vi står på bryggan och ser flotten på andra sidan det lilla vattnet, den har drivit iväg. Vi hittar en stig och letar oss bort till den och bestämmer oss för att utmana gungflyt, kosta vad det kosta vill. Han banar väg. Jag tar av mig min kjol och efter lite tvekan följer jag efter. Skrattar när jag plötsligt sjunker ner till höften och kravlar mig fram till flotten. Han hjälper mig upp och vi skrattar ännu mer. Hur ska vi komma tillbaka? Det bryr vi oss inte om. Nu var vi där, på en flotte i en näckrostjärn där fåglarna sjöng sitt allra vackraste för oss och allt vi vill är att vara tillsammans. Äntligen tillsammans igen.

Vi äter, dricker lite vin, njuter av solen, av att prata och av varandra. Återigen står tiden still, som den gjort så många gånger förut när vi setts. Samtidigt springer den fram, som en sprinter utan en tanke på att sakta ner. Men just där och då märker vi det inte. Vi pratar om allt, vår situation, våra liv och det som format oss till dom vi är idag och allt vi delar och allt vi vill dela.

Rätt vad det är så flyger en tanke in i mitt huvud, finns det någon annan plats jag hellre hade varit då, om jag fått välja? Hade jag kunnat hitta någon annan människa på vår gröna jord, som jag hellre spenderat denna stunden med än han? Svaret var så enkelt, nej. Jag hinner knappt tänka det förrän han tittar på mig och säger att han inte kan tänka sig en enda plats han heller ville vara just då, än där vi är. Jag känner hur jag ler och säger att jag precis tänkt exakt samma tanke, och att jag kom fram till precis samma sak.

Vi är så vackra där i solljuset. Helt nakna och kropparna glänser, han blir brunare och brunare ju fler timmar vi är där. När solen börjar sjunka så hoppar vi i och bestämmer oss för att dra tillbaka flotten till bryggan. Dom hör ju ihop och har säkert saknat varandra. Vi simmar och drar den med oss, den är stor så helt enkelt är det inte, men vi är så glada och dessutom är vi bergsäkra på att vi gör detta bättre än några andra någonsin hade kunnat gjort det. Vi är ju som Batman och Robin, superhjältarna. Vi kan allt tillsammans!

Åh, vilken underbar simtur det är. Han tittar på mig och skrattar, och i det varma ljuset lyser hans ögon gnistrande blå och kroppen så varmt brun. Jag tänker att detta ska jag komma ihåg. Så länge jag lever, så ska jag komma ihåg denna stunden. Vi pussas och allt är bara så underbart att det nästan gör ont.

När flotten är i säker hamn, så går vi tillbaka till stugan. Jag är fortfarande naken. Vi duschar tillsammans, det varma vattnet känns underbart, nästan lika underbart som hans händer som smeker in duscholjan över min kropp. Vi torkar varandra, jag älskar när han sätter sig på huk och torkar mina ben och fötter. Så ömt och mjukt.

Efter en snabb runda till stan, som alltid är det nått som vi behöver fixa. Men vad gör det? Vi är ju superfixarna som löser allt, och så även denna gång.
Väl tillbaka i stugan tar kvällen vid och jag älskar hur bra vi är tillsammans. De levande ljusen skänker sitt varma sken åt våra kroppar och jag njuter bara av att se på honom. Han är så fantastiskt vacker. Efter ett antal timmar så springer vi ut till bastun och vi pratar ännu mer, pratar och pratar. Tillslut stänger vi av aggregatet och sitter kvar och pratar allt eftersom bastun svalnar. Vi pratar i timmar, ofta, och ändå hinner vi inte med att säga allt. Det finns alltid mer kvar.

Vi har inga hemligheter, allt det som är svårt får chans att komma upp till ytan och andas. Vi vill inte ha hemligheter. Jag vill inte ha hemligheter. Och alla skratt. Åh, hur vi skrattar. Vid ett tillfälle säger jag till honom att tänka sig för, tänka på hur han påverkas av om han säger nått till mig som är en förskönad bild av sanningen. Jag ser hur han tänker till, han svarar, och vi skrattar ännu mer.

Solen börjar gå upp och han öppnar bastudörren och släpper in deras sång. Sen börjar vi fundera på var vi ska sova egentligen. Han kollar en annan byggnad och där i en gammal skolsal står det två soffor han drar ihop och vi bäddar ner oss i den. Massor av kuddar, filtar och täcken och jag ligger som en prinsessa där på hans arm.
Vi älskar igen. Innan vi somnar tittar jag på klockan. 6,40. Ännu en natt som inte slutar förrän morgonen börjat. Vi försöker pressa in så mkt som går i våra stunder, sömn är inte högt på listan, även om det är så underbart att få somna på hans arm, i hans värme, med hans andedräkt mot min kind.

Jag vaknar före klockan ringer. Ligger och memorerar känslan av hans kropp mot min. Vet att detta förmodligen är sista gången på länge jag har honom så nära. Kanske är det sista gången, den allra sista gången. Han vaknar. Hans blåa ögon ser på mig, ler mot mig. Hans mun ler också när han kysser mig. Kan detta vara vår sista första morgonkyss? Det ilar till i maggropen. Jag vill ju inte att något vi delar ska vara sista gången. Jag vill ju bara ha mer.

Vi duschar tillsammans, han tvättar mitt hår. Vi äter frukost ute, vattenmelon och smörgås. Jag får inte i mig mer än några tuggor bröd. Vattenmelonen går lättare.
Vi städar stugan och sen ger vi oss av, men först en liten tur ner till flotten. Han kysser mig, ger mig en lång och stark kram innan vi går tillbaka. Vi åker tillbaka mot verkligheten.

Vi är framme vid hans bil. Vi ska skiljas åt. Vi fortsätter att prata, hur ska vi göra, vad ska hända, när ses vi igen? Vi gör oss ingen brådska. Vi sitter länge i bilen och ibland fylls hans ögon av tårar. Ibland mina.
Han lutar ner sitt säte och jag kryper över. Vi kramas, pussas och viskar att vi älskar varandra. Men vi inte bara älskar varandra, vi tycker om varandra också. Vi är eniga om att det inte är samma sak. Vi gör både ock. Både älskar och tycker om.

Tillslut sliter vi oss. En sista kram utanför bilen, en kyss och sen hoppar vi in i våra bilar och åker. Vi står brevid varandra vid rödljuset och jag vevar ner fönstret. Jag älskar dig, säger jag. Och så tycker jag om dig också!! Vi skrattar igen, ljuset slår om och vi åker åt varsitt håll.

Jag hinner åka ungefär 3 mil innan jag upptäcker hans plånbok, den sitter så tryggt i min bildörr. Glömd av honom. Jag kan inte låta bli att skratta för mig själv. Åh, så klantigt. Men åh, vad jag älskar honom. Man brukar säga att kärleken är blind. Jag håller inte med. Min kärlek till honom har perfekt syn, och jag ser hela honom, med goda sidor, roliga sidor, underbara sidor men ockås med brister och allt. Känns skönt att kunna säga att man vet allt, och ändå älskar man. Inte bara älskar. Man tycker om också. Jag tycker om han!

Nu är plånboken tillbaka hos honom, och beslutet är taget. 2 månader utan kontakt. Igår pratade vi nog i 7-8 timmar i telefon, och idag har vi pratat mest hela tiden. Men från och med imorgon ska vi inte höras. Han ska spendera tiden med att fundera på vad han vill ha i sitt liv. Hur han vill leva, hur han vill vara och vem han vill älska. Han ska se om han saknar mig, om jag fattas honom. Om han kan leva utan mig, utan oss, utan vår glädje, kärlek och lycka. Han har mkt att ta ställning till, och jag ska ge honom lugnet att fundera. Han har lovat att ta detta på allvar, och verkligen komma fram till nått. Jag hoppas och tror på att han gör det.

I mitt hjärta tror jag att han kommer inse att han behöver mig. Att han vill, hur svårt det än är, leva med mig. Jag hoppas han kommer fram till att han inte kan lämna mig, och flytta långt långt bort. Jag hoppas att han inte väljer bort mig. Att han inte väljer bort oss. "Och om du än for, till världens ände, så ropar mitt hjärta till dig. Till dig min vän och älskogs blomma."

Jag hoppas hans hjärta kommer att ropa till mig, så starkt att han inte bara lyssnar utan vågar följa efter det också. Vi har alla ett hjärta. Hjärtat har inget annat val än att följa oss dit vi går. Men vi har ett val att följa vårt hjärta. Jag önskar att han ska ha modet att följa sitt hjärta. Sen när han väl har gjort det, så ska jag ta hand om det, vårda det ömt och fylla det med glädje tills det fullkomligt svämmar över. Tills det är ett hav fyllt av kärlek, stort nog för oss att simma runt i. Som vi simmade runt i tjärnen härom dagen. Han och jag, sida vid sida, i vattnet. Ett vatten av flytande lycka! Vår lycka!
Så ska det bli! Det vet jag!






Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Mika: (1 jun 2012 10:32)
En sista gång TILL? Oh well, jag ska inte tjata mer, du vet ju vad folk kommer att tycka men teori är en sak och praktik en annan, och är man dödskär så är man.
Spara de här texterna. Läs om fem-tio år. En sak till - och det här är en uppriktigt menad komplimang, för det är en skill som alla andra: Skriv Harlequinmanus och skicka in? Du har talang!

Kit: (2 jun 2012 18:32)
Var det här verkligen alldeles nyss? Var det inte den här mannen som tog dina ord och gav till sin fru bakom din rygg? Men nu har ni inga hemligheter längre? Du skriver så vackert och kärleksfullt, men det är faktiskt smärtsamt att läsa och se er från utsidan. För egentligen, den här underbart fina stunden... om allt är som det var tidigare så är det en stund när ni bägge bedrar hans fru? Du med en man som då och då bedrar dig? Vilket innebär att du också bedrar dig själv när du skriver så vackert om det. (Så vackert att jag nästan inte tror på det, faktiskt. Låter lite för mycket kärleksroman och lite för lite verklighet - en tjärn, såhär års? BRRR!)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Mini
261 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Mini en ros

Minis senaste Ord

» Mini 2.0
21 sep 2017 22:11
» Livet en dag i taget..
19 jul 2017 11:19
» Våga tro.
29 dec 2016 17:48
» Jag erkänner.
16 sep 2016 18:51
» Lite orolig blir jag.
17 maj 2016 15:08
» Precis som jag trodde..
13 apr 2016 19:17
» Julen är här.
21 dec 2015 08:26
» Jag ser ljuset.
18 nov 2015 11:24
» Kontrollbehov..
12 sep 2015 10:07
» Tiden, var tar den vägen?
7 sep 2015 09:24
» Jag är skadat gods..
31 aug 2015 20:02
» Mitt hjärta..
25 jul 2015 12:01
» Svek.
15 jun 2015 09:10
» Sommaren 2015.
25 maj 2015 01:30
» Faller sönder.
22 apr 2015 13:10

Dagens namn: Stig
:: reklam ::