vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

det som är nu

31 jul 2011 21:58
Det har gått en månad sedan jag skrev här. Annat än små korta rader som har räddat mig från att trilla ur, menar jag. Jag har satt mig ner några gånger och försökt att formulera någonting, dra i någon av de lösa trådarna som virvlar omkring framför ögonen och gör att jag tappar siktet, men det har bara slutat med att jag har raderat allting. Som om det skulle radera verkligheten också, i ett och samma svep.

Jag vet att det inte fungerar så.

Därför kan jag lika gärna ta en ordentlig titt på de där trådarna innan jag bränner upp dem. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det händer mycket på en månad när man befinner sig i en känslomässig berg-och-dal-bana. Och det är så stor del av mig som inte vill uppleva allt det där igen för om jag bläddrar bland minnena så drar magen ihop sig, hjärtat krymper och tårarna börjar rinna.

Jag har haft semester. Vid två olika tillfällen. Jag har gjort små resor, lutat huvudet mot olika tåg- och bussfönster, somnat bland prassliga lakan på hotellrum, somnat kall och snorig i en sovsäck, tvättat håret i sjön på morgonen, suttit på balkong i södersol. Jag har fyllt år, en födelsedag som jag inte vill minnas men kommer ha svårt att tvätta bort. Min kropp har börjat protestera, på allvar, och jag har lämnat rör efter rör efter rör med blod och fått beskedet om att min lever inte riktigt tycker om mig eller snarare; hur jag äter och beter mig. Jag äter rosa, gula och bruna tabletter. En, två, tre, fyra, fem, svälj.

Och så K. Som allting har stormat kring, som jag har stormat kring. Det har varit trassliga och overkliga veckor. Veckor som förevigt kommer att forma den jag är. Någonting inom mig har förändrats i och med K. Jag vet inte om det är till det bättre eller till det sämre. Det kanske inte behöver vara någonting av det, det kanske inte behöver definieras i form av plus eller minus. Det kanske räcker med att konstatera; någonting inom mig har förändrats, jag har förändrats. Alldeles oavsett vad som sker så kommer jag att se på allting med lite nyare ögon. Lite sorgsnare på ett sätt, lite klarare på ett annat sätt. Och det får vara bra så, jag orkar inte slåss och krigas med mig själv. Inte just nu.

De stormiga veckorna, det stormiga året, fick vad som måste benämnas som ett avslut tidigare i veckan. Jag har tidigare gått gråtandes med vänner och sagt att det är över men jag har aldrig riktigt kommit över krönet då det faktiskt är över, då jag faktiskt har känt inom mig att jag har menat vad jag har sagt. Men sedan i onsdags så kan jag faktiskt säga det och veta, känna, att det är sant. Det är över-över.

I måndags träffade jag K. Meningen var att vi skulle prata ut om allting, försöka reda ut allting, på något sätt. Mitt krav var att han skulle vara ärlig och att hur sanningen än var så skulle det göra mindre ont än alla de lögner som K har presenterat och gett till mig under den senaste tiden. När jag gick för att möta K så var jag arg, mina fötter sparkade och slog mot asfalten för varje steg, och jag kände mig stark; trygg. Jag kände att jag för en gångs skull hade modet, orken, att se in i de där blå ögonen och vara arg. Jag vet inte om jag ville skada honom så som han har skadat mig men förmodligen fanns den tanken inom mig.

Men jag är inte skapt för att vara arg. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man behåller den där ilskan när man sitter och tittar personen som man borde skälla ut rakt i ögonen. All luft gick ur mig, på något sätt. Jag var inte beredd på att K skulle vara ärlig. Att han skulle svara ärligt på mina frågor även om han tyckte att situationen var så obehagligt att han inte kunde sitta still, inte en enda sekund. Istället blev jag ledsen. Och K var ledsen. Vi satt och var ledsna över allt och ingenting. Vi är inte såna som i slutet får varann, och så är det med det. Varken mer eller mindre. Även om det är allting. Efter några timmar av ledsamhet och försök av att trassla ut saker och ting, skulle vi säga hejdå. K var ledsen, jag grät, han kramade om mig länge, länge, viskade i mitt öra, jag grät mot hans tröja och viskade i hans öra. Han sa att han inte visste hur man gjorde, hur han skulle kunna gå, han ville inte, inte när jag var så ledsen. Vi lämnade platsen bakom oss, gick mot min cykel, gick en sväng. Ännu en gång skulle vi säga hejdå, det där slutgiltiga hejdå:et, men hur säger man det egentligen? Och egentligen skulle vi inte säga hejdå forever and ever utan hejdå, på ett par månader. Tills det har lugnat ner sig, inom mig, mellan oss. Vi stod omslingrade, tysta, och så viskade K om det var okej, var det okej? Jag grät tyst mot hans axel och sa att ingenting var okej, det var så länge sedan någonting var okej. K kysste mig i pannan, på kinderna, i håret och höll om mig hårdare, mina händer letade sig in under hans tröja, över hans rygg, hans händer hittade min hud under sommarklänningen, hans händer i mitt hår, i nacken, min mun hittade hans. Ett annat sätt att säga hejdå, kan jag uttrycka det så? Men så skadligt när en person (jag) vill ha honom för alltid och när en person (han) vill ha mig på ett sätt men inte på alla sätt.

Kniven i hjärtat, tretton varv åt vänster.

K ringde när han var på väg hem, hem till henne, hem till allt som inte är jag och hade panik för allt som blev, hur allt blev och sa att han skulle ringa mig dagen därpå. Han ringde när jag var på jobbet, jag letade mig ut bland alla korridorer och satte mig i en ödslig port några kvarter bort. En av nackdelarna med att sitta i en port är att gråten ekar så mycket att trasigheten ökar på, eskalerar och till sist ligger man med trasiga strumpbyxor och skakar förtvivlat. K var tvungen att gå tillbaka till sitt men kunde inte lägga på när jag var så ledsen, lovade att han skulle ringa efter jobbet, på minuten när han slutade. Och han ringde på minuten när han slutade (och varför måste världen vara så orättvis att han är ärlig, punktlig, känslosam och omtänksam när vi ska splittra det som är oss?) och vi pratade ytterligare en timme, jag grät, han var ledsen, sa förlåt, förlåt, sa att han ville ses ännu en gång, på onsdagen.

Onsdag. Tjugosjunde juli. Vi träffas, K tycker att det är jobbigt att jag är ledsen; att han har gjort mig så ledsen. Att han har sårat, förstört, ljugit och nu tvingas han se konsekvenser av det, någonting som han trodde att han kunde fly ifrån. Men det går inte att fly från verkligheten när människan man har sårat och förstört sitter tätt intill och gråter, med trasig lever och en oändlig trötthet skriven över hela ansiktet, hela kroppen. Jag gråter, K biter på naglarna och sneglar på mig när jag tittar bort för han klarar inte riktigt av att se mig i ögonen. Ibland hittar vi någonting som vi kan le åt, jag lutar mitt huvud mot hans axel fast att jag vet att jag borde luta huvudet åt det andra hållet, mot stenväggen. Börja skapa distans, nu direkt omedelbart. Men jag fungerar inte så, tyvärr. Han säger att vi hörs om några veckor, att det kommer bli bättre allting, snart kommer jag att sluta gråta och istället bli förbannad på honom, hata honom så som han förtjänar, han kramar om mig, viskar i mitt öra att jag inte får gå sönder, jag kan inte gå sönder, han får inte ha gjort så att jag går sönder, jag måste äta igen, jag måste börja ta hand om mig själv, skratta, träffa vänner, äta, äta äta, och jag berättar för K att det inte spelar någon roll, att så många säger så men att jag inte bryr mig. Han viker inte med blicken och säger att jo, men nu är det jag som säger det lejonhjärta, du måste äta, du får inte gå sönder, får inte får inte får inte, jag vill inte gå på din begravning.

K tar ett steg, gör sig redo för att gå, vi kramas ännu en gång, jag har tappat räkningen på antalet kramar, jag har tappat bort hur jag gör när jag andas, det enda jag kan är att gråta. K kramar mig hårt, hårt, viskar sitt mantra om att jag inte får gå sönder, inte inte inte, och att han inte försvinner för evigt men just nu försvinner han, det är så, det måste vara så, det blir bättre. Han släpper taget om mig, backar ifrån mig och jag låter nog mest som ett djur som dör när jag gråter, han tar de få stegen tillbaka som han gick ifrån mig och kramar mig igen, försvinner in i mig, jag i honom och han säger att han inte klarar det här, han kan inte, men han måste gå, på riktigt måste måste måste, men jag får inte gå sönder, det måste jag lova. Han håller hårt, vi håller varandra i händerna och fingrarna kramar varandra hårt, sedan vänder han sig om, går. Snabbt, snabbt, han nästan springer över kullerstenarna och vänder sig inte om en enda gång, jag gråter och vill att han vänder sig om även om jag vet att det inte gör någon skillnad, gråten skulle inte försvinna ändå.





Jag minns inte hur jag kommer hem.
Förkylningen som jag slagits med hela veckan tar över helt och hållet när jag inte längre orkar kämpa emot. Feber, näsblod, tappad röst, blod överallt, en oändlig trötthet men ändock en omöjlighet att sova. Jag är hemma från jobbet torsdag, fredag. Jag sover inte men jag är ändå inte vaken. Jag pendlar mellan någon slags verklighet och någonting annat, en dvala. Jag snyter mig, av förkylning och av sorg, jag äter mediciner av olika slag, vrider mig på svettiga lakan i sängen eller fryser under tre täcken, öppnar inte sovrumsdörren om det inte är för att gå på toaletten, näsblod i handfatet, blod överallt. Torsdag, fredag, lördag, söndag. Små avbrott utanför dörren, frisk luft i lungorna men varenda andetag saknar ändå styrka, saknar den där självklarheten som andetag borde ha.

Det får räcka nu, för den här gången. Trådarna finns kvar, jag behöver inte ta allting på en gång. De där osjälvklara andetagen finns kvar imorgon också, som en påminnelse om hur allting är. Om hur jag mår.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Anne: (31 jul 2011 22:30)
Kram.

eMissen: (31 jul 2011 23:51)
men härregud. nä ta för guds skull inte allting på en gång, nu tar du en sak i sänder <3<3<3

abelle: (1 aug 2011 09:53)
kram

Kit: (1 aug 2011 11:18)
Andas, andas, och ta det lugnt. Jag hoppas du får tid och ro att ta det varsamt med dig själv, att vila och bli frisk och läka alla sår. *kramar*

Aurora: (1 aug 2011 15:06)
kram

HäxanSurtant: (1 aug 2011 20:46)
Oj, oj, oj... Stackars dig, fy så fruktansvärt, olidligt, skärande jobbigt...

lejonhjärta: (1 aug 2011 21:41)
ni är fina, <3

hj: (1 aug 2011 22:32)
Det är så smärtsamt att läsa och relatera. Jag hoppas och önskar att det allra värsta är över i och med det här.

Mini: (2 aug 2011 06:38)
Är det möjligen så att du och jag är samma person? För drygt en vecka sedan var vi tillsammans, han och jag, kort men passionerat. I fredags skrev han fina saker till mig. I lördags blev han ihop med någon annan. Någon som är "rolig, och som han tycker om. Som han haft kontakt med ett tag. Som han vill umgås med och det tänker han göra!" Han är inte kär i mig. Jag känner mig också trasig, minus alla piller. Lova att du äter och är rädd om dig. Dom är inte värda oss! Vi är värda allt!! KRAM!

lejonhjärta: (2 aug 2011 23:19)
mini: du fixar det här, jag fixar det här. deal? och en jättestor kram! <3

lejonhjärta: (2 aug 2011 23:20)
hj: jag hoppas också att det värsta är förbi, jag vet inte hur jag skulle kunna stå om det kom ännu en känsloorkan.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Relationer förändringen Familjelycka? Hunden tankerensning Herr Ätstörning irritation

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Katarina, Katja
:: reklam ::