mando

Bemärkelsedagar, lycka, sorg och sex

27 jun 2012 11:38
Jag hade världens bästa födelsedag igår. Jag fick massor av kärlek och omtanke och dessutom Bamsens första leende. Alltså den här ungen, han är så söt så jag börjar gråta ibland och jag är så rörd och tacksam för att allt blivit så bra och fint den här gången. Samtidigt har jag ett stort vemod i hjärtat för att jag inte fick uppleva det här med mitt första barn. Det är en sorg som jag bär på.
(Och en massa ilska över att en del i omgivningen gjorde det så mycket värre för att de inte kunde förstå, inte kunde se MIG.)
Idag blir Bamsen en månad.
Igår hade vi sex för första gången sen Bamsen föddes, jag blev lite förvånad över att det kändes som vanligt rent fysiskt. Skönt att lusten kommit tillbaka, för bara någon vecka sen kändes det mer som "Sex?! Skojar du eller?"... ;-) Blev lite fnissig när jag tänkte på vad som hände under förlossningen, i slutfasen, när det bara var en liten stund kvar tills han föddes. Jag minns att jag tittade förvånat på barnmorskan och sa "nu fick jag en orgasm!", och hon log och sa "ja det kan hända".
Haha, det hade jag nästan glömt. ;-)

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Althea(?): (27 jun 2012 12:50)
Va? Kan man få orgasm under förlossningen? Ojdå. Jag hade mest jätteont och var förbannad :)
Grattis i efterskott. Skönt att du mår bra
Kram

mando: (27 jun 2012 13:11)
Haha, ja jag hade hört talas om det innan men trodde det var väldigt ovanligt, men enligt min barnmorska händer det ganska ofta! Sånt man inte pratar om, I guess. Men det var ju inte direkt skönt, det gjorde ju svinont samtidigt. Antar att det är en rent fysisk reaktion på att det trycker på nån viss punkt eller nåt... Men det var lite coolt att vara med om hursomhelst! ;-) Kram!

lejonhjärta: (27 jun 2012 14:33)
Åh, vad jag tycker om när du skriver om dina förlossningar, amma eller inte amma, efter-bebis-sex och allt som hör till. Jag är livrädd, liiiiivrädd, för graviditet, förlossning och allt som ens är i närheten av området så det känns skönt att läsa dina texter. Läsa sånt som man kanske inte kan läsa om på andra ställen.

mando: (27 jun 2012 19:14)
lejonhjärta: Kul att höra att du uppskattar mina Ord-texter, tack!

Har ni tänkt er barn så kan det vara bra att fundera över exakt vad det är som skrämmer. De flesta tycker nog att en förlossning verkar läskigt men är man väldigt rädd finns det hjälp att få!

lejonhjärta: (27 jun 2012 20:04)
Jag har alltid varit så rädd att jag har tänkt "aldrig barn". Senaste 1-2 åren har jag ändrat till "ja till barn men det kommer aldrig gå pga rädslan".

Rädslan ligger dels i förlossningen (där planerat kejsarsnitt känns som enda vägen - de gånger jag känner att det ens finns en väg) men även i kroppsförändringen som sker. Efter att ha levt med en ätstörning i 20 år och fortfarande inte vara frisk så är min kroppskontroll fanatisk. Tyvärr. Jag vill vara så frisk som det går att bli från en ätstörning innan en eventuell graviditet ens skulle vara aktuell att tänka på. Men då återgår vi till problematiken ovan; förlossningsrädslan som suddar ut allt annat. Samt den (säkert allt vanligare) oron kring livet efter - allt som förändras i kroppen, i relationen. Det känns mer hanterbart men förlossningsrädslan samt ätstörningens problematik gör att det känns som ett stort hinder.

Hm. Det känns lite svårt att posta det här. Det är en personlig fråga som oftast är känslig. Allt utanför "urmodern" känns som det upprör en del, som du vet. Men jag postar kommentaren ändå för det är tankar som finns hos mig.

Kit: (27 jun 2012 20:27)
Grattis i efterskott! Och till den nya familjelyckan. <3

mando: (27 jun 2012 22:46)
lejonhjärta: Yep, jag förstår vad du menar. Det var modigt av dig att posta kommentaren! <3

Jag har en vän som hade en väldigt långdragen förlossning med första barnet, och när hon blev gravid igen var hon så rädd för förlossningen att hon blev deprimerad, hade ångest i flera månader. Fick hjälp på Auroramottagningen och de kom fram till att kejsarsnitt var enda lösningen, och det blev jättebra i slutändan. De fick en väldigt positiv upplevelse och start med nya bebisen.

Själv var jag livrädd när jag var yngre, men det mesta av rädslan försvann när jag träffade F. Eller, längtan efter barn tog överhanden. Sen gick det över ännu mer under graviditeten, jag kom till en punkt när jag liksom accepterade att ungen skulle ut också... ;-) Sen har mina båda förlossningar varit så häftiga upplevelser så jag hade aldrig velat vara utan dem! Jag trodde ju ALDRIG att det skulle kunna bli en så positiv upplevelse. Jag har haft tur såklart, med två relativt enkla och komplikationsfria förlossningar.
Men min poäng är nog att man behöver komma fram till det där accepterandet: att acceptera smärtan, blodet, osv. Att man inte kan ha kontroll över skeendet.
Men kommer man aldrig dit så är nog kejsarsnitt en bra lösning.
(Själv var jag mer rädd för snitt, men det beror på mina dåliga erfarenheter av att bli opererad.)

Hur det är att leva med en ätstörning har jag ingen koll på, men jag förstår att kroppens förändring och viktuppgången kan vara extra svår att hantera. Det kanske finns någon specialistmödravård för kvinnor med ätstörningar som är eller vill bli gravida?!? Kolla upp det!

Kram på dig <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: