lingula

nu ska jag låta som om jag är gammal

4 jun 2008 12:28
Gränsen mellan ohämmat gottande i självgodhet och drunknande i självfördömande är ibland oväntat hårfin. Så, ska jag känna mig som en jävligt snäll och god äldre släkting som kom på min kusins studentskivesläpp och dessutom tog med min lillasyster och eller ska jag klandra mig själv för att jag inte stannade en timme till? Jag antar att det finns en medelväg, men var den än finns så är det inte i mitt huvud.

Dom var iallafall inte så odrägligt fulla som jag var orolig för, dom där under-20-åringarna som går på studentskivor. I själva verket såg det ut som en ordinär torsdagskväll på Stockholms nation med något lägre medelålder. Men jag kände mig lätt överårig, och betraktade med fascination och plötsligt påkomna minnen den äga-världen-utstrålning som lyste ur ögonen på ungdomarna. (Och ja, jag vet att det inte var så längesen men i ta-studenten-världen är man överårig from året efter sin egen student och får istället stå där och minnas).

Det var jävligt kul att ta studenten och det är en så fascinerande företeelse. Man är så on top of the world och tycker att man är snygg, rolig och har obegränsat med möjligheter. Vilket ju i och för sig är sant (förutom att man inte är så himla rolig ofta, det ständiga upprepandet i av studenttraditioner har mest poänger för de som ännu är för unga, men det vet man ju inte då och betraktar således sina egna infall som roliga), men ändå betraktas de av de som gått igenom det milt överseende. Snart lär dom sig, men låt dom njuta!

Ja låt dom njuta. Det finns ingen anledning att inte njuta av stunden. Det borde man leva i oftare istället.

Tillbaka till sidans topp