lejonhjärta

rapport från året som pågår

17 jan 2012 18:33
Fredag blev till lördag som blev till tisdag innan jag har hunnit sätta mig ned och försöka formulera saker som springer omkring i mitt huvud. Det känns som om allting snurrar så fort. As usual. Vilket får mig att fundera på att det kanske inte alls är så att det är tiden och händelserna runtomkring mig som snurrar fort (för det vore väl omöjligt att det alltid går i hundratrettio hela tiden) utan att det kanske är jag som snurrar upp allting?

Allt eller inget, nu eller aldrig, leva eller dö, svart eller vitt. Shakespeare skulle ha slängt sig framför tåget om vi levde samtidigt för ingen är så bra som jag på att skapa dramatik när det är så odramatiskt som det bara kan bli. 2012 ska bli ett grått år, smutsigt skurvattensgrå. Jag måste lära mig att allting inte behöver vara svart eller vitt, det går att leva ändå; jag vill kunna leva ändå.

Bara för att säga emot mig själv: oj, vad mycket det är som händer och har hänt den senaste tiden. Sedan kanske det kan vara händelser snarare än dramatiska händelser. Grått, liksom. Av någon anledning känner jag mig låst inför att skriva allt här, jag sitter och tittar på skärmen och vill kasta ur mig allting men vet inte riktigt vart jag ska börja eller hur. Vet inte riktigt vad jag vill behålla för mig själv och vad jag vill skriva ner. Jag har börjat bli rädd för det; att berätta om saker som går bra för då tänker jag att det finns någon som kan sticka hål på bubblan. (Tack år 2011 som förstörde så mycket för mig, tack K och K:s vänner, tack, tack, tack, jag ska dansa för er på min begravning. Eller mitt bröllop.) Berätta för mig att så ska jag minsann inte känna, så ska jag minsann inte tänka, så ska jag minsann inte agera. Jag vill inte längre bry mig om vad människor tycker och tänker om vad jag gör. Jag vill göra precis allting för mig själv, hela tiden. Utan att för den sakens skull förvandlas till en egoistisk människa som kör över allt och alla i min närhet. Bara prioritera mig själv. Vara självsnäll. Ta hand om mig lite mer (snarare börja ta hand om mig), se vad jag vill, vad jag behöver.

Just nu behöver jag lugn och ro. Jag behöver fokusera på mig själv, ge mig tid att slåss mot ätstörningen så att det här året kanske kan sluta bättre på den fronten än vad det har gjort tidigare år. Varje måndag sätter jag mig i den slitna fåtöljen, börjar leka med ringarna på mina fingrar och pratar. Pratar, pratar, pratar. Om varför det är såhär, om hur jag vill ha det istället. Hur det känns att vara mätt, hur det känns att vara kräksmätt, hur det är att behålla maten jämfört med att spy upp den. Vad jag skulle vilja äta till frukost lunch middag om inte mina självkonstruerade monster stod i vägen för mig. Att jag måste försöka hitta portioner som fungerar för mig istället för att försöka normalitetstävla med andra och äta portioner i deras storlek. Vilket inte fungerar för en magsäck i storlek med en 3-årings. Det känns som att jag är på rätt väg, kanske mer än någonsin tidigare. Det har gått många, många år med det här men det krävs att jag själv är redo för att kunna förändra det. Det kanske behövdes att jag blev twentysomething och fick hälsoproblem för att vakna upp; väcka stridslusten till liv. M, som jag pratar med, är bra. Lugn och lagom provocerande. Dessutom förstår hon att jag måste veta hur det fungerar rent fysiskt: vad händer i hjärnan? vad händer i kroppen? vad kan jag styra? går det att skapa nya automattankar?

Jag tänker att det kommer att bli bra. För första gången någonsin vågar jag tänka det; att det faktiskt kommer att kunna bli bra även om det kommer att ta väldigt lång tid. Jag vill gärna hoppa från A till Ö, radera över 20 års destruktiva relation till mat på en eftermiddag och kunna äta frukost lunch middag som vem som helst. Det var det där med Shakespeare, dramahjärtat måste stilla sig. Bli vardagshjärtat, realisthjärtat.

Hjärtat, ja. Det har genomgått en amputering. En amputering av K och dåligt samvete även om det givetvis dyker upp fantomsmärtor emellanåt. Det är omöjligt att ett sådant stort sår bara försvinner, ut i tomma intet och aldrig mer gör sig påmint när jag sträcker mig efter en särskild juice i mataffären eller ser någon med en svart jacka med luva och reflexer på sidorna. Jag hade inte velat ha det ogjort.

Jag
hade
inte
velat
ha
det
ogjort.

Hur självdestruktivt det än kan låta från ett utomstående perspektiv så är det sant, jag menar det. Naturligtvis hade 2011 varit enklare om jag inte hade gått sönder så fulltständigt men jag har lärt mig så mycket om mig själv, åh, jag trodde inte att det fanns såhär mycket inom mig. Utan allt kaos med K hade jag dessutom aldrig sökt läkarhjälp igen och fått någon att prata med. Någon att stärkas av varje måndag, att vrida och vända på alla tankar tills de hamnar någorlunda rätt. En terapifåtölj som egentligen skulle handla om K och hur manjävlarihelvetefanvadsvårtdetär lämnar en missbrukare bakom sig; inser att andra spelregler gäller i den världen och att det per automatik inte innebär att det är jag som är den sämsta människan i världen för att jag var tvungen att sluta bry mig oavsett vad min syn på andra människor vrålade i bakhuvudet med full orkanstyrka men terapifåtöljen skiftade snabbt fokus från K till mig. Från drogmissbruk till matmissbruk. För det får jag väl tacka K på min begravning eller mitt bröllop: att han fick mig att må så fruktansvärt dåligt att jag återigen hamnade i en terapifåtölj men att jag den här gången hade kapitulerat totalt. Det fanns inga barriärer: det var jag, tomheten, ätstörningen.

Men, även om jag inte hade velat ha det ogjort vill jag aldrig någonsin hamna i den situationen igen: jag vill aldrig någonsin sätta mig i den situationen igen.

Angående hjärtat part two: det finns någon. Någon som inte väcker mig vid tre på natten för att han vill ha sällskap till andra sidan staden för att köpa droger utan någon som kysser mig på morgonen. Som ordnar frukost, skickar små kärleksbrev som väntar på hallmattan när jag trillar in genom dörren efter jobbet, som sitter helt tyst när jag får sladd med en hyrbil på en isig skogsväg och jag överväger om det är bäst att köra in i den mötande bilen eller huset på andra sidan och när jag rätat upp bilen frågar jag varför han inte sa någonting, då ser han på mig och undrar varför han skulle göra det, han litar på att jag reder ut situationen själv. Någon som är lik mig på alla sätt och vis samtidigt som han är min raka motsats. Jag fascineras över att det finns någon som jag; som orkar prata från det att vi vaknar tills vi somnar utan att det blir tråkigt. Jag vill ha någon som ger mig vardag, tar bort alla toppar och dalar och säger till när Shakespeareakten är slut, får mig att skratta och som jag kan prata i mun med. (Det där med att inte sticka hål på bubblan, erkänna att det finns en bubbla att sticka hål på. Därför; stycket slut. För stunden.)

Vad finns det mer i livet att rapportera om förutom gamla kärlekar, nya kärlekar, ätstörningar? Arbete, givetvis. Jag skulle egentligen ha slutat vid årsskiftet eftersom jag bara hade ett vikariat och när den personen kom tillbaka skulle det ha blivit lejonhjärta ut – ordinarie människa in. Sedan löste det sig på något halvkrystat sätt eftersom min arbetsplats vill ha mig kvar (tänk, de tycker att jag gör ett bra jobb. Hela arbetsplatsen. Några hade börjat med en namninsamling för att få ha mig kvar innan jag fick beskedet.) Så nu är jag kvar, till sommaren som det ser ut. Jag har i stort sett kvar alla mina arbetsuppgifter (och fått nya) samtidigt som jag har tvingats gå ner i tid eftersom arbetsplatsens ekonomi inte är den bästa. Det går inte ihop, jag får det inte att gå ihop. Jag går inte ihop och ibland på nätterna har jag så ont i kroppen, huvudet, magen att jag funderar på hur jag någonsin ska få det att gå ihop. Jag är inte bra på att sätta ner foten när det gäller arbete. Jag är tacksam för att jag har ett jobb (som dessutom råkar vara världens mest omväxlande och underbara) och därför vill jag inte klaga, jag vill inte vara den där personen som går på ett osäkert vikariat och gnäller eller ser trött ut. Jag försöker prestera allt jag kan och lite till, ge all min energi, ge allt av mig själv för jag vill så gärna vara kvar trots att även det mest omväxlande och underbara jobb har sina nackdelar emellanåt. Därför tänkte jag att det ändå kändes okej att bara ha ett halvår kvar tills jag kunde fundera på någonting nytt (som att åka till Australien och bo ihop med en känguru) fast det är nog egentligen en lögn för mig själv: jag skulle bryta sönder och samman om jag blev arbetslös. Jag och tankarna 24/7, nej tack. Jag vill jobba, jag vill känna att jag är duktig på någonting, att jag behövs, att jag finns. Att jag spelar roll. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om det verkligen är så att jag vill stanna här, i den här staden? Eller har det bara blivit så? Och egentligen: spelar det någon roll om det var ett medvetet eller omedvetet val om jag trivs? (Men hur jag ska veta om jag trivs och inte bara lurar mig själv, nej men hej Shakespeare, ska vi fundera över det här i några månader innan vi sätter eld på en teater med vår dramatiska föreställning, pang!)

Sedan började det dyka upp små lösningar på arbetet, gravida hit, pensioneringar dit, uppsägningar fram och tillbaka och mina kollegor gjorde små glädjedansar för oj, så bra, nu skulle det ju lösa sig för lejonhjärtat, visst? Och jag går runt som Ior och tänker att ingenting någonsin löser sig för jag är inte trygg utan att jag har ett papper. Med en underskrift, med en anställning. Enligt vissa så spelar det där pappret ingen roll så länge allting lutar åt det men jag tänker mest att man slinker hit, slinker dit. Jag vill ha ett papper. Jag vill ha en anställning med de arbetsuppgifter som jag vill göra. Jag vill inte vara en tillfällig lösning hur länge som helst som är så uppskattad eftersom jag är involverad i hundra projekt och startar tusen egna som dessutom blir lyckade. Jag vill på något sätt inte bli tagen för given; att jag kommer att stanna i evigheters evighet på en anställning som inte direkt ger mig någon trygghet även om det ser ut att vara lite ljus där framme vid horisonten.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna det så starkt men jag vill ha ett fast jobb. Jag vill ha en trygg anställning. På så vis skulle jag kunna känna mig lugn med det samtidigt som jag skulle kunna välja att bryta upp och flytta till Australien när jag kände att läget kom, om det kommer. Idag diskuterade jag framtid med kollegorna på rasten, som peppade mig och sa att jag måste vara hårdare; ställa krav, boka möte med chefen hit och chefen dit. Poängtera att jag är värd någonting. Besked, beslut. Trygghet. De sa att jag är så stark, så smart och så uppskattad av hela arbetsplatsen att jag har allting i ryggen. Allt och alla. Men, jag har så svårt att stå upp för mig själv i just det här sammanhanget. Sätta mig på en stol på ett sterilt kontor och kriga för min rätt, kriga för att få vara kvar eftersom jag gör ett riktigt bra arbete; hur vågar jag det när jag bara är en tillfällig vikarie? Som inte ens har ett kontrakt som sträcker sig över alla de dagar som finns i min jobbkalender?

Fast frågan är vad jag har mest att förlora på: kriga för mig själv eller stå och skrapa med foten i gruset så att chansen går förbi?

2012, omtumlande trots att det enbart har gått 17 dagar. Omtumlande grått.

Tillbaka till sidans topp