lingula
livet, fast intensivare
8 mar 2010 16:17"Det verkar viktigt för dig vad folk runt omkring dig tycker".
Jo. Man skulle kunna säga att mitt liv mycket kretsar runt just det. Det var min psykologstudent som sa, han verkade TACK OCH LOV bra om än lite bortkommen sådär som när man inte är helt van vid situationen. Och det är okej. Galen vecka förra veckan förresten.
Men priset för det mest absurda måste gå till när jag slutligen bestämt mig för att börja spela igen, i en orkester som sökte folk inför jubileum. Rep i tisdags, svårt att komma igång men i övrigt bra och jag bestämde mig: Jag kör! Kom sent till repet i onsdags och får en konstig misstanke när jag ser orkestern bakifrån. Det kan väl inte...?
I min förra orkester började det efter ett tag en så otroligt irriterande och jobbig kille (dessutom med universums sämsta andedräkt) att jag långsamt droppade av, för jag satt ju längst ut på kanten bredvid honom och det var ju bara inte kul. HAN hade också sett att den här orkestern behövde folk och tyckte att det kunde man ju minsann åka från Stockholm för att vara med på. Så igen sitter jag längst ut på kanten bredvid honom och det spelar plötsligt ingen roll att resten av orkestern verkar jättetrevlig för jag är fast i ett hö hö hö med dålig andedräkt.
Och mitt i den här chocken så sticker de fram en barytonsax med metallmunstycke (har aldrig...) och ett eventuellt sekelgammalt rör med smaskig bismak "du sa ju att du ville spela barre!". Så jag hoppar av med universums sämsta samvete men jag kan bara inte vara med. För min skull.
Började också träna. Och supa. Och träffa kompisar som aldrig förr. Och gå till en psykologstudent. Och plugga. Och rallylydnada. Och som sagt inte bara börja spela, utan också sluta.
Men jag önskar att jag kunde skärpa mig med prinsens mamma. Det skulle liksom kännas mycket bättre då.
När blir det ordträff på rätt sida landet?
439 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lingula en ros