mando
Vemod
7 mar 2012 13:51Idag är jag matt.
Jag grät hela kvällen igår, och det första jag gjorde imorse. Skönt att jag är ledig idag.
Knoen har undrat lite var kissen är, men tagit det väldigt bra. Eller man kanske borde säga att han inte förstår, snarare. Visar ingen direkt reaktion.
Nu sover han middag, och jag har en stund för mig själv med en tekopp och alla tankar.
Jag levde ihop med kissen i åtta år. Tillsammans har vi gått igenom separationer, nya människor som kommit in i vårt liv och vår vardag, flyttar (många!)...
Det känns helt overkligt att ge bort hennes mat, diska ur hennes skålar för sista gången och ta bort klösbrädan.
Samtidigt ligger det kvar pälsluddar på pallen där hon brukade ligga, och här och var på golvet, och på våra kläder, och det är nästan så att jag inte vill ta bort dem.
Och det är som Finaste sa igår: vi kommer att tycka att vi hör henne och ser henne i ögonvrån, länge.
Jag har varit med om att förlora katter förr, så jag vet att det stämmer. Som ett litet spöke finns de med en ett tag innan man fattar, vänjer sig vid frånvaron.
Min bild här brevid förresten, som jag haft i många år, jag kan inte se på den utan att bli ledsen nu. Där är hon, lilla spöket. Precis så känns det nu.
Det var mitt beslut att göra det här nu, och jag vet att det var det bästa. Jag såg inga alternativ. Men det är så jobbigt med djur, förr eller senare står man där och klappar på mjuka pälsen medan de somnar in och andas långsammare och långsammare... De är så oskyldiga och värnlösa, utlämnade till oss, och man känner sig förjävlig som måste ta beslutet om liv och död, medan de tittar på en. Och litar på en. Jag vill aldrig mer ha nåt djur, sa jag till Finaste igår. Inte jag heller, sa han.
