vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

mando

link to the past

28 aug 2011 15:01
Jag hade tänkt skriva ett Ord under Pride. Någonting om bisexualitet och identitet. Men nu är det ju snart en hel månad sen (vart tog tiden vägen?).
Det är under lång tid nu, som jag har känt ett behov av att skriva av mig om det här. Fast jag vet inte riktigt hur, och om vad exakt. Provar nu...

Imorse när jag vaknade kom jag på att jag hade drömt att jag hade sex med en tjej. Ingen speciell person dock, utan en sån där som man hittar på i drömmen ibland. En drömvarelse. Och jag var så fantastiskt jävla svinkåt på henne. I drömmen alltså.
Berättade det för min man. Och det var som vanligt, för jag drömmer sånt här då och då, och jag brukar berätta och vi brukar prata om det och han förstår. Han tycker att det är helt okej, så länge jag inte aktivt fantiserar om någon speciell, verklig person, så tycker han inte vi har något problem. Man rår ju inte för vad man drömmer.
Problemet är att jag känner mig dålig ändå.
Jag ska berätta en sak till: jag drömmer aldrig om sex med män. Aldrig. Det är alltid tjejer, kvinnor. Och det är alltid helt fantastiskt, jag är så lycklig i de här drömmarna.

Vad det gör med mig.
Jag får skuldkänslor.
Och jag känner en längtan, en otillfredställelse, en frustration; jag vet inte vad jag ska kalla det.
Den där känslan från tonåren kommer tillbaka; när jag var femton, sexton, sjutton år och kåt, förvirrad och skamsen.

Ska jag behöva leva med den hela livet?

Är det jag som har någonting kvar som jag inte fullt har accepterat än?

Borde jag ha valt ett annat liv?
Jag kanske borde inse att jag inte passar för det jag håller på med?

Skulle känslan försvinna om jag var mer öppen med min identitet, på jobbet, med släkten, svärföräldrarna, osv?
Ibland känner jag en stor undertryckt frustration över att ha nån slags ofrivillig hemlighet. Fast hur skulle det bli om jag började prata om det? Alla skulle bli skitbekymrade för min man och tro att jag skulle lämna honom?
Men det vill jag ju inte.
Jag vill ju leva med honom alltid.
Jag vill bara få bort den här känslan.
Den äter inte upp mig helt, men den gnager och sticker och det gör ont, kliar...

Ibland har jag fått frågan om jag som är bi "måste ha en tjej och en kille samtidigt för att vara nöjd?". Jag har alltid svarat NEJ, det är ingen skillnad mellan heterosexuell seriell monogami och bisexuell seriell monogami!
Jag svarar fortfarande så, om frågan dyker upp. Och jag tror på att det kan vara så.
Däremot vete fan om jag egentligen tror på monogami.

Och nu känner jag att det här blev nästan för självutlämnande... Kanske tar bort det sen.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Kit: (28 aug 2011 15:27)
Det är klart att du gör som du vill med dina Ord, men jag tyckte att det var modigt skrivet. Och nära, också, nära mina egna känslor, mitt eget liv. Det är saker du skriver som jag känner igen mig så väl i, och som det helt enkelt inte pratas om alls idag, tycker jag. Både på gott och ont - i mitt fall är det att folk runtomkring accepterar att jag hade fästman förut och har flickvän nu, utan att ifrågasätta det. Men det gör samtidigt att det är sällan jag kan få utlopp för några av mina egna funderingar kring vad allt egentligen betyder, för - som du säger, man vill ju inte gå omkring och ge intrycket av att ens sexualitet på något sätt är lika med att man inte är nöjd med sin partner, eller sitt förhållande.

Monogami, sen - det är en svår fråga. Jag tror på att det är rätt för somliga, men inte för andra? Jag tror också att monogami är lättare än (väl genomförd) polygami, på ett sätt, men att allt är komplicerat. Livet är komplicerat, förhållanden likaså, och även om man såklart ska vara den man känner att man är, så blir mycket svårare när man börjar bryta mot rådande samhällsnormer.

Oj, vilken uppsats det blev! Hoppas jag får posta det här nu...

mando: (28 aug 2011 17:17)
Kit, du är så bra! Tack.
Och du har nog rätt i att både monogami och polygami har sina svårigheter. Men monogami kanske är lite lättare, för att det är vad vi har blivit uppfostrade till...?
"Man vill ju inte gå omkring och ge intrycket av att ens sexualitet på något sätt är lika med att man inte är nöjd med sin partner, eller sitt förhållande." - precis så! Och samtidigt har man ett behov av att vara en hel person. Få uttrycka hela sin personlighet. Och om inte genom sexuell/emotionell praktik, så kanske det är än viktigare att få prata om "det"; vi bekräftar vår identitet och får den bekräftad genom att tala (och skriva) om den...
Fasen vad svårt detta är.
Men tack för att jag får diskutera det med dig! <3

mando: (28 aug 2011 17:22)
PS. Jag tycker detta har blivit svårare sedan jag fick barn, för att jag känner mig så "kategoriserad". Utåt: småbarnsmamma i ett heterosexuellt äktenskap. Inåt: fortfarande lika bi som jag alltid har varit! ;-) Enda skillnaden är egentligen att jag har valt att leva med min man och bekräftat det för världen genom att gifta mig med honom och skaffa barn. Men det tar ju inte bort någonting.

Kit: (28 aug 2011 20:03)
Det är otroligt svårt! (Eller, det är svårt inom ramarna av "det här är sånt jag funderar på en hel del, och inte har några svar på". Ibland får jag dåligt samvete av att påstå att jag skulle ha det svårt när det finns en hel mängd länder där det "svåra" med att vara sig själv innebär "bli ihjälslagen om någon får reda på det"...)

Men, ja. Hur framställer man hela sig själv, som man är, som man vill att andra ska se en? Jag har ju jobbat med den tanken förut, att det är svårt att verkligen gå ut och identifiera sig som något som verkar motsäga det faktum att man är i ett förhållande. Precis som du påpekade själv - är man gift och har barn är det som att man lever ett sådant heteroliv att man inte är "riktigt" bisexuell i folks ögon längre. Och jag som har flickvän, menar jag då att jag fortfarande längtar efter killar eller nåt när jag säger att jag är bisexuell?

Med henne säger jag faktiskt mest "lesbisk", om mig själv och om oss, för det känns som att det vore himla taskigt att hela tiden dra upp att jag är annat också. Men när jag fyllde i nåt formulär häromdan undrade hon vad jag uppgivit för sexualitet, och då påminde jag henne om att jag faktiskt är bisexuell. (Hon har en historia med både killar och tjejer, men har kommit underfund med att hon inte är straight nog att vara bi, egentligen.)

På ett sätt är det ju lättare för mig att vara ute som queer än det är för dig! Allt jag behöver göra är att nämna "min flickvän", så fattar folk i alla fall att jag är en såndär hbtq-människa, och minns förhoppningsvis det när de pratar med mig och kring mig. Men du kan ju hamna i den situation att folk säger lite vadsomhelst, och inte har någon aning om att det är dig de pratar om!

Monogami/polygami har jag både en hel del erfarenhet av (men bara från en rätt dålig sida), och det är ju en lång diskussion det också!

mando: (28 aug 2011 20:46)
Funderar över tredje stycket i din kommentar... Jag har inga problem med att kalla mig "bi" inför min man, han är nog den som bryr sig minst av alla... Men jag minns när jag var ihop med en tjej när jag var i tjugoårsåldern, att jag också kände att det var taskigt att säga att jag var bi. Jag tror att jag kände mig OSOLIDARISK med henne och med det lesbiska kompisgänget och med hela hbtq-gruppen när jag kallade mig bi.
Och nu är det på ett sätt tvärtom! ;-) Jag skulle ju aldrig KALLA mig hetero, när det av någon anledning kommer upp så definierar jag mig alltid som bi. Och då känns det som att jag vore osolidarisk med hbtq-gruppen om jag INTE kallade mig bi.

Ang. ditt fjärde stycke: ja, jag hamnar väldigt ofta i situationer där folk säger alla möjliga saker om hbtq-personer och inte har en aning om att de pratar om mig... Inte minst på mitt jobb händer det ofta, ofta. (Jag är lärare.) Eleverna pratar ju om det på sitt sätt, men också bland personalen diskuteras det rätt ofta. Kanske för att vi möter ungdomar som pratar om det varje dag...

mando: (28 aug 2011 20:54)
Jag fattar egentligen inte varför folk inte fattar att man fortsätter vara bi även när man är i ett stadigt förhållande (oavsett hetero eller homo). Heterosexuella Hanna slutar väl inte att vara hetero och blir Kalle-sexuell när hon blir ihop med Kalle? Är det verkligen någon som tror att hon aldrig någonsin kommer tända på en annan man igen?
Det är ju precis samma sak med oss. :-)

Kit: (28 aug 2011 23:37)
Visst är det så att det känns mer solidarisk att vara "helt" homosexuell, än bara "halvt" (även om det ju är superfånigt att påstå att något sådant finns). Men det har ju precis med det att göra - *vi* är lesbiska, inte du är lesbisk och *jag* är bisexuell.

Sen kan jag tycka att det ligger en hel del i det där med Person-sexuell i mitt eget fall. Jag är otroligt dragen just till min partner, därför att hon är den hon är, men det är inte så att jag är intresserad av särskilt många andra tjejer. Inte intresserad av särskilt många andra killar. Rent estetiskt kan jag uppskatta bägge könen, men när det kommer till fysisk attraktion och romantiska känslor finns det verkligen bara en person för mig, och det är min flickvän.

Det var likadant när jag hade fästman. Jag skojade att jag var "Pelle-sexuell" (vi låtsas att han hette Pelle), då. Och nu är jag mer Käresta-sexuell. Och om man tittar i det finstilta (eller läser lite olika htbq-sidor) så kan man då peka ut att jag nog är mer pansexuell än bisexuell. Men vem tusan vet vad "pansexuell" är, liksom?

Det som i alla fall alltid känns helt rätt för mig är att identifiera mig som "queer". Jag vet inte hur vanligt det är i Sverige, just, men för mig känns DET rätt, och sen kan man hålla på att pilla på underkategorierna så länge man vill.

mando: (29 aug 2011 06:31)
Jag vet vad pansexuell är eftersom jag pluggat genusvetenskap ;-) Men jag tyckte begreppet kändes lite problematiskt, för mig, för att det ligger en politisk dimension i det som jag inte riktigt ställer upp på. Annars stämmer det bra för mig med; jag har ofta känt mig dragen till androgyna personer t.ex. Men jag ser inga problem i att inkludera det i begreppet bisexuell egentligen. Ok, bi kan ses som lite förlegat ord eftersom begreppet i sig bygger på uppdelningen i TVÅ kön. Skulle behövas ett nytt ord. ;-)

mando: (29 aug 2011 06:35)
Queer funkar ju bra, för dem som vet vad det är, men jag säger lite som du: vem tusan vet vad queer är?! Nästan ingen på min arbetsplats, iallafall, vilket jag fick bekräftat på en studiedag som tog upp bl.a HBTQ i våras! Bi vet de hyfsat vad det är. Annars kallar jag mig gärna queer också.

Kit: (29 aug 2011 21:12)
Vad du kan! Men, ja, det krävs nog att man har pluggat genusvetenskap eller liknande för att man verkligen ska ha någon uppfattning om alla ord vi slänger oss med här. Så "bisexuell" blir det jag återkommer till i alla fall, bara för att det är det som snabbast kan sammanfatta en del av allt det jag är. (För jag är ju så mycket mer än bara just bi.)

Kul att du nämnde det här med bi = två kön! Flickvännen är nämligen en såndär person som är väldigt androgyn, och har funderat lite på FtM, men känner att hon hellre lägger det här med könsfack bakom sig. Att jag använder kvinnliga pronomen och så är för att hon inte har något emot det, och för att språket är funtat så, men där hon får identifierar hon sig som "other". (Vet inte vad den accepterade svenska termen för "varken eller" är för något - jag är verkligen skolad helt på engelska, märker jag.) Vilket återigen gör att "queer" känns helt rätt! För det är vi ju, helt klart, oavsett vad annat man nu kan hitta på att kalla oss.

mando: (29 aug 2011 22:40)
En vän till mig berättade glatt för ett tag sedan att hon fick alternativen "kvinna", "man" och "queer" på nån blankett hon skulle fylla i för ett tag sedan. :-) Kul att någon tänkt till lite, och inte konstruerat alternativen slentrianmässigt...

mando: (29 aug 2011 22:56)
Jag skrev nån lång, komplicerad/halvt obegriplig uppsats om mononormativitet en gång... Vill nog inte läsa den nu ;-), men arbetet med den fick iallafall mig att börja öppna ögonen lite mer... Begreppet mononormativitet används ju för att ifrågasätta föreställningen om att människor dras till personer av antingen "det ena" eller "det andra" könet. Allt som inte passar in i kategorierna homo eller hetero misstänkliggörs. Det är ungefär som med uppdelningen i kvinnor/män: det finns en uppdelning av människor i två, varandra uteslutande, kategorier, och dessa två placeras i en hierarki med det ena som norm och det andra som avvikelse... Själva begreppen homo/hetero/bi bygger ju faktiskt på könsdikotomin som vi vill bort ifrån så visst känns det bäst att kalla sig för queer! Det begreppet innehåller ju en massa trevligt ifrågasättande av allt möjligt, dessutom.
Ursäkta rörig kommentar, det är egentligen dags att sova nu...

Kit: (30 aug 2011 20:18)
Det är jättekul att se saker som bryter mot de där väldigt begränsande och normativa valen man brukar få!

Och jag tycker att jag förstår vad du menar, trots att det var sovdags när du skrev. Helt logiskt! Särskilt det där med att det finns en mononormativitet i vårt samhälle som inte ÄR sådär "naturlig" som alla verkar tro. Det finns ju mycket som faller emellan de två polerna (manligt/kvinnligt), både biologiskt och mentalt. Vilket jag tycker att man borde börja lära sig mycket tidigare än eventuell genuskurs på universitetet, men...! Det kanske kommer?

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

mando
515 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge mando en ros

mando har skrivit om

Jobb bröllop Barn känslor Bakning Gravid Kärlek

mandos senaste Ord

» Mer om hårtvätt
30 apr 2013 22:39
» Pip
17 apr 2013 23:49
» Nån som provat NoPoo?
21 mar 2013 14:29
» I will if you will!
9 mar 2013 23:00
» Delar vidare det här
6 mar 2013 14:24
» Siena
23 feb 2013 23:13
» Mål-lös
24 jan 2013 17:05
» Fortfarande deppig mamma
5 jan 2013 08:50
» Säger som Anne
21 dec 2012 04:35
» Glad bebis men deppig mamma
1 dec 2012 01:03
» Tittar på foton
19 nov 2012 21:07
» Sparkade ut Jehovas
23 okt 2012 00:09

Dagens namn: Nikolaus, Niklas
:: reklam ::