mando
Sova sova sova, säng säng säng...
12 nov 2009 11:08Nu finns det en liten risk att jag trampar på tår, för det här är tydligen ett känsligt ämne... Men så ömma får tårna inte vara! Man måste kunna lyssna på varandra. Nu har jag dock lyssnat färdigt på ena sidan, så här kommer andra sidan.
Var och hur barn ska sova är ämnet.
Jag borde egentligen låta bli att bry mig om sånt här för jag blir bara arg, men råkade stöta på det igen nyligen och då kände jag att det fick vara nog: en förespråkare för samsovning påstod att barn som sover i egen säng riskerar att få bl.a. ADHD.
Och det är precis det här jag är så arg på: att så många tar sig rätten att påstå att det bara finns ETT sätt som är rätt, och alla andra är skadliga för barnen! Tyvärr har jag mest stött på den här tendensen hos just förespråkare för samsovning (dvs att barnet sover i samma säng som föräldrarna). Man påstår gärna att det är det enda "naturliga" och pådyvlar oss som låter barnen sova i egen säng dåligt samvete. Särskilt om man låter dem sova i egen säng "tidigt", vilket en del tycker att det är när barnet är under ett år.
Därför vill jag berätta hur det har varit för oss.
Vår son är 4 månader och har sovit i sin egen säng sen han var 2 månader och det går jättebra. I början sov han i vår säng, men jag sov så dåligt då så jag var helt utschasad på dagarna. Både han och jag vaknade hela tiden. Jag tror att detta berodde främst på två saker:
1) jag blir lätt för varm och då kan jag inte sova, och vi brukade somna tätt ihop efter att ha ammat.
2) jag hade läst i en bok om barn att forskning har visat att samsovning ökar risken för plötslig spädbarnsdöd, teorin var just att det lätt blir för varmt. Jag har varit väldigt rädd för just detta, så därför hade jag också svårt att somna för att jag låg och tänkte på det. Och sov oroligt, vaknade vid hans minsta rörelse och då väckte jag ju honom också.
Så vi provade att lägga honom i hans spjälsäng, och det fungerade bra på en gång. Både han och vi vaknar färre gånger under natten, oftast inte alls utan han sover hela natten till mellan fem och sju på morgonen. Då ammar vi lite och sen lägger vi tillbaka honom i hans säng och så sover han nån timme till. När han vaknar då mellan fem och sju så är det inte alls med ett skrik, utan då ligger han och ”pratar” och gurglar, sprattlar och leker med sina händer. Låter glad, och när man ska ta upp honom får man världens soligaste leende! Hans säng står brevid vår, så om han blir ledsen innan vi vaknat ordentligt hör vi det på en gång och går upp. Men det händer nästan aldrig. Istället får vi alla tre en god och sammanhängande sömn, vakna långsamt och skönt, och på dagarna är vi pigga och nöjda.
Så varför skulle vi då låta honom sova i vår säng??
Jag vill säga att samsovning fungerar säkert jättebra för dem som trivs med det, och det här sättet trivs vi med. Min poäng är att det finns olika sätt som kan vara bra för olika familjer, och att man ska sluta hävda att ens egen variant är den enda rätta.
Och jag börjar bli allergisk mot ordet "naturligt".
