mando
Nytt år, same same...
1 jan 2011 23:47Har just sett Patrik 1,5 och sitter i köket och äter mackor. Tänker på att det känns rätt knepigt att stå upp för hbt-folket när man är en vanlig småbarnsmorsa i ett radhusområde, gift med en man och allt. Trovärdighet, liksom. Jag lever ju fan normen numera, och det är det de flesta vet. Jag säger alltid ifrån när nån snubblar ur sig fördomar i fikarummet, men jag förstår ju deras undrande blickar. Oj vad hon reagerade starkt, änna. Fast det är aldrig någon som faktiskt formulerar frågan, åtminstone inte till mig.
Känner mig ofta som skolans hbt-polis. Eller de kanske tycker att jag är irriterande politiskt korrekt, bara. Den som alltid kommer med pekpinnar, påminner om vad man ska och inte ska tycka. För jag är ju trots allt inte modig nog att berätta för hela kollegiet. Eller ja, modig och modig... Eller jo, det handlar nog om mod ändå. Fast mina röda kinder kanske redan har avslöjat mig.
Om man nu kan tänka sig nåt sånt om en stadgad småbarnsmor.
Utåt sett, och allt det där.
Samma gamla vanliga osynlighet. Synlig osynlighet.