Mini
Lugnare i hjärtat men saknadens låga brinner än.
13 maj 2012 01:28Så han hörde av sig i alla fall. Med ett mail och sen ringde han. När vi pratade så berättade han att han åkt förbi, inte långt härifrån, hur det skar i hans hjärta när han såg platsen vi suttit och sagt hejdå efter vår resa. Dom stannade på McDonalds lite längre bort och han hade haft en sån stark känsla att jag var där. Han vände sig om flera gånger och trodde att jag skulle komma in genom dörren. Först tänkte jag inte på det. Men när vi lagt på luren kom jag på att jag ju faktiskt varit utanför McD den dagen. Frågade när han hade varit där, ville inte leda honom med kunskapen om när jag faktiskt varit där. Och konstigt nog visade det sig att han varit där, samtidigt som jag varit utanför! Och hade han tittat ut genom fönstret hade han förmodligen sett mig. Konstigt.
Hur som helst. Allt har lugnat sig lite i mitt hjärta. Jag vet att han inte har lekt med mig. Jag älskar honom och vet att han faktiskt älskar mig med. Han har det minst lika jobbigt som jag har det och nu får vi bryta kontakten, så vi båda får lite tid att analysera och fundera över allt som hänt. Han behöver ju reda ut läget med sin familj. Går den rädda? Jag får ge honom utrymmet att försöka. Och utrymmet för mitt hjärta att läka och kanske komma över honom. Om vi nu klarar av att glömma varandra, så kanske detta inte var meningen. Finns känslorna kvar om några månader så får vi väl se vad som händer.
Tomt. Det är bara så himla tomt utan honom. Jag älskar att vakna av att telefonen ringer och det är hans röst, så mjuk och varm som blir den första rösten jag hör den dagen. Timmarna flyger fram när vi pratar.
Det är tomt när jag tänker att jag inte ska få ligga på hans arm igen. Att hans ögon inte ska stråla mot mig, att han inte ska dra mig intill sig med ett leende och kyssa mig tills jag har fjärilar i hela magen. Det är så tomt när jag tänker på att jag inte ska sitta bredvid honom i bilen, hålla hans hand och titta på och njuta av hur vacker han är. Han skratt. Det känns tomt att vara utan hans skratt. Och hans smekningar, tomt så tomt att inte känna dom igen.
Men oavsett alla dessa känslor, så måste jag bryta nu. Tänka på mig själv. Fokusera på glädje i min vardag, den utan honom. Jag överlämnar mig till ödet. Är det meningen att vi ska vara tillsammans, så blir vi tillsammans även om det dröjer. Jag kommer längta efter att höra hans röst, se hans namn på min telefon och höra honom säga att han vet vad som är rätt, vet var han hör hemma. Att det är med mig. Är det inte meningen, då blir det inte så och förhoppningsvis blir jag lycklig med någon annan då.
Svårt att bryta saknaden. Tiden får hjälpa till. Dom säger ju att tiden läker alla sår. Läk mig, tiden. Läk mig!
