Mini
Himlen runt hörnet.
20 apr 2012 22:18Hemma igen. Hela min kropp är utmattad av alla känslor som rusat genom min kropp de senaste dagarna. Vi smet iväg, lämnade verkligheten bakom oss och upplevde varandra igen. Jag var så nervös innan han kom. Flera samtal och jag började tvivla.
Var detta rätt? Skulle jag verkligen utsätta mig för detta, leka med mig själv och mitt hjärta för att uppleva några dagar med honom. Han som tänder stjärnorna bara genom att titta på mig. Han som inte är min, men som ändå har hela mitt hjärta i sin vackra hand. Skulle jag klara att träffa honom, skulle jag gå sönder ännu mer eller komma därifrån med en klarhet som mitt hjärta inte kunnat hitta innan? Trots oviss utgång lät jag han hämta mig, och lyckan över att jag åkte överväger såhär långt sorgen över situationen.
Direkt när han klev ur bilen och jag såg hans vackra ögon lugnade jag mig. Oavsett vad som skulle hända så behövde jag inte vara rädd. Han är underbar och han vill inte mig nått illa. Efter nån timme körde han in på en liten skogsstig och vi hittade en glänta där solen nådde in och där fikade vi. Jag tittade på honom och tänkte hur enastående vacker man han är, så stark, manlig och ändå sårbar. Vi la ut ett täcke i blåbärsriset och sträckte ut lite tillsammans.
Resan fortsatte och ju fler mil som lades bakom oss ju mer avslappnat blev det. Vi har så mkt att prata om. Djupa ämnen ena stunden, sorglösa nästa och allt i en salig blandning. Han sträcker över sin hand till mig och jag känner hur varm och trygg den känns. Och hur bra den passar i min. När vi närmar oss målet ser vi en solnedgång som skulle passa i en saga, solen försvinner bakom ett berg och färgerna som sveper in himlen och vattnet framför oss är oändligt vackra. Vi hoppar ur bilen, låter vyn glittra i våra hjärnor och vi kramas och delar en kyss. Magiskt.
Vi ska bo i en liten stuga, där tiden har stått still. Där tystnaden är öronbedövande och naturen nära. Vi kommer fram när mörkret faller och han tänder en brasa innan han är tvungen att lämna mig en stund. Göra ett ärende. Ett ärende som har med hans liv och framtid att göra. Den framtid som inte flätas tillsammans med min.
Jag tänder ljus under tiden. Pratar med min kompis. Får lite panik över att jag tagit mig vatten över huvudet med denna resan. Hur tänkte jag? Sen inser jag att det inte finns någon dusch, och då slår det mig att jag kommer se ut som ett vrak inför honom. Ett vrak inför världens vackraste man. Den som man vill vara så fin inför som bara går.
Sen hör jag bilen och han kommer in. Vi äter vid den sprakande brasan och sen lägger vi ut filtar på golvet framför elden där vi ligger i timmar och pratar om allt som hänt, hur vi känner för varandra, vad vi drömmer om. Vi gråter. Vi älskar i värmen av elden många gånger om, och dess ljus färgar oss i ett varmt ljus som gör allt ännu vackrare än vad det redan är. Jag ser på honom och tänker att han är så otroligt levande, kärleksfull, stark, vacker, sexig. Och jag känner mig precis likadan själv. Kan inte komma ihåg när jag kände så sist. Timmarna går och vi somnar inte förrän det börjar ljusna. Jag somnar på hans arm. Trygg. Varm. Lycklig.
Jag vaknar av att det klirrar i köket. Bara några timmar sedan vi somnade och jag känner mig nästan full och ändå vill jag bara upp och ta tillvara på dagen. Han gör frukost åt oss och jag känner mig ompysslad. Vi åker in till stan och plöstligt slår hans framtid mig som en slägga. Den som kommer. Till hösten. Den där jag inte är med. På badhuset tar jag en dusch och jag inser att jag varit galen som gett mig in på denna resan. Hur kunde jag tro att mitt hjärta skulle komma ur detta utan att bli krossat.
Efter min dusch tar vi en lunch. Pratar. Och allt blir bra i min själ igen. Vi åker till Systemet och köper vin, sätter oss på ett fik och skrattar åt fånigheter och ännu mer prat.
Väl tillbaka i stugan tänder vi brasan och ljusen igen. Dricker vin, lyssnar på musik och bäddar på golvet framför elden igen. Jag ger mig till honom och han till mig. Vi springer ut och tänder bastun och timmarna flyter ihop, den enda värld som existerar är den vi är i. Bastun kokar och vi med den. Springer ut och slänger snö på varandra och sen tillbaka in och värmer oss igen.
När vi lagt oss i sängen kommer verkligheten tillbaka och jag frågar hur han tror det kommer kännas att släppa av mig hemma. Han förstår inte. När han förstår vad jag menar, att när han släpper av mig hemma måste det vara över får han panik, han börjar gråta och han slänger sig ur sängen som om han inte får luft. Vi gråter tillsammans. Gråter över det som kanske aldrig kommer bli verklighet, det som vi tror kunde bli underbart. Vi gråter och tillslut somnar vi. Vi somnar när det börjar ljusna.
Dag nr 3 åker vi skidor. Det snöar och ganska snart lämnar vi backen. Åker förbi en chokladfabrik och han tigger till sig flytande varm choklad i en kopp. Vi smakar på den och den är som flytande lycka. Personalen tycker vi är galna som vill äta flytande choklad, men vi bara njuter och kysser varandra och hans ögon lyser när han tittar på mig. -Dina ögon ser så lyckliga ut säger han, och jag kan bara hålla med. Jag är lycklig.
Vi åker och handlar lite, pratar om vad vi behöver. Han sätter sig sig på en frysdisk och drar mig intill sig. Han lutar sitt huvud mot mitt bröst och det hugger till lite i hjärtat på mig. Åh, vad jag vill ha honom. Få dela mitt liv med honom. Jag föreslår att vi köper pizza och åker tillbaka till stugan och den smakar underbart.
Kvällen kommer och det är vår sista kväll tillsammans. Tröttheten försvinner som ett trollslag och vinet gör sig påmint. Jag sjunger när vi dansar, han säger att jag är magisk. Vi älskar igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte ens. Vi fixar mer bensin till elaggregatet som står för strömmen till musiken. Har nog aldrig känts så viktigt att tanka. Jag känner mig så lycklig, babblig och vi delar en underbar natt. Himmelen är här.
Vi vaknar till strålande blå himmel. Solen gör att snön gnistrar och vi slänger på oss kläderna för att ge oss ut i backen. Mitt hår ser helt galet ut efter all olja ifrån vårt massageljus men han säger att jag är vackrare än någonsin. När han ser på mig känner jag mig vacker.
Vi åker upp i backen och allt är så vackert att det tar andan ur en. Glitter för hjärnan säger han.
Vi städar stugan snabbt. Resan hem är till en början som en långsam död. Jag säger att jag bara önskar att det var över. Vi stannar bilen flera gånger och pratar. Ibland gråter han, ibland gråter jag. Vi hittar en glädje någonstans i allt elände och efter ett får vi ett lugn och skrattar så vi nästan tappar andan åt vår egen förträfflighet.
När han släpper av mig så har vi fått flera fina stunder igen. Jag känner mig glad över den tid vi fått. Vad den leder till vet ingen. Men jag vet att jag vill ha honom. Det kommer inte bli nu. Men kanske någongång kan jag få vara hans på riktigt. Och han min. Jag vill att han ska vara lycklig. Jag vill vara lycklig. Jag hoppas att jag får bli det med honom.