lingula

det var rödbrunt och vitt i skogen och i mig

28 feb 2009 16:02
Varför är det så svårt att leva varje dag med någon som man vill tillbringa resten av sitt liv med, tänker jag men kanske är det som vanligt mig det är fel på. Eller osset, men jag orkar inte tänka tanken till slut. Och plötsligt funkar det, inte för att han gör något annorlunda utan för att min hjärna har vissa bipolära tendenser. Nu är det bra, stressen för en gångs skull positiv.

Jag är ensam idag, och den som vill bjuda hem mig ikväll på till exempel schlager och popcorn är välkommen att göra det även om jag borde packa. Jag, och tuss, är trött efter två och en halv timme i Nackas populäraste naturområde i sällskap med 19 welshar med diverse mattar och hussar. Mest mattar. Trots antalet så visade det sig att min hund var den finaste. Det är väldigt konstigt, det där.

Min chef var ledsen när jag slutade, och jag kan inte låta bli att förvånas över att min bottenlösa ångest över det jobbet inte verkar ha märkts utåt. Min bästa arbetskompis visste nog, men kommer också att sakna mig. Jag fick en fin guidebok över Norge och lova att jag skulle jobba på avstånd. Mamma ringde. Hon hade kollat med sin arbetskamrat från Trondheim och slutsatsen var: ta med skidor. Och eftersom mina systrar hade fått ny utrustning så...vi bjuder.

Svärmor också förvånansvärt ledsen över mina två månader borta, jag menar, jag trodde vi delade något slags påtvingad vänlighet mot varandra? Gårdagkvällens middag präglades dock av ett favoritämne; tandvårdens utomordentlighet jämfört med sjukvården. Hon är före detta tandläkare och jag är läkarstudent och jag fattar faktiskt inte hur hon kan tycka att det är ett lämpligt samtalsämne, men det kanske är hur jag är uppfostrad. Den otroligt meningslösheten med att säga emot henne, samt envisheten med vilken hon gång på gång framförde det faktum att tandvården hade LYCKATS medan folk fortfarande var...sjuka (jag vet inte riktigt här), gjorde ju inte saken bättre.

Jag missar genrepet till melodifestivalen, men som tur är var det bara missförstånd som gjort att min lätt socialt obegåvade kusin inte hade svarat på min systers fråga och hon kunde. Jag missar min andra systers projektarbeteskonsert på gymnasiet, jag missar den stora läkarfesten, hemma-hemmaorkesterns fina konsert som jag skulle få spela på och valborg. Men det känns rätt okej ändå. Och prinsen kan komma upp (Va? Ska du inte komma hem? Inte ens för kärleken? Ja jag vet inte med er, men för mig är inte två månader evigheten).

Tillbaka till sidans topp