vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

nothing but work

11 mar 2012 14:49
Precis innan jag började skriva den här texten skickade jag iväg en jobbansökan. Jag har velat fram och tillbaka med att söka jobbet länge, vridit mig runt runt runt klockan fyra på natten, frågat Hjärtat om råd hundra gånger om dagen de senaste veckorna och trasat sönder kollegorna med frågor om vad som egentligen är bäst.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att få veta vad som är bäst, egentligen. Det enda jag vet är att jag inte mår särskilt bra just nu. Jag jobbar i en relativt liten bransch där arbetslösheten är förhållandevis hög. I den branschen har jag valt att ge hela min själ och mitt hjärta till en speciell verksamhet vilket gör att arbetsmöjligheterna sjunger betydligt. Jag har traskat runt på ett vikariat sedan jag började hösten 2010 och under den tiden har jag förbättrat och utvecklat verksamheten, riktat mediernas strålkastare mot min arbetsplats och hjälpt många människor. Jag har svårt att klappa mig själv på axeln och ge mig själv beröm men det är faktum: jag har gjort någonting riktigt bra och jag har kämpat mycket för det. Det har varit många sömnlösa nätter, många övertidstimmar, huvudvärk och magont i längre perioder men jag lyckades. Jag lyckades med det ena projektet efter det andra samtidigt som jag höll igång med min vardagliga verksamhet. Sedan årsskiftet har jag tvingats gå ner i tid eftersom det inte finns ekonomiska resurser till heltid. Att arbeta deltid har säkerligen sina fördelar men inte när alla mina arbetsuppgifter kvarstår (och andra har tillkommit) och timmarna har krympt. Kalendern är överfylld, det dåliga samvetet gör sig ständigt påmint och den eviga stressen gör att jag ibland glömmer bort saker som jag aldrig någonsin skulle ha glömt bort tidigare. Det är omöjligt att försöka planera in någonting med vänner när jag har bara har någon timme över i veckan och de timmarna ligger jag mest som en boll i soffan, försöker se någonting hjärndött på tv eller lyssnar på Hjärtat som berättar historier från förr: från en sorglös barndom där det enda bekymret var skrapsår på knäna.

Jag jobbar för mycket och jag får inte ihop det. Människor i min närhet tar allt oftare fram bekymmersrynkan i pannan när de träffar mig och frågar om jag hinner med, hur det är? Jag säger att det är mycket i huvudet men att det lugnar sig, det kommer bli bättre. Jag vet inte om jag försöker att lugna dem eller mig själv. Eller en kombination för att jag inte orkar med mer stress just nu, varken min egen eller andras.

Jag känner mig så otillräcklig på alla plan.

Jag har insett att det inte fungerar så som det ser ut nu. Eller, tvingats inse att det inte fungerar så som det gör nu. Problemet ligger både i den stora arbetsbördan men också i osäkerheten hur länge jag kommer att få vara kvar. Om jag hade en fast anställning och den grundtryggheten som det skulle medföra skulle jag känna mig tryggare i att säga nej till diverse arbetsuppgifter och jag skulle inte behöva fundera på hur jag ska betala hyran om ett tag. Den extra oron utöver all stress tar hårt, den också.
När det då blev klart att det skulle utlysas en fast tjänst på heltid på mitt jobb även om placeringen är en annan än där jag befinner mig idag började allting snurra i huvudet: vad vill jag? Det är alldeles för enkelt för mig att fastna i vad andra vill, vad som förväntas av mig och vad som är bäst rent taktiskt ur ett framtidsperspektiv. Men, helt ärligt, så har jag aldrig kunnat fundera vad som är mest taktiskt att göra och jag kommer nog heller aldrig att kunna ta ett beslut på dessa grunder. Jag är ett levande hjärta som springer runt och försöker ta vuxna jobbbeslut med ett bultande hjärta, efter hur det känns i kroppen. Nackdelen när det snurrar så mycket i huvudet (och för ögonen så fort jag blundar) är att det ibland är svårt att känna efter hur hjärtat slår: är det stressen som får det att slå hårdare emellanåt eller att det känns fel, att hjärtat gör sig redo för flykt.

Jag kan se på det rent praktiskt:

NU

Jag har mitt absoluta drömjobb och jag är så tacksam över att få jobba med det jag gör, att jag är en av få i min bransch som har möjlighet att faktiskt få jobba med den typen av verksamheten som jag gör. Jag har ett omväxlande jobb där jag styr mycket själv, jag träffar människor dagligen som påverkar mig ända in i hjärteroten som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag får höra om många svåra situationer, människors desperation och hur de kämpar för att ta sig ur den men verkar ständigt halka längs med vägen. I fredags mötte jag en kollega i en trappa som sa att hon beundrade mig för det jag arbetade med, att jag orkade möta så många människor i utsatta situationer för att sedan släppa jobbet och gå hem. Jag log och mumlade någonting till svar för det är långt ifrån sanningen: jag släpper inte jobbet när jag går hem. Jag tar med mig andras minnen av övergrepp, våld, kriminalitet, droger, ångest. Jag tar hem det och vet inte riktigt vart jag ska göra av det. Samtidigt så vill jag inte lämna jobbet för jag gör ändå ett bra jobb: jag får människor att känna sig bekväma tillsammans med mig, jag gör skillnad på något sätt. Däremot skulle jag behöva lära mig hur jag inte låter andras ångest förstärka min egen för ibland känns det som att jag ger för mycket och att jag inte riktigt vet vart jag börjar och vart jag slutar.

EVENTUELLT

Jobbet som jag skickade iväg en ansökan på är annorlunda. Omväxlande, kreativt och självständigt på ett annat sätt. Jag skulle möjligtvis kunna pussla ihop det med något av mina projekt så jag får fortsätta att ha den verksamhet som ligger mig varmt om hjärtat samtidigt som jag får en helt annat daglig verksamhet större delen av veckan. Jag vet inte hur det skulle vara (hur skulle jag möjligen kunna veta det?) men om jag blundar och drömmer mig bort tror jag att det skulle vara bra. Jag skulle få ett jobb där jag skulle kunna gå hem när arbetsdagen är slut och jag lämnar jobbet bakom mig så fort jag går ut genom dörren. Jag är orolig för att jag skulle bli rastlös efter ett tag för tänk om jag bara skulle bli mer stressad av att inte ha hundra bollar i luften samtidigt? Därför skulle jag vilja ha den tjänsten och kombinera den med en liten del av det som jag arbetar med nu. Möjligheten finns men jag vet inte vilka andra som söker, vilka som slåss och vilka kompetenser som kan placera mig längre och längre ner i högen med ansökningar.

De senaste dagarna har jag drabbats av någon nejnejnej-känsla inför att söka jobbet eftersom det är jobbigt att kasta sig ut på arbetsplatsen man befinner sig på, söka ett annat jobb och vara beredd på att misslyckas framför alla. Det har redan kommit kommentarer från flertalet människor på min nuvarande arbetsplats att jag minsann behövs där jag är nu och att jag absolut inte ska söka en tjänst som placerar mig på ett annat ställe.. men, tänker jag, hur skulle de resonera om de hade ett väldigt osäkert tidsbegränsat vikariat i en bransch där fasta jobb bara glimtar till någonstans långt bort i horisonten emellanåt? Det vore naivt av mig att tänka att det löser sig, på något sätt, när mitt vikariat går ut när det finns en annan väg att åtminstone försöka gå efter.

Jag förstår inte varför jag bygger upp en massa murar nu när jag skriver eller när jag funderar för mig själv; jag vill ha tjänsten som jag sökte. Jag vill det, även om det verkar svårt emellanåt att erkänna det för mig själv. Jag vill ha den tjänsten och kunna kombinera den med den delen som jag har svårt att släppa i min nuvarande tjänst.

Åh, vad härligt att lägga stress över ny tjänst och eventuell intervju och besvikelse ovanpå den redan orimligt höga stressnivån. Det går bra nu.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Kit: (11 mar 2012 17:40)
Det låter som att du har det helt osannolikt stressigt! Jag får lite kalla kårar när jag läser om hur jobbigt det är för dig, för - så ska det absolut inte vara, inte på ett vik, inte utan grymt mycket säkerhet och uppskattning att falla tillbaks på för att inte bli utbränd. Och till kollegorna som tycker du behövs - visst, det gör du, men absolut ingen så kapabel och hängiven som du ska behöva arbeta fjuttiga timmar utan löfte om vidare anställning. Det är bara fel, och det är fel av dem att vilja behålla dig i en position där du inte får det du förtjänar från arbetsgivaren. Så det så! Håller tummarna för dig nu. <3

lejonhjärta: (11 mar 2012 19:09)
Tack Kit för kloka ord och tumhållning, det behövs!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Relationer Hunden förändringen Familjelycka? Herr Ätstörning irritation tankerensning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Germund, Görel
:: reklam ::