15 jul 2012 17:21
Känslan av att inte veta vad jag ska svara när en av mina vänner tycker att jag och Hjärtat flyttar ihop för snabbt. Den något chockade känslan när samma vän säger att hon kritiskt ska granska honom när hon får träffa honom.
Hjärtat och hon har inte hunnit träffats under den tiden vi har varit tillsammans på grund av mycket jobb, studier, att hon och jag bor i olika städer samt det faktum att inte ens jag och Hjärtat bor på samma plats. Nu funderar jag på om jag ens vill att de ska träffas, om de ens kommer att träffas.
Jag visste inte ens om att det fanns regler för när det var okej respektive inte okej att flytta ihop? Jag trodde att kärleken och respekten till varandra skulle vara det avgörande, inte ett visst antal dagar. Inte heller visste jag att det var ett beslut som någon annan än jag och Hjärtat skulle ha någonting att säga till om. Jag måste ha missat mycket när det gäller relationer för jag trodde att det skulle räcka med att jag godkände mitt Hjärta, att jag träffat någon som fyller hela mig med glädje. Men efter att jag träffade en missbrukare förra året så verkar det som om mina känslor inte kan tas på allvar, som att jag aldrig någonsin kan ta ett bra beslut efter att ha tagit ett dåligt beslut i en relation. För det har jag också fått höra.
Jahopp. Så eftersom jag har träffat en missbrukare ska jag vända ryggen till någon som får mitt hjärta att slå dubbelslag bara för att, ja, bara för att det passar någon annan? Bara för att någon annan tycker att jag ska leva ensam i tre, fyra år och hitta mig själv innan jag ger mig ut med ljus och lykta?
Jag blir så ledsen. Och förundrad. Vänner som har känt mig i så många år, som vet vad jag har varit med om de senaste åren säger någonting sådant. Tycker någonting sådant. Jag är lyckligare, lugnare, säkrare än vad jag någonsin har varit. Jag har hittat hem, jag har hittat min människa. Äntligen har jag hittat någon som är bra, på alla sätt, jag har hittat någonting som är bra och då kan man inte vara glad för min skull? Glad för att efter alla år med regn så kommer regnbågen, solen, lugnet?
Min människa ska inte välkomnas utan kritiskt granskas. Jag förutsätter inte att alla skulle älska Hjärtat så som jag gör, absolut inte, men varför ska han mötas av fördomar och granskas? Ordet granskas ger mig obehag, bara det. Dessutom vet jag att ovan nämnda vän inte skulle godkänna honom av olika anledningar. Och det gör så fruktansvärt ont. Ja, jag har träffat någon som på ytan skiljer sig från hur jag verkar vid första ögonkastet. Men jag har hittat en människa som kompletterar mig, som stärker upp mina styrkor och har en oanad förmåga att lappa ihop mina svagheter. Men det verkar vara en omöjlighet att se förbi ytan, oviljan att göra det gör att man aldrig någonsin skulle se Hjärtat för den han är.
Från min familj får jag också svala reaktioner om att vi ska flytta ihop, ett "jaha" och sedan prat om vädret. Som vanligt, detta väder och aldrig kunna visa några känslor. Det gör mig också ledsen.
Jag vill ordna världens firande när vi flyttar ihop, fira det största, fira kärleken och om det bara är jag och Hjärtat som firar så är jag glad för då vet jag att glädjen är uppriktig, inte granskande och fördomsfull.