Mini
Det är över, på riktigt!
24 apr 2012 21:09Förlamande sorg. Kan nog inte ens sätta ord på vad jag känner, men jag ska försöka. Jag skrev ett mail igår. Skrev att jag måste glömma honom, få detta att gå över. Tårarna rann när jag skrev, och senare läste jag det för honom när han var på jobbet. Skickade det sen ändå, så han kunde läsa själv. På våran lilla mailadress.
Idag kom han hit. Känslan av att se honom kliva in i mitt sovrum, var underbar. Inget mindre än underbar. Han var här, och jag fick känna honom nära mig igen. "What goes up, must come down" heter det ju. Ja, nu är jag inte så uppåt direkt. Vi älskade, åt frukost, pratade, det blev en lite konstig stämning.. Vi båda kände det. På ett sätt ville jag att han skulle åka. Har aldrig känt så förut.
Kände mig helt omtöcknad. Som om det låg ett helt lager av cement över mitt hjärta och det blev fasthållet som en liten ängslig fågel i en jättes hand. Vi pratade om hans framtid. Som om jag har nått med den att göra. Det känns helt overkligt att han ska klamra sig fast och försöka rädda nått som verkar så kört i botten. Han säger att han måste försöka. Att han måste känna i sitt hjärta att han verkligen försökt. Jag frågar vad han gör här då. Minns inte hans svar.
Han tar en dusch och vi går ner. Den lite hårda, okänsliga stämningen blir mer mjuk. Vi tittar på varandra, gråter, ler, kysser varandra och gråter lite till. Det känns som detta verkligen är slutet. Är det bra? Är det rätt? Kommer han bli lycklig med henne? Kommer han höra av sig till mig om det går åt skogen? Kommer jag hitta lyckan med någon annan? Kommer han tänka på mig? Jag har tusen frågor men jag håller dom inne. Tror vi har sagt allt.
Han måste försöka och jag får bara vackert acceptera det. Men i mitt hjärta så känns det så fel att ha så starka känslor som bara ska dödas. Känslor som ska begravas under ett täcke som inte luktar av oss, som det täcket jag sovit under sedan vi kom hem ifrån resan. När han åkte drog jag av påslakanet och slängde det i tvätten. Jag måste andas ny luft utan honom.
Min största rädsla är att han kommer finna sig i ett liv som inte är lyckligt. Som är halvdant och kärlekslöst. Jag skulle bli så ledsen då. Han är en av de mest levande män jag träffat, och ett sånt öde verkar för mig värre än döden.