vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Mini

Himlen runt hörnet.

20 apr 2012 22:18
Hemma igen. Hela min kropp är utmattad av alla känslor som rusat genom min kropp de senaste dagarna. Vi smet iväg, lämnade verkligheten bakom oss och upplevde varandra igen. Jag var så nervös innan han kom. Flera samtal och jag började tvivla.

Var detta rätt? Skulle jag verkligen utsätta mig för detta, leka med mig själv och mitt hjärta för att uppleva några dagar med honom. Han som tänder stjärnorna bara genom att titta på mig. Han som inte är min, men som ändå har hela mitt hjärta i sin vackra hand. Skulle jag klara att träffa honom, skulle jag gå sönder ännu mer eller komma därifrån med en klarhet som mitt hjärta inte kunnat hitta innan? Trots oviss utgång lät jag han hämta mig, och lyckan över att jag åkte överväger såhär långt sorgen över situationen.

Direkt när han klev ur bilen och jag såg hans vackra ögon lugnade jag mig. Oavsett vad som skulle hända så behövde jag inte vara rädd. Han är underbar och han vill inte mig nått illa. Efter nån timme körde han in på en liten skogsstig och vi hittade en glänta där solen nådde in och där fikade vi. Jag tittade på honom och tänkte hur enastående vacker man han är, så stark, manlig och ändå sårbar. Vi la ut ett täcke i blåbärsriset och sträckte ut lite tillsammans.

Resan fortsatte och ju fler mil som lades bakom oss ju mer avslappnat blev det. Vi har så mkt att prata om. Djupa ämnen ena stunden, sorglösa nästa och allt i en salig blandning. Han sträcker över sin hand till mig och jag känner hur varm och trygg den känns. Och hur bra den passar i min. När vi närmar oss målet ser vi en solnedgång som skulle passa i en saga, solen försvinner bakom ett berg och färgerna som sveper in himlen och vattnet framför oss är oändligt vackra. Vi hoppar ur bilen, låter vyn glittra i våra hjärnor och vi kramas och delar en kyss. Magiskt.

Vi ska bo i en liten stuga, där tiden har stått still. Där tystnaden är öronbedövande och naturen nära. Vi kommer fram när mörkret faller och han tänder en brasa innan han är tvungen att lämna mig en stund. Göra ett ärende. Ett ärende som har med hans liv och framtid att göra. Den framtid som inte flätas tillsammans med min.

Jag tänder ljus under tiden. Pratar med min kompis. Får lite panik över att jag tagit mig vatten över huvudet med denna resan. Hur tänkte jag? Sen inser jag att det inte finns någon dusch, och då slår det mig att jag kommer se ut som ett vrak inför honom. Ett vrak inför världens vackraste man. Den som man vill vara så fin inför som bara går.

Sen hör jag bilen och han kommer in. Vi äter vid den sprakande brasan och sen lägger vi ut filtar på golvet framför elden där vi ligger i timmar och pratar om allt som hänt, hur vi känner för varandra, vad vi drömmer om. Vi gråter. Vi älskar i värmen av elden många gånger om, och dess ljus färgar oss i ett varmt ljus som gör allt ännu vackrare än vad det redan är. Jag ser på honom och tänker att han är så otroligt levande, kärleksfull, stark, vacker, sexig. Och jag känner mig precis likadan själv. Kan inte komma ihåg när jag kände så sist. Timmarna går och vi somnar inte förrän det börjar ljusna. Jag somnar på hans arm. Trygg. Varm. Lycklig.

Jag vaknar av att det klirrar i köket. Bara några timmar sedan vi somnade och jag känner mig nästan full och ändå vill jag bara upp och ta tillvara på dagen. Han gör frukost åt oss och jag känner mig ompysslad. Vi åker in till stan och plöstligt slår hans framtid mig som en slägga. Den som kommer. Till hösten. Den där jag inte är med. På badhuset tar jag en dusch och jag inser att jag varit galen som gett mig in på denna resan. Hur kunde jag tro att mitt hjärta skulle komma ur detta utan att bli krossat.

Efter min dusch tar vi en lunch. Pratar. Och allt blir bra i min själ igen. Vi åker till Systemet och köper vin, sätter oss på ett fik och skrattar åt fånigheter och ännu mer prat.

Väl tillbaka i stugan tänder vi brasan och ljusen igen. Dricker vin, lyssnar på musik och bäddar på golvet framför elden igen. Jag ger mig till honom och han till mig. Vi springer ut och tänder bastun och timmarna flyter ihop, den enda värld som existerar är den vi är i. Bastun kokar och vi med den. Springer ut och slänger snö på varandra och sen tillbaka in och värmer oss igen.

När vi lagt oss i sängen kommer verkligheten tillbaka och jag frågar hur han tror det kommer kännas att släppa av mig hemma. Han förstår inte. När han förstår vad jag menar, att när han släpper av mig hemma måste det vara över får han panik, han börjar gråta och han slänger sig ur sängen som om han inte får luft. Vi gråter tillsammans. Gråter över det som kanske aldrig kommer bli verklighet, det som vi tror kunde bli underbart. Vi gråter och tillslut somnar vi. Vi somnar när det börjar ljusna.

Dag nr 3 åker vi skidor. Det snöar och ganska snart lämnar vi backen. Åker förbi en chokladfabrik och han tigger till sig flytande varm choklad i en kopp. Vi smakar på den och den är som flytande lycka. Personalen tycker vi är galna som vill äta flytande choklad, men vi bara njuter och kysser varandra och hans ögon lyser när han tittar på mig. -Dina ögon ser så lyckliga ut säger han, och jag kan bara hålla med. Jag är lycklig.

Vi åker och handlar lite, pratar om vad vi behöver. Han sätter sig sig på en frysdisk och drar mig intill sig. Han lutar sitt huvud mot mitt bröst och det hugger till lite i hjärtat på mig. Åh, vad jag vill ha honom. Få dela mitt liv med honom. Jag föreslår att vi köper pizza och åker tillbaka till stugan och den smakar underbart.

Kvällen kommer och det är vår sista kväll tillsammans. Tröttheten försvinner som ett trollslag och vinet gör sig påmint. Jag sjunger när vi dansar, han säger att jag är magisk. Vi älskar igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte ens. Vi fixar mer bensin till elaggregatet som står för strömmen till musiken. Har nog aldrig känts så viktigt att tanka. Jag känner mig så lycklig, babblig och vi delar en underbar natt. Himmelen är här.

Vi vaknar till strålande blå himmel. Solen gör att snön gnistrar och vi slänger på oss kläderna för att ge oss ut i backen. Mitt hår ser helt galet ut efter all olja ifrån vårt massageljus men han säger att jag är vackrare än någonsin. När han ser på mig känner jag mig vacker.
Vi åker upp i backen och allt är så vackert att det tar andan ur en. Glitter för hjärnan säger han.

Vi städar stugan snabbt. Resan hem är till en början som en långsam död. Jag säger att jag bara önskar att det var över. Vi stannar bilen flera gånger och pratar. Ibland gråter han, ibland gråter jag. Vi hittar en glädje någonstans i allt elände och efter ett får vi ett lugn och skrattar så vi nästan tappar andan åt vår egen förträfflighet.

När han släpper av mig så har vi fått flera fina stunder igen. Jag känner mig glad över den tid vi fått. Vad den leder till vet ingen. Men jag vet att jag vill ha honom. Det kommer inte bli nu. Men kanske någongång kan jag få vara hans på riktigt. Och han min. Jag vill att han ska vara lycklig. Jag vill vara lycklig. Jag hoppas att jag får bli det med honom.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


lejonhjärta: (20 apr 2012 23:00)
Åh, vilken situation <3 Du behöver absolut inte svara men har ni pratat om varför han inte kan (eller vill) lämna sin fru? Kram och styrka.

mika: (20 apr 2012 23:08)
Jag får ont i magen av den här texten. Om det är som det verkar, gör ni någon väldigt illa. Om ni är så perfekta och allt är så vackert, då får fanimej ta sitt ansvar och stå upp som en riktiga man och välja. Du har också ett ansvar. Det är faktiskt rätt lågt av dig att måla upp en sagobild av eran kärlek utan att för en sekund fundera på baksidan. Är han verkligen så vacker som går bakom ryggen på sin älskade? Om det blir ni i framtiden: hur lång tid tror du kommer att passera innan han "åker på konferens med nästa person som han faller för"? All åtrå och förälskelse verkar magisk och helig i början. Det ursäktar faktiskt inte att man sviker ett löfte och går bakom ryggen på någon som man en gång gett ett löfte, inte i längden.

mika: (20 apr 2012 23:12)
Tappade lite ord och satte citationstecken på fel ställe. Hoppas budskapet går fram ändå. Nej, jag är inte en försmådd hustru som låter min paranoia komma till tals. Och ja, jag har också känt stark dragning till en upptagen man som verkade som gjord till mig. Men jag tillät mig aldrig ens att besvara flirten från början. Jag känner ett ansvar gentemot mina medsystrar och tycker dessutom att det känns rätt skakigt att bli ihop med någon som så tydligt är beredd att vara otrogen.

Princess: (20 apr 2012 23:18)
Jag undrar som lejonhjärta. Vad är det som gör det så extremt omöjligt för honom att vara med dig från och med nu? Kram

Tintomara: (21 apr 2012 02:09)
Tro mig, ljuger han för sin fru så kommer han förr eller senare att ljuga för dig också. Antingen är man hederlig eller inte. Det är som oskuld, man kan inte varra lite oskuld... Antingen är man det eller inte. Och den du har knullat runt med är en lögnare, sen kan du linda in det i rosendoft och violinmusik så mycket du vill.

Mini: (21 apr 2012 08:38)
Han själv kommer ur en väldigt trasig barndom, han och hans bror är en av de barnhusbarnen som regeringen förra hösten gått ut och officiellt bett om ursäkt till för vad dom gått igenom under sin uppväxt. Det lilla han har berättat om det han varit med om räcker för att hjärtat ska gå itu, kan själv inte föreställa mig att leva under såna förhållanden. Att ha blivit bortvald så många gånger, blivit sviken och varit oälskad sätter spår. Detta gör att han slits mellan vad han känner och det att han inte vill låta sina barn bli skilsmässobarn. Dessutom så har hans fru haft ett långt förhållande med en annan man bakom ryggen på honom vilket uppdagades för ett år sedan. Han satte upp en tidsgräns för sig själv, hur länge han ville försöka rädda sitt äktenskap för att sedan kunna se sig själv i spegeln och känna att han har försökt. Och sen träffades vi och det var inte ett klick utan ett KLICK. Men visst har jag tänkt precis allt ni säger, är han otrogen en gång kan han vara det igen. Osv, osv. Men jag ser en helt annan sida hos honom, den som vill nått i hjärtat men som slits sönder av sin egen historia och viljan att vara det för sina barn som han aldrig själv fick uppleva. Men vi får se. Oavsett så är det ingen lätt situation.

Mini: (21 apr 2012 08:44)
Mika: Jag vet, det är så jag själv känner och har handlat tidigare. Upptagna män går bort! Men denna gången kändes det så starkt och omedelbart att jag agerade på det. Dåligt av mig, och helt klart har du rätt. Jag har ett val, och moraliskt gjorde jag fel val. Men jag kan inte låta bli att älska honom och det gör mig svag. Jobbar på det..

mika: (21 apr 2012 15:19)
Självklart ser du allt som är fint hos honom eftersom du är himlastormande KÄR. Men hans barn mår inte bra om inte hans föräldrar gör det. Och två fel blir inte ett rätt. Ni är vuxna människor. Gör om, gör rätt.

Mini: (21 apr 2012 17:53)
Mika: Håller med.. Men hur menar du gör om, gör rätt? Menar du att han ska välja om eller jag?

Tintomara: (21 apr 2012 23:20)
Visst kan det vara annorlunda i just det här fallet, visst. men... alla dessa töser som faller för "bad luck stories"...
Visst, det kan vara sanning. Men det spelar ingen roll varför någon blivit som han/hon blivit, det är resultatet som räknas. Jag tycker inte att en olycklig barndom ger någon rätten att vänstra och ljuga. Eller ett olyckligt äktenskap, om det nu är det. Hur vet du att det är sant, att hans fru bedrog honom? Har du det från något annat håll eller bara från honom? Han låter som en "silver-tongued devil" av vad du berättar - men det ser du ju inte mitt bland silverklockorna och de rosa små molnen. Man gör ju inte det. Ta det inte som att jag klandrar dig. Jag tycker bara att det är värt att tänka till och kolla upp. Alltför många missar det förrän det är försent. Bevis är bevis och munväder är munväder!

mika: (22 apr 2012 01:32)
Det måste ju ni bestämma, hur ni vill lösa situationen. Jag tycker ju att du borde vägra träffa honom tills du VET att han gjort slut med henne. Men det är ju teori, och jag förstår ju självklart att det känns väldigt, väldigt svårt i praktiken.

mika: (22 apr 2012 01:33)
I övrigt tycker jag Tinto har en poäng.

mando: (22 apr 2012 01:38)
Tycker synd om deras barn... Det är/kommer bli en kris för dem hur som helst, oavsett om/när deras föräldrar skiljer sig. Att hålla fast vid en familj byggd på en lögn mår ingen bra av.

Mini: (22 apr 2012 09:11)
Tinto: Håller med dig i vad du säger. Men att hans fru varit otrogen vet jag, vi har andra gemensamma bekanta och detta är allmänt känt i deras vänskapskrets och inget någon av dem döljer. Men som läget är nu spelar det ju ingen större roll för han är ju inte ett dugg bättre just nu. Inte jag heller för den delen. Men att just det är sant, det vet jag.

Mini: (22 apr 2012 09:13)
Mika: Har tänkt på detta oavbrutet senaste dygnet och vet att du har rätt. Jag måste sluta träffa honom och låta han leva sitt beslut. Att jag stannar kvar gör nog bara att det tar längre tid för honom att antingen komma fram till att han ska lämna henne, eller att dom får det att funka. Jag kan inte sitta här och vänta på honom. Men det är så svårt när hela min kropp brister i längtan efter honom. Men jag måste.

Mini: (22 apr 2012 09:14)
mando: Håller med.

Kit: (22 apr 2012 09:51)
Mini, det känns som att du hamnat i en otroligt svår situation. Det blir inte lättare av att folk fördömer dig för dina val. För att lämna de moraliska frågorna - tänk på dig själv, och tänk på honom.

Jag tror inte heller att man kan sluta älska någon bara sådär. Kärleken är inte ett val man gör. Det är däremot allt annat. Det är ett val att träffa honom. Det är ett val att följa hans önskningar, istället för att stå på dig och komma med egna. Det är ett val att vänta på honom utan att veta om du någonsin kan få honom, istället för att kunna sörja och gå vidare.

Jag är inte din psykolog, jag känner er inte alls, men det låter inte som ett hållbart sätt att leva. Har du tänkt framåt? Hur länge orkar du hålla på såhär? Kan du vänta tills han bestämmer sig för att göra något åt sitt äktenskap? Hur skulle du må om han bestämde sig för att reparera det istället för att gå vidare med dig? Skulle du klara av att bli styvmamma åt hans barn om han faktiskt tog steget att separera?

Det ni haft har ju varit en alldeles egen, alldeles perfekt liten värld där allt är varm brasa och närhet och känslor och det bara varit ni två och världen varit långt borta. Hur är han annars? Hur är han efter en lång dag på jobbet? Hur skulle han vara när han just haft ännu ett bråk med sitt ex om barnen? Hur skulle han hantera barnens besvikelse när han sa hejdå för att lämna dem med mamma igen? Hur skulle du hantera att vara pappas nya kvinna?

Verkligheten är så hård. Den är skoningslös. Folk kommer att döma dig, och honom. Att smyga med det gör det lätt för er, men det är ingenting att bygga ett liv på. Inte för dig, inte för honom, inte för barnen, inte för hans fru. Hur vill du att det ska bli? Kan du ta konsekvenserna av att välja honom om och om igen, oavsett vad han gör? Oavsett hur många det sårar?

Ingen annan kan välja ditt bästa, Mini. Det måste du göra själv. Och ingenting är lätt i den här situationen. Men det finns antagligen något som är rätt, och gör att du kan få ett liv du så småningom mår bra av, även om det inte är det liv du *vill ha* just nu. Lycka till.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Mini
265 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Mini en ros

Minis senaste Ord

» Hur gör man?
11 okt 2018 17:29
» Althea, var blev du av?
19 apr 2018 21:19
» Ingenting varar förevigt.
10 mar 2018 00:22
» Han lockar och pockar..
30 jan 2018 18:29
» Mini 2.0
21 sep 2017 22:11
» Livet en dag i taget..
19 jul 2017 11:19
» Våga tro.
29 dec 2016 17:48
» Jag erkänner.
16 sep 2016 18:51
» Lite orolig blir jag.
17 maj 2016 15:08
» Precis som jag trodde..
13 apr 2016 19:17
» Julen är här.
21 dec 2015 08:26
» Jag ser ljuset.
18 nov 2015 11:24
» Kontrollbehov..
12 sep 2015 10:07
» Tiden, var tar den vägen?
7 sep 2015 09:24
» Jag är skadat gods..
31 aug 2015 20:02

Dagens namn: Sibylla
:: reklam ::