lingula

men skit i å...finns då

29 jan 2009 21:24
Pratade med min mor, en i det stora hela förnuftig kvinna som har haft lite otur med sina barn. Utfallet av samtalet kan man väl säga blev att...nejmen jag har väl inte haft mina bästa dagar på sistone, men nu känns det väl ändå lite för jävligare. Jag undrar om hon skulle vara lite snällare om hon visste hur jag mådde men jag vill ju inte berätta hur jag mår! Nej! Älskade mamma, hon har så mycket att oroa sig för ändå, och såna här äckliga medelklassdepressioner kan man ju inte annat än spotta i ansiktet, ingenting att prata om för övrigt.

Jag ljuger mer och mer, det blir svårare och svårare att hitta ljusglimten som får mig att svara "bra" på "läget?"-frågan, som jag ju givetvis alltid gör. Börjar prata om annat, glida undan. Och jag berättar aldrig självmant hur jag mår, såna här fåniga hittepådåligtmåenden går ju över. Borde. Gå. Över. Vem skulle orka bry sig? Och har jag inte skickat ut små tandtrådar av hjälpsignaler? Va? Va? (Har jag det? Jag minns ingenting längre.) Och helgen i Uppsala känns som ett stort oöverstigligt monster på den sociala skalan, varför kom jag ens på tanken? Jag vill ju inte träffa någon! Jag får ju suicidtankar av läkarstudenter! Inte riktigt....jag är (yey!) inte alls suicidal, men tanken på läkarstudenter gör att hela jag knyter ihop mig. Det. Går. Inte.

Och i min vilja att inte leda in min syster i fållan av dumheter som jag lever i så stressar jag henne, tydligen. Eller inte tydligen sådär, jag fattar att jag gör det. Men vad göra, med handlingsförlamad artonåring som redan nu uppvisar labila tendenser i klass med mina?

Åh mamma, hur fick du såna barn? Och hur kunde familjens utbytesstudent en av de utbytesstudenter med inga ambitioner whatsoever?

Tillbaka till sidans topp