lingula
innan allt försvinner
2 mar 2010 11:16När jag för första gången på nästan fyra år inte har p-medel i kroppen vaknar jag vid femsnåret av att jag har mensvärk. En måttlig vinst. Humöret? Sexlusten? För snart att utvärdera, jag har ju heller aldrig tyckt att jag mått dåligt. Men det har varit ganska bra på sistone, men då upptäckt att ett fungerande förhållande är ju mycket mera plågsamt att ha på avstånd. Varje kväll, varje natt, varje morgon saknas någon i mina armar, någon som kan prata mig till sömns på kvällen med oväsentligheter som tränger bort tankarna som centrifugeras sönder i min hjärna, som drar upp rullgardinen på morgonen och kysser mig vaken, som med sin fysiska närvaro lugnar mig.
Lite som motsatsen till när vi bråkar, tänker jag, då den fysiska närvaron triggar mig. Inte heller sant, även när jag är skitförbannad kryper jag motvilligt tätt intill för att kunna somna så som jag bara somnar intill dig. I lördags lyckades han till och med bryta ett deppanfall, kommet av en ganska misslyckad dag. Det är ju bara inte helt bra att komma försent till 50-årslunchen, stressa och titta på klockan, åka därifrån jättetidigt bara för att komma försent till hundkursen, sitta där stressad och titta på klockan, gå tidigt därifrån för att hinna tillbaka och få meddelande om att det inte var någon idé att komma, festen var slut, men då hade jag ju redan övertalat hundkursledaren om att jag var tvungen att gå så det kändes bara fånigt att gå tillbaka.
Det dåliga humöret kunde också komma sig av att 50-årsmoster är en människa som inte riktigt går in i min mall över hur människor ska vara för att jag ska tycka om och/eller respektera dem. Lunchen var med andra ord inte i sig heller en trevlig upplevelse utan enda anledningen till att jag ville vara där var för att jag skulle se bra ut. Det gjorde jag nu inte. Det jag missade var tydligen talet som födelsedagsbarnet höll om sig själv och hur bra hon var. Ganska typiskt, och inte helt oväntat att ingen annan höll det talet. Fri placering, vilket visade sig innebära att det inte fanns någon placeringslista, men att min morbror bestämde var man skulle sätta sig. I övrigt andra släktintriger som jag inte ska trötta ut er med, men det fanns mycket att tolka på olika sätt. Vi är alltid dödligt trevliga mot varandra, men....
Insåg igår att jag är helt utanför. Helt missat fester som varit, blir inte frågad att hänga med på grejer, sitter här ensam. Mitt fel, men kul är det inte. Hur blev det så? Och har det att göra med att jag är trött hela tiden?