lingula

dynamit

20 dec 2010 11:36
Jag har aldrig varit åldersnojig men nu är det snart ett nytt år då jag fyller ännu mer och jag har kastat bort det jag hade som uppfyllde det jag ville ha och är nu i ett vacuum i ett ingenting.

Det bästa med att ha varit deppig är att nu kan jag finna i njutning en dag bara i det faktum att jag inte deppar, det kan göra mig lite lycklig inombords. Sen påminns jag om nåt och det försvinner men det har varit så mycket mer sällan jag mått dåligt senaste året. Och jag älskar att bli äldre och kunna ta lättare på saker och bara...veta mer.

Men du....jag önskar så mycket att det inte blev såhär för din ledsenhet dödar mig lite inombords och jag vet att det blir bättre att tiden trots allt läker många sår men hur kunde jag göra dig som jag älskar så mycket så ledsen? Min egen ledsenhet försvinner lite för du är så mycket finare än jag. En dag kommer du inse det och vilja träffa mig ännu mindre än idag.

Mormor, världens bästa mormor, dog i lördags. Hon som alltid fanns, alltid gav, och jag kan tacka någon slags tur som gjorde att jag åkte ut dit förra söndagen (tack du med bilen, jag hade inte åkt utan dig och jag kommer vara dig evigt tacksam för det), sex dagar innan hon dog, satt hos henne där hon låg borta av psykmediciner och sjukdom, knappt vaken, pratade med henne, kramade henne och sa att hon aldrig skulle glömma att jag älskade henne.

Fina kompisar, absurda nya bekantskaper, ett gammalt jobb, världens mysigaste orkester, bästa folkhögskolan, värsta baksmällan, dumheter, lilla hundan här, inga julklappar köpta. Shit. Men vafan, livet, bra grejer. Soundtrack en spotifylista inspirerad av musikhjälpens låtönskningar, och jag kopplar bort tänkandet och ser vad som händer. Så illa kan det ju inte gå?

Tillbaka till sidans topp