lingula

det snurrar i min skalle

22 aug 2010 16:56
Hade en vän att plugga med men han försvann i ett moln av ångest eftersom han tyckte att han kunde så lite. Vilket väl också sammanfattar mina kunskaper inför morgondagen efter att ha gått igenom en gammal tenta. Varför är tentorna så jävla svåra? Och så jävla värt att ha lagt en vecka på öland med semestersambo på att plugga samt ta en omväg över uppsala för att skriva skiten och sen inte klara den. Och nu är jag ensam och ångest, det är ju kass. Sällskap och ångest är en så mycket bättre kombo. Måste fixa någonstans att sova inatt dessutom.

Långt samtal med prinsen imorse. Fortsätta eller inte? Jag vet ingenting längre. Eller längre och längre, det har ju inte varit världens glidigaste förhållande någonsin under dessa snart fem år. Det är så mycket som inte funkar. Men så mycket som också funkar så himla bra. Jag är inte den som ger upp i första taget men var går gränsen mellan att inte ge upp och att inte släppa taget? Mellan trosvisst envis och dumt envis? Är det jag som är dum i huvudet? Är det han? Är det ingen? Är det något annat? Har jag försökt allt, eller tror jag att det ska lösa sig av sig självt? Gav jag upp för länge sen och lämpade över allt på honom eller är det jag som är den som har drivit för att få det så bra som möjligt? Finns det hopp? Är jag bara naiv som fortsätter, vore vi bättre isär?

Jag vet ingenting. Jag pratar med den här...ingen. Jag kan inte prata om mig själv, upptäcker jag när folk frågar. Inte om någonting, men jag är genuint intresserad av andra så det löser sig ofta i konversationer ändå. Men jag kan minst av allt prata om oss. Jag vill inte att någon ska säga åt mig att vi ska göra slut, för det ska vara mitt och bara mitt beslut. Och det är det jag tror att folk ska säga. Eller se på oss som ett icke-fungerande förhållande, och jag vill hålla illusionen levande i det längsta (vilket jag ju kapitalt misslyckas med, som alla som träffat oss vet). Och både han och jag är rätt dumma i huvudet och det vill jag inte att någon ska veta. Framför allt inte om honom. Jag vill inte lämna ut honom för någon, jag skriver inte ens om det här. Förrns nu, då. Förlåt! Men jag måste. Och det är ingenting du inte vet.

Jag älskar dig. Jag vet inte hur vi hamnade här. Men jag vet inte heller hur vi ska ta oss härifrån, bara att vi måste om det ska fortsätta vara vi.

Tillbaka till sidans topp

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Monchichi: (22 aug 2010 20:00)
Det är bara du som kan veta vilket beslut som är bäst för dig. Vad än andra skulle säga, om du ventilerade det, så är det bara råd, råd för att de vill dig väl, och inget som du måste följa. Det finns inte endast en sanning och därav är det bara du och din pojkvän som kan veta hur och vad som är rätt för er. Kram

alvis: (22 aug 2010 21:54)
maximal igenkänning på det här med att inte kunna prata om sig själv och om sina förhållandekriser med folk, jag ville inte heller lämna ut, ville hålla allt mellan oss...nu försöker jag träna på att prata med andra om sånt som är jobbigt för mig för jag tror att det på nåt sätt är bra..men lätt är det inte.

astrud: (23 aug 2010 06:56)
en bra sak med att prata är dock att man tvingas att formulera sina tankar och känslor (som ibland är luddigare än man trodde) och ofta kommer man på svar helt på egen hand, utan att någon säger något. kanske skriva utan att ge folk möjlighet att svara kan vara en lösning? samtidigt: någon som lyssnar och ställer frågor (utan att ge sina åsikter) kan vara hur bra som helst och få en att se saker från olika håll.

Garbo: (23 aug 2010 13:38)
<3<3<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: