lingula
keep on walking
12 mar 2010 18:35Ord låg nere. Jag skrev ändå, igår.
Hur fan ska man ha tid att orka må bättre när man samtidigt ska leva det här jävla livet?
Inte så att mitt liv utifrån är sådär värst jävligt, men jag kan verkligen inte hantera det särskilt bra.
Har just varit på intervju för ett sommarjobb jag inte vill ha och som skulle äga nio veckor av mitt liv och min sommar. Allaandra (den allerstädes närvarande) hånar mig och jag ångrar mina tidigare val.
Gråten liksom samlar sig som en liten värk långt bak i gommen. Varför där? Placeringen okej men jag hatar att vara kandidat. Och jag hatar läkarna lite. Men lyssna på vad patienten säger då! Vill jag skrika åt dom. Hänger längs väggarna, väntandes, försöker att se upptagen ut tills någon har en patient och jag kan följa med. Plötsligt kommer de ihåg att jag är där och frågar mig en kunskapsfråga, som jag inte kan svara på och min närvaro faller snabbt i glömska igen.
......
Sen ringde någon, upprörd. Det som inte fick hända, och som nästan aldrig hände, hade hänt. En i min psykologstudents handledargrupp hade känt igen mig. Hon och hennes kompis var på en av mina föreningars möten förra torsdagen, och jag hade börjat fundera när jag hörde att hon gick samma termin som han. Men dom är ju många.
Tydligen inte tillräckligt många.
Kvinnan i telefonen, någon slags handledare, ursäktade sig tusen gånger, men sa att det bästa var nog att jag fick byta student. De skulle skynda sig att ordna en ny. Det går bra, sa jag, gick in på toa och grät i tio minuter.
Så såg jag mig i spegeln, undrade hur många som stått på just den toaletten och sett sig i spegeln och försökt få de röda gråtögonen att inte se ut som röda gråtögon. Gick ut. Träffade en patient som satt i rullstol av sin reumatism och som för ett par veckor sedan hade blivit rånad i sin kiosk.
Läste mail från lilla syster om folkhögskolorna vi ska söka till. Inser att jag knappt kommer hinna söka, ännu mindre öva till något slags spelprov, och troligtvis inte åka dit på det heller.
Kom hem till jobbstadhemmet, där det skulle vara inflyttnings/födelsedagsfest för sambon om en timme. Det såg ut som skit. Bet ihop en stund men sen small det, för han hade lovat dyrt och heligt att det inte skulle bli så som det alltid blir, för det var jobbigt nog för mig att behöva mingla med hans jävla jobbarkompisar ändå, utan att behöva stå i köket oduschad oombytt med disk och kladd över hela diskbänken och ingen sovrumslampa uppsatt och hunden orastad när första gästen ringde på dörren. Vilket givetvis var det som hände.
"Jag hatar dig så jävla mycket" var mina sista ord innan jag övertogs av min trevliga värdinnesida som jag behöll tills sista gästen gått, jag hade blivit övertalad att stanna och åka till pluggstaden tidigt nästa morgon istället för på kvällen, men sen var det dags igen. Ångesten åt mig och jag kunde till slut somna för att jag av någon anledning började vissla på Teddy Bear´s Picnic (spotta!) om och om och om och om och om igen och det lyckades distrahera mig från tankarna tillräckligt för att somna, tydligen.
(I was aiming for the sky)
439 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lingula en ros