30 okt 2011 15:54
Nu har vi bestämt oss, pratat ihop oss om strategier och verkligen bestämt oss, för att vi ska flaskmata nästa barn.
Och först nu kommer det riktiga pirret, det riktiga bebislängtet. Först nu kan jag slappna av.
Redan innan jag blev gravid tänkte vi att vi nog skulle flaskmata, vi har läst på och varit överens hela tiden, och det var liksom förutsättningen för att jag överhuvudtaget skulle våga få barn igen.
Men sedan kom det där efterlängtade plusset, och hur säker man än tror att man är på sin sak så kan man plötsligt tveka när man ställs inför faktum. Jag kanske ändå borde försöka? Det kan ju bli helt annorlunda andra gången! Det är lätt att påverkas av andras åsikter och uttalanden fast man inte vill. Den här normen som säger att man ska amma är så stark, så djupt rotad. En massa minnen och känslor dök upp, känslor av vanmakt, ångest, skuldkänslor. Och jag kunde inte känna mig glad, mest bara orolig de första veckorna. Började tvivla på mig själv, på om det var en så bra idé att skaffa ett barn till? Klarar jag det här?
Sedan insåg jag vad det handlade om. Och så pratade vi mer om det, och mannen var lite förvånad först för han trodde vi redan bestämt oss, och det hade vi ju egentligen...
Men vår barnmorska sa när jag berättade att jag inte vill amma: "det behöver du inte bestämma nu, du kan fundera ända till förlossningen och då kan du prova lite om du vill, och känns det inte bra så kan ni flaskmata istället".
Och jag tänkte på det hon sagt i några veckor, och velade, tänkte att jag borde och mådde inte bra.
Förstod till slut att jag visst måste bestämma mig nu, bestämma mig för att det är okej att välja flaskmatning, att det är okej att "inte ens" försöka amma. Att vi får bestämma själva och att vi ska gå efter det som känns rätt för oss. Att det är vi som vet vad som är bäst för vår familj.
Det finns en styrka i det här beslutet. En styrka som får mig att slappna av och se framåt.
Nu längtar jag!