vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Mini

Som en tjuv om natten, del 3.

7 maj 2012 21:32
Förstår om ingen orkar läsa mer, men jag måste få ur mig detta.
Jag skickade ett sms, att han skulle ringa. Tillslut fick jag honom på tråden och han lät orolig. Vad hade hänt. Jag kände mig som om jag var någon annan, som om jag hörde någon annan säga de ord som lämnade min mun. Jag talade om att vad som hänt, att jag sett hans mail, hans ord som egentligen är mina ord, mina tankar och mina bilder och vad han gjort med dom. Jag förklarar att det kändes som varje cell i min kropp höll på att sprängas, en efter en. Som små explosioner i mig, och varenda en gjorde det svårt att andas. Svårt att förstå, hur han kunnat göra så här mot mig.

Han är tyst, jag hör hur han andas och jag kan inte stoppa mig själv. Hela min kropp är uppfylld av känslan att han bara lekt med mig, att ingenting av det jag trott vi delat varit sant. Hans känslor har varit ett spel. Jag minns att jag nästan skriker till honom att jag ska ringa Oscarsakademin i USA och säga till dom att dom inte ska ge några mer priser till George Clooney, Hanks och co. Den som är den verkliga stjärnan och skådespelaren är han, han som fått mig att älska honom, hans som fått mig att tro att jag är speciell för honom, att han tycker att mitt hjärta är värt nått, att det vi delat varit sant. Jag ska ringa och tala om för dom att det är han som ska vinna priserna, ingen annan.

Han är upprörd, ledsen och säger att han har inte rätt att ens prata med mig. Att han skäms och att han är så ledsen över att han stulit från mig. Att han bara gjort det för att han ville få uppleva det som jag pratat om, att han velat tända nått i deras så förstörda förhållande, att han känner sig som en tjuv för första gången i sitt liv, att han förstår vad jag känner. Jag gråter. Sitter utanför på parkeringen i min bil och gråter. Det passerar människor som ser mig och vinkar. Jag vinkar tillbaka och svär över att jag inte har några solglasögon i bilen som kan dölja mina tårar. Men jag tror inte att dom ser dom på håll. Jag tittar i min backspegel och blir nästan chockad när jag ser mina ögon. Jag känner knappt igen dom. Plötsligt är dom som svarta hål, fyllda av sorg och tårar. Ungefär som mitt hjärta som känns som om det vore förlamat.

Det mesta av vad som sägs är suddigt för mig nu när jag tänker tillbaka. Jag kommer inte ihåg vad vi sagt, vi har ändå sagt allt många gånger. Men det fastnade inte för min hjärna var i chock och mitt hjärta likaså. Jag förstår inte. Jag känner som om han bara lekt med mig, att allt jag trodde var sant var fejk från honom. Han säger att om nått varit fejk av allt i denna soppan så har det inte varit det han delat med mig, jag har rätt att vara arg, ledsen över att han stulit för mig, men jag har ingen rätt att säga att det han sagt att han känt inte är sant. Han vägrar att ha dåligt samvete för att han har ljugit för mig om sina känslor, för det har han inte säger han. Men att han är skyldig för att ha stulit från mig det erkänner han. Och han säger att han förstår allt jag känner.

Han ber om förlåtelse om och om igen. Jag kan inte ge honom den. När vi åkte på vår resa bad jag honom om en sak. En sak. Att om allt vi skulle få dela i vårt liv var dessa 4 dagar, så ville jag att vi fick ha dom för oss själva. Att ha som ett litet minne för resten av livet, som en liten skatt att ta fram ibland. En skatt som skulle finnas kvar och vara fin och orörd som en liten såpbubbla som skimrar så fint i alla världens färger när ljuset reflekteras i den när den flyter genom luften.
För mig var dessa dagar, trots alla tårar, helt magiska. Nått av det vackraste jag upplevt. Nått jag ville spara och nått jag trodde betydde lika mkt för han som för mig.
Men han gav bort dom. Till henne. Han gav henne mina bilder, mina ögonblick, mina stunder med honom, dom enda jag kommer få för han är inte min, dom gav han till henne. Hon som enligt mailen delar ett "underbart äktenskap" med honom. Hon som skriver att "ingen kan älska som vi". Mina ögonblick gav han till henne. Dom hon redan fått och ska få i framtiden räckte tydligen inte.

Mina ord som jag viskat till honom, om hur jag önskade att han skulle vara med i mitt lilla team, att vi skulle ta hand om varandras hjärtan. Dom gav han till henne. Han smetade mig över henne. Vad hade jag väntat mig? Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att det inte var detta. Mitt hjärta känns som om det har taggtråd runt sig. Virat hårt hårt, och varje andetag jag andas gör att taggarna sticker till och gräver sig in i mig, låter mig inte glömma, låter mig inte andas fritt. Alla fina ord han sagt till mig, alla tårar vi delat, alla stunder som jag vårdat pyser sakta ur hålen som taggtråden orsakar. Vad gjorde jag för fel?

Varför tog han inte hand om mitt hjärta? Det hjärtat han sa att han tyckte så mkt om. Det hjärtat som han sa var det vackraste han någonsin mött. Ett hjärta som brann, med passion och värme och med en glädje olik någon annan han upplevt.
Nu sitter jag här och undrar varför mitt hjärta inte var värt mer än såhär?

Jag skäms när jag läser det jag skrev om vår resa här på Ord. "Himlen runt hörnet", jo jag tackar jag. Jag skäms ännu mer när jag tänker på att jag lät han läsa det. Han grät när han läste, sa han. Han sa att han skulle läsa det många gånger och att jag berör med mina ord. Ja, tydligen berör jag så mkt så han vill ha hjälp av mig att beröra henne. När jag skriver det så flyger onda tankar in i mitt hjärta. Tankar på hämnd. Tankar på att skada honom lika mkt som han skadat mig. Vill han ge mina ord till henne. Det skulle jag kunna hjälpa honom med! Jag skulle kunna tala om precis allt för henne, hon kanske rent av skulle ha rätt att veta. Rätt att själv avgöra om hon ska spendera sitt liv med honom. Men jag försöker att mota bort dom känslorna. Dom hör inte hemma i mig. Jag vill ha ett mjukt hjärta, inte ett som är fyllt av hämnd, ilska och djävulska planer. Jag vill inte vara den människan som gör så. Men det är svårt, i detta ögonblick är det svårt att vara större än så.

Just nu vet jag inte vad jag är, vad jag är värd eller ens om jag är värd att tyckas om. Är jag värd att älskas? Är jag det? Har jag något att ge någon, något som är något värt? Jag gav honom allt jag hade att ge och ändå blev detta resultatet. Vad säger det om mig? Hur kunde jag ha så fel? Hur kunde jag tro att han faktiskt älskade mig? Var allt hans sa, alla fina ord, alla tårar och all sorg och all underbar glädje, var det ljug? Eller kan det vara så att han faktiskt varit ärlig med det han sagt, men att han ändå måste få göra sitt försök oavsett hur han känner för mig. Nånstans vill jag känna att det var så. Oavsett allt som hänt, så känns alternativet, att jag helt enkelt blivit grundlurad, helt outhärdligt. Han svär att det inte är så. Han säger att jag vet vad som varit sant, att jag känner det. Jag önskar att det vore så lätt.

Jag tror att allt detta som hänt dom senaste dagarna i alla fall gjort allt så mkt lättare för honom. Att det blivit mkt lättare att bara släppa mig och gå vidare med sin fru, att satsa på deras förhållande och glömma mig. Idag gör dom samma resa som vi gjorde. Upp till platsen där hans framtid är. Där dom ska leva och där vi var och upplevde dagar av lycka och sorg. Tänker han på mig? Ser han mig och det vi delade framför sig när han rullar in i stan? Eller är allt det borta?

Jag tror att allt det fina vi haft, är så nedsmutsat av de senaste dagarnas, så dom inte längre finns i hans hjärta. Återigen säger han att det inte är så. Och vad spelar det för roll. Han ska ändå aldrig bli min. Jag borde få mitt hjärta att inse att det är bra. Undrar hur lång tid det ska ta. Hur lång tid ska det ta för mitt hjärta att glömma?

Min vän sa till mig idag att jag är så full av liv, att livslusten och glädjen bara strålar ifrån mig och att människor dras till mig för att jag ger dom energi och får dom att må bra. Men min vän sa också att jag måste vara mer rädd om mig. Inte ge allt jag har, till vem som helst. Hon kanske har rätt.

Problemet är väl att jag fortfarande inte tycker att jag gett mig till vem som helst. Trots allt vill mitt hjärta att han ska vara min finaste finaste X. Mitt hjärta vill fortfarande vara den som somnar på hans arm och att varje morgon ska fyllas av lycka för att det är hans ögon som möter mina. Tårarna trillar när jag skriver det. För jag känner att det är sant, det är vad mitt hjärta vill. Men det kommer aldrig att bli. Han kommer aldrig att vara min. Jag kommer inte ge honom något mer. Ingen mer glädje, inga mer kyssar, jag kommer aldrig mer gömma honom för världen med mitt hår och mina ögon kommer inte glittra mot honom. Han kommer inte ringa mig för att säga godnatt och att han tänker på mig. Min telefon kommer inte att lysa upp med hans namn, hans röst kommer inte vara mjuk och varm och han kommer inte säga att han älskar att höra min röst igen. Det är slut nu. I min hjärna vet jag detta. Nu ska bara mitt hjärta med på tåget.

Han stal mitt hjärta, han stal mina ord, han stal mina ögonblick av lycka. Som en tjuv om natten. Mina ord och mina ögonblick får han behålla. Mitt hjärta ska jag försöka stjäla tillbaka. Det måste bli mitt igen, det måste bli helt, det måste bli mjukt.
Min dag måste bli hel utan honom. Hur vet jag inte. Det återstår att se. Jag har inget mer att ge. Inget han vill ha. Han fick det bästa och det var inte gott nog. The end!









Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Tintomara: (7 maj 2012 21:57)
Kära du. Han bara pratar! Prat, prat, prat! Det betyder ingenting! Ord är bar ljud!
Låt dig inte föras vilse av vackra ord utan substans bakom! Han kan prata omkull en sten, det är ju klart. Vända svart till vitt...
Men skämmas ska du inte. I bästa fall har du lärt dig något av det här. En hård läxa, ja, men i slutänden kan det komma något gott ut av det, fast du inte kan se det nu.
Det är inget att skämmas för att ha litat på någon. Den som ska skämmas är den som inte var att lita på! Glöm inte det! Och till sist en stor tröstekram.

astrud: (7 maj 2012 22:29)
kramar!

Tulo: (7 maj 2012 23:01)
Fy, fy, fy!! Hur kunde han, indeed!? Kram!!

Aurora: (7 maj 2012 23:10)
Han fick det bästa och kunde inte hantera det. Du var för bra för honom. Han förde vidare den fina energin du gav honom och gav den till sin fru. Fult gjort, fult fult fult! Jag förstår din vilja att berätta för henne och på ett sätt tycker jag att du skall göra det. Han vet om hennes otrohetshistoria, inte mer än rätt att hon vet om hans om de nu skall starta ett "rent" liv tillsammans. Han borde berätta allt för henne. Han borde låta dig gå vidare, låta dig bli fri. Han har valt. Han har, vad jag tycker, valt fel men ändock valt. Han har valt bort dig och det är inget ni någonsin kan komma över. Du kommer alltid att veta att han valde något annat framför dig om ni skulle fortsätta ses. Du förtjänar någon som väljer bara dig. Stora kramar <3

Pelargonia: (7 maj 2012 23:55)
Kram.
Precis som Aurora skriver har han tagit din energi och gett den till henne, något som är mkt tydligt i det som hänt dig. Men tyvärr så vanligt i olika varianter när man är den tredje parten, att all kärlek man ger försvinner bort, utan att man får tillräckligt tillbaka.
Tack för att du delar med dig av detta som måste göra ohyggligt ont.

Mini: (8 maj 2012 00:16)
Tack för kommentarerna! Precis som Pelargonia skriver så gör det ohyggligt ont. Önskar att allt var annorlunda, men han har valt och han valde inte mig. Och som Aurora skriver så är det kanske nått som vi aldrig hade kommit över även om vi fått chansen. Just nu känner jag mig kass, värdelös och ratad. Ingen glad dag. Kram och tack igen!

lejonhjärta: (8 maj 2012 16:54)
Stor kram!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Mini
261 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Mini en ros

Minis senaste Ord

» Mini 2.0
21 sep 2017 22:11
» Livet en dag i taget..
19 jul 2017 11:19
» Våga tro.
29 dec 2016 17:48
» Jag erkänner.
16 sep 2016 18:51
» Lite orolig blir jag.
17 maj 2016 15:08
» Precis som jag trodde..
13 apr 2016 19:17
» Julen är här.
21 dec 2015 08:26
» Jag ser ljuset.
18 nov 2015 11:24
» Kontrollbehov..
12 sep 2015 10:07
» Tiden, var tar den vägen?
7 sep 2015 09:24
» Jag är skadat gods..
31 aug 2015 20:02
» Mitt hjärta..
25 jul 2015 12:01
» Svek.
15 jun 2015 09:10
» Sommaren 2015.
25 maj 2015 01:30
» Faller sönder.
22 apr 2015 13:10

Dagens namn: Gudrun, Rune
:: reklam ::