vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

Yoga

15 okt 2012 11:18
Jag har flera gånger inspirerats av Annes texter om yoga och tänkt att jag också vill. Men jag har aldrig riktigt vågat trots att jag ändå har tränat en hel del annat och har träningskort på ett ställe som har olika former av yoga på schemat. Kanske beror det på att jag inte riktigt vet vad jag ska ha på mig och hänger upp hela träningspasset på det? Eller att jag känner mig stel och obekväm när jag inte riktigt känner att jag har kontroll över situationen (och då särskilt i sammanhang där fokuset på min kropp blir så tydligt)? Nu har jag dessutom inte varit på någon träning i grupp på väldigt, väldigt länge. Vilket gör att den obekväma känslan tar över, givetvis.

Det finns hundratals förklaringar till att inte gå. Eller, hundratals ursäkter till att inte gå. Trots detta och allt bråk i mitt huvud har jag bokat in mig på ett yogapass på torsdag. Det kanske blir lättare att gå om jag talar om det för hela världen här på ORD. Eller snarare: det kanske blir svårare att avboka om jag berättar om det.

Sanningen är den att jag behöver göra någonting. Jag måste, måste göra någonting. Åt mig själv, åt mitt mående, åt min stress. Man kanske inte ska underskatta regelbunden sömn, motion och goda matvanor. (Det där med goda matvanor kommer dock att dröja - om det någonsin löser sig.) Trots min tro på att det går att ordna på annat sätt har jag flera gånger den senaste perioden har öppnat skåpet och tittat på de antidepressiva medicinerna som ligger där. Som ett löfte om en bättre framtid, eller något. Jag vet inte om det är rätt väg att gå för mig just nu. Jag började ta medicinen (efter ännu ett panikanfall som slutade i tårar på hallgolvet) men slutade rätt så direkt efter alla biverkningar som sköljde över mig. Jag vet inte om jag orkar gå igenom det ännu en gång. Jag vet inte om jag orkar med vad som känns som elektriska stötar i huvudet och inte veta vart jag börjar och vart medicinen slutar. Jag vet att jag kanske behöver den, jag vet att depression är en sjukdom och jag vet att jag ligger i riskområdet för att drabbas igen (och igen och igen). Men, måste jag om jag inte vill? Om jag inte orkar?

Nu kanske inte yoga är en mirakelkur mot all oro och ångest i hela världen men det känns som att det inte kan vara skadligt att få 90 minuter med mig själv där syftet är att komma ner i varv på något sätt. Det är betydligt snällare mot min kropp att göra det än att tillbringa 90 minuter med att kräkas. Eller 90 minuter med att hetsgråta efter jobbet. Eller 90 minuter med att bara ligga still och tomt titta in i väggen. Oavsett vad det ger så blir det 90 minuter av någonting annat. Om jag nu kommer förbi alla "om" och "men" och "jag orkar inte" och "hur ska jag bete mig" och "vad ska jag ha på mig" och "tänk om jag är den enda nybörjaren" och liknande tankar som återigen vill sätta stopp: om jag kommer förbi det så kanske det blir 90 minuter av vänlighet mot mig själv.

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ihop livet emellanåt. Varför så enkla saker som rutiner kan kännas så oöverkomligt? Det är väl bara att gå upp på morgonen, duscha, gå till jobbet och ta sig an alla arbetsuppgifter som väntar, äta lunch, fortsätta med arbetet, gå hem och ha energi till att pussa på Hjärtat, träna, äta mat, göra allt som behöver göras, en rimlig nattsömn på 8 timmar. Hur gör människor egentligen? Hur orkar man emellanåt.. hur orkar alla leva och få ihop allting? Jag vet aldrig riktigt vart jag ska börja. För jag vet aldrig riktigt vad som är fel.

Men jag vill börja. Börja om, kanske. Jag vet hur jag vill ha det men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit. Vilken ände jag ska börja i. Yoga är en ände, kanske. Eller så lägger jag allt mitt hopp på någonting som det sedan inte blir någonting med. En annan ände var att faktiskt gå till psykologen en gång i veckan oavsett hur motigt det känns, oavsett hur stressigt det känns på jobbet. Oavsett alla påhittade ursäkter helt enkelt. Men det verkar vara så otroligt struligt från det hållet: av misstag avbokade tider, en psykolog som är sjuk var och varannan gång och allmänt.. ja, strul helt enkelt.

Måndagar är min psykologdag och idag tänkte jag ta mig dit oavsett allting som slåss i huvudet. Det är också ett sätt att vara snäll mot mig (och de i min omgivning) att gå dit och tömma hjärnan. Få några nya tankar, bolla runt lite på det som bollas runt i huvudet ändå. Efter en helg där jag funderat och klurat och verkligen känt (för hundrade gången) att det får räcka nu så bestämde jag mig. Och så ringde telefonen i morse med meddelandet om att psykologen är sjuk. JA, alla människor får vara sjuka men måste den personen jag behöver prata med vara sjuk så ofta? Och just idag? Idag när det känns som att tankarna är lite mer strukturerade, att jag KAN komma framåt på något sätt men att jag behöver hjälp med HUR.

Yoga alltså, torsdag. Det kanske kan vara ett av alla små hur som jag behöver.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Kit: (15 okt 2012 12:12)
Yoga! Vet du, det är precis vad jag har funderat på själv! Efter att ha läst Annes texter, såklart. Avboka inte! Gå på torsdag, för din egen skull - men också så att jag kan få höra vad du tyckte! Jag har också svårt för gruppsituationer och vet inte om jag "vågar" börja... Men det är ju dumheter, och du kan bli mitt föredöme! :D

Allt det andra... vilken usel timing av psykologen att vara sjuk just nu. Men jag är glad att du har tankar och att du vet att du kan prata med någon om dem. När någon nu blir frisk. *kramar*

Monchichi: (15 okt 2012 13:58)
Jag gör samma utrop som Kit, Yoga! Du ska ju bara testa, inget annat. Mjuka kläder är bra. De behöver inte vara snygga, de behöver bara fylla funktionen för mjukt att röra sig i. Kram

lejonhjärta: (16 okt 2012 21:04)
Kit & Monch: <3 Tack för pepp! Jag tvivlar fortfarande.. all kroppsobekvämhet gör att det låser sig i huvudet, med viljan och i kroppen.

Tulo: (16 okt 2012 23:39)
Men åhh vad jag hoppas att du går dit! Jag har varit på yoga flera gånger och det är en salig blandning av människor i alla åldrar och absolut inga krav på prestation över huvudtaget.. Ta på dig bekväma kläder, ingen hos oss har skor, och försök att bara fokusera på dig och läraren. Lovar att du kommer vara glad att du gick efteråt! Håller på dig! <3

Anne: (18 okt 2012 12:47)
Jag hoppas du bestämt dig för att gå, och att det går bra. Kort sagt, jag tänker på dig idag. Det känns himla fint att inspirera till en sån sak! <3

charly: (18 okt 2012 12:55)
Jag var på mitt första yogapass i fredags, jag kände mig helt fel när jag kom dit (den enda med skor, rookie misstake...) men sedan kändes det bra, och jag ska dit igen imorgon. Så pepp, pepp, våga testa!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

irritation Relationer Herr Ätstörning Familjelycka? Hunden tankerensning förändringen

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::