vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lingula

så försvann 5,5 år av våra liv, vart?

23 jan 2011 14:03
Nejmen om man nu skulle ta och skriva ett litet ord, när man nu har en ledig dag. Ytterst obehagligt förstås, och ångestframkallande, men jag ska försöka klara det. En spelning som jag kunde ta om jag stressade hem från begravningen till repet och ändrade mina sedan länge-planer för konserthelgen lurar i bakhuvudet för jag valde att inte spela och det kryper i kroppen gjorde jag fel?

Jag festar. Är det inte fest ordnar jag fest, kan ju inte vara här på helgen (dvs från lördag kväll, men mer helg än jag brukar vara här) på mitt lilla korridorsrum. Mina vänner sluter lojalt upp och det blir jättekul, prat och spel och dans och bilder och dricka.

Ständig input, stress, gud förbjude att jag stannade upp då kan man göra de mest obehagliga upptäckter. Kanske? Jag vet inte jag testar inte. Visst är det avslappnat här men också möjlighet till ett ständigt händelseflöde, ingen vidare aktiv handling krävs för att få sällskap och hjärnsysselsättning en hel kväll.

Förra helgen var det då, som älskade J pratade om i sitt tal på kursens examensfest, JANUARI 2011, som varit ett begrepp sen vi satt på uppropet hösten 2005, om än lika abstrakt som jultomten eller jordens undergång, dagen då vi skulle ta examen. Vilket de flesta av oss också gjorde, och förutom kursens examensfest på fredagen (där vi avhoppare framförde ett spex) var det examensceremoni i aulan på lördagen, och sen var jag på två mottagningar och två sittningar och två efterfester. Kursfesten väldigt kul, laddad inför spexande men efter den (ganska taffliga) insatsen släpper det och släppet är storslaget men slutar i moll som det gärna gör i den där jävla stan för mig. Fan när jag slutar där ska det alltid vara kul!

Examensceremonin i den vackra universitetsaulan var oväntat känsloladdad. Jag tror det beror på att 5,5 år är en så tydlig tidsperiod som man alltid varit medveten om och det blev en stund av reflexion av de senaste åren, vem man var då, vad man har blivit, vad som har hänt. Och jag var ledsen, alla sociala sammanhang jag inte varit med i för att jag inte orkat, hur jag kanske kunde ha mått istället, dessa de bästa åren av mitt liv. Och fem år med älskade e som...vad betyder de nu? Som en bortsuddad person på ett foto i Sovjet. Var allt i onödan?

En i taget tog dom emot sina diplom, alla, utom några av de som börjat senaste åren, har jag minst ett personligt minne av. Inför spexet tittar jag på bilderna från nollningen. Vad små vi var, vad tiden går...

Men också...jag måste vara nöjd med den jag har blivit, där jag är idag, även om vägen hit inte har varit helt klockren. Två år kvar till min examen...

Har skrivit sång för lilla O, sång för J, C och S på en fantastiskt rolig sittning där jag är helt slutkörd och varken orkar äta eller dricka och håller i gång i perioder. E är bjuden och det känns fantastiskt, som att sovjetfotot får se ut som det gjorde egentligen. Lämnar den efter huvudrätten och cyklar tre kilometer till CK:s examenssittning och gör ett spex som bli osannolikt uppskattat och jag får massa nya vänner och glädje innan jag cyklar tillbaka till min egentliga sittning där dansen har börjat. Dansadansadansar, efterfest på tequilabar där annan bästis träffas enligt principen att stan inte är så värst stor, vi har varit på olika ställen på samma nation. Efterfest med KC:s gäng, som nu känner mig efter mitt framträdande, i en studentlägenhet nära min egen uthyrda, dansadansadansar, och äger tillvaron på det sättet man sällan gör. Har ett samtal som gör mig lite ledsen och lite glad på samma gång, men som var så bra att det blev. Hemma vid sex, och på söndagen är det bara en mottagning kvar som jag överlever utan några storslagna sociala insatser.

Och sen i fredags, som en ytterligare påminnelse om tidens obönhörliga gång, begravning av fina, fina, älskade mormor. Då jag har någon form av känslomässig utsläckning, har jag tagit det bra. Kanske för att hon på många sätt varit försvunnen en längre tid. Jag spelar i alla fall mycket bra och har själv arrangerat och ceremonin är fantastiskt fin och släkten är alltid helt okej när man träffar dom fast dom egentligen är för jävliga.

Nu är det turné med min inte helt klockrena turnégrupp. Det kommer bli lite...tungt. Men förhoppningsvis bra. Och sen, eller ja, efter det OCH en helg med årsmöte i Uppsala, så är det än så länge ganska lugnt. Massa tid att stressa inför sport-, påsk- och sommarlov alltså.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


nära: (23 jan 2011 14:46)
fin text! kan skriva under, eller hålla med, både om en älskad e på ett bleknat foto efter 5 år och om en begravning av någon som ändå varit försvunnen länge. kram älskling.

Garbo: (25 jan 2011 00:50)
Ja, vilken jättefin text! Stora kramar!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

lingula
439 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lingula en ros

lingula har skrivit om

Afrika familj Jobb SKRÄK allt Gravid Ordvakt Absurditeter sexsnack Tåg Resor och Andra länder inget frustration jul Livet

lingulas senaste Ord

» Livetfrågor
3 apr 2015 22:12
» Nuförtiden
12 jan 2015 21:28
» Gudmödrar
18 dec 2014 22:33
» Men vem vet vad hen tänker
30 nov 2014 21:14
» Luther i min mage
26 okt 2014 19:16
» Life for me
28 sep 2014 11:11
» Födelseafton
5 sep 2014 21:40
» Sommarkatt
11 aug 2014 22:02
» Att välja glädje
8 jul 2014 09:12
» I all eller ingen enkelhet
18 jun 2014 08:52
» juni 2014
9 jun 2014 07:17
» en mamma
20 maj 2014 06:50
» Stress
1 maj 2014 22:28
» Bra ändå
10 apr 2014 07:49
» finare
24 mar 2014 14:50

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::