lingula
Förlåt min bristande ordfantasi...
18 okt 2010 20:33Jag har tappat all styrsel. Här är okej, men livet här är som en stödstrumpa, jag är rädd för det riktiga livet. Jag hade tänkt åka till Venezuela för att visa honom Venezuela och Venezuela honom, men nu...jag vill ju tillbaka men min anledning försvann lite. (Och kanske är jag rädd att snurra in mig ännu en gång med den som det aldrig kan sluta väl med.)
Och jag inser att han är den enda jag har anförtrott mig åt de senaste fem åren, inget och ingen har kommit i närheten av det även om det också har lett till många bråk när han inte kunnat bemöta hela mitt inre som hällts ut över honom. Han hjälper mig att klara av mitt komplicerade förhållande till min familj, som jag nu ska möta utan skyddsnät. Han är mitt ständiga sällskap, jag som hatar att vara ensam. Och jag som inte tycker om människor.
Vi skulle gifta oss, vi skulle ha en gård, vi skulle vara föräldralediga lika mycket, vi skulle alltid sova inslingrade i varandra. För att vi ville, och vi ville samma sak.
Han är här och vi inser att vi trots allt inte kan fortsätta såhär. Den kroppsliga lustan är starkare än någonsin, mångdubblad av förbjudenheten, förtvivlat håller vi fast vid varandra rädda att släppa men inser att vi måste låta oss falla och vi gråter.
Jag vet plötsligt inte om jag vill bli läkare, om jag vill vara här, vilka jag vill ha som vänner, om jag någonsin kommer att träffa någon ny, om jag vill ha hund.
Jag vill inte låta depressionen hitta mig här för om den hittar ut hit kommer den inte låta mig komma undan så länge jag är kvar.
439 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lingula en ros