lingula
no regrets, they don´t work
28 jan 2011 14:59Jag inser att det finns skidspår inte långt borta och med min nya kondition är skidåkningen mer njutbar än innan, även om det alltid varit en trevlig sysselsättning. I spåret har jag inte den vid löpningen obligatoriska poddradion och tankarna får flyga lite som dom vill. Jag hamnar, inte helt out there med tanke på att jag åkte en del skidor där, i Norge, i tankarna hos min döende vårdtagare och en fruktansvärd manlig sjuksköterska och undrar vad som hände sen.
Solen skiner, jag springer ett par mil i veckan, övar. Men känner att jag börjar lätta härifrån. Det är det här med att leva läsårsvis. Hösten går bra men redan när vårterminen börjar förflyttas tankarna mot nästa höst, var, när, hur, med vem? Sen är det inte lika klockrent här, tillvaron mer uppsplittrad, turné utan vanliga lektioner, sen snart lov, sen sökningar, sen lov igen, resa... Och sen är folk är mer irriterande, och jag hatar mig själv lite för det måste ju ligga hos mig, och gemenskapshetskänslan har börjat splittras upp också den, man sitter mer sällan ett stort gäng i korridorsköket och hänger. Eller det gör man ju men också mer i smågäng på rummen och om man är i inget gäng så...
Funderar på vilka vänskaper jag kommer ha med mig. Ingen, konstaterar jag torrt men också kanske lite ledset. Kommer säkert ha kontakt med flera, men ingen står mig tillräckligt nära (ja, syster då) för att hamna bland mina högprioriterade. För usch, så är det, tiden är begränsad och vännerna för många. Måste välja, vissa faller bort för eventuellt återupptagande senare. Men det är ju från min sida, om någon vill ha kontakt med mig så är ju inte jag den som inte bjuder till. Frågan handlar om vilka jag bjuder till till. Inte alla. Då skulle jag vara snurrigare än jag är.
Jag är lite för trött just nu, lite för onöjd, lite för mycket ångest när jag somnar, när jag vaknar. Ni vet, när allt man säger går på repeat i huvudet som vore det når jävligt dumt man sagt. Förhoppningsvis bättre efter turnén (som blir rekordkort, fyra dagar men fem spelningar så ingen kan klaga minst av allt jag som kan börja ta det lugnt mycket mycket snart). Jag har svårt för uppslittrad tillvaro, försätter mig ändå konsekvent i den situationen.
Funderar på en f, inte så mycket för att det var så viktigt utan mer för att dra lärdomar från. Telefonen är full med sms men jag klarar inte av att gå tillbaka och radera allt det som var då, det var en galen vecka och så emotionellt omtumlande. Och så charmigt och roligt... Kanske det som behövdes för någon slags slutgiltig (eller ja...slutgiltig och slutgiltig, men någon slags) känslomässig brytning med e, och kanske lika bra att det inte blev nåt för som Säkert sjunger visste jag från början att det kommer bara leda till nåt ont. Nu blev det inte så illa ändå. Bara ett...antiklimax. Och i det att vi båda sa vad vi tänkte som man vanligtvis inte gör lärde jag mig en del, om andra, om mig. Och jag skulle göra annorlunda idag, men hur skulle jag veta det då?
Man ska nog inte hålla på att ångra sig. Totte, min älskade lilla stora andreårsfagottist, kom tillbaka från Köpenhamn, med nöd och näppe godkänd på spelprovet men när han kom till pianoprovet och hörde alla andra spela skitbra stack han hem. Rätt? Spelar det egentligen någon roll nu?
439 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lingula en ros