vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

torsdag

23 jun 2011 22:21
Jag försöker att fylla dagarna med liv så att jag inte ska tänka på att hjärtat gör så ont. Färgglada kläder, sjunka ner i en mjuk fåtölj och lyssna på musik, vänner som skrattar, varma kramar. Det hjälper en del, det hjälper så mycket som det kan hjälpa. Kisa mot solen och äta smultron gör att jag håller ihop en liten stund till, ytterligare någon timme. Men, allting kommer alltid tillbaka och så känner jag mig alldeles ihålig igen, tom: som om jag bara finns på låtsas. Ett skal som springer omkring i korridorerna på jobbet och kullerstensgator och lurar alla ögon jag möter att jag lever, att jag finns på riktigt. Det krävs mer än andning och svag puls för att vara levande. Jag vill brinna, springa omkring med rosiga kinder och en blick som vill se vad som finns runt nästa hörn. Som jag var när K kysste mig och drog mig tätt, tätt intill.

Jag vet allt det logiska, att alla röstar nej och tack och hej forever till K men det är ingen som är med i omröstningen som har haft mitt hjärta, som har känt det som jag har känt. Som jag känner, fortfarande, alldeles oavsett. Jag träffade K i fredags, en vecka sedan snart, och jag måste fortfarande säga till mina ben att fokusera på att gå, ett steg fram och så nästa steg fram, hej och hå, andra foten nu, när jag ser honom. Han får mig att bli en bultande känslohög, en kärleksstorm som vill kasta sig fram mot sin kärlekstornado och bara försvinna. Jag tror att det kan vara den finaste känslan som finns, att bli en känslohög vid åsynen av den man älskar. Jag tror också att det kan vara det mest sårbara en människa kan vara; om känslohögen trampas på gör det oerhört ont. Jo, det gjorde ont att träffa K. Vad jag än sa till honom så landade det fel, allt trasslades in i någonting annat och jag vill bara dra tillbaka tiden. Jag frågade vart den K som jag lärt känna tagit vägen och fick svaret att han var påtänd hela tiden, här var den nya versionen. Versionen som verkar veta exakt vad som gör mig ledsen och gör det. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna kring det så jag försöker att inte känna någonting alls.

En kär kollega sa att jag inte har någon hud alls, jag har inget skydd mot någon eller någonting. Jag står där ute i stormen med hjärtat som försvar. Och det är inget försvar alls, det är som det är: en samling känslor. Det är så enkelt att bara se förbi det, krossa och gå vidare, försvinna iväg.

Åh. Jag får inte ordning på någonting. Orden fastnar och trasslar, bråkar. Jag kan inte reda ut en endaste liten tanke i allt snurr som finns i huvudet för det finns så många olika röster som knackar på dörren och vill säga sitt: logiken, den trötta kroppen, hjärtbultandet. Och jag vet inte riktigt åt vilket håll jag ska se, vart jag ska ta vägen. Dessutom: även om jag vet vart jag borde ta vägen är det inte synonymt med att det är enkelt att vända sig om utan att snegla över axeln och försvinna bort från någon som gör mig helt knäsvag, som ingen annan har lyckats med.

Idag blev jag bjuden på fika av en vän. Satt i en snurrfåtölj efter att ha beställt precis vad jag ville, efter en kram och ett leende. Jag snurrade lite fram och tillbaka på stolen, kikade emellanåt ut genom fönstret för att se om det möjligtvis skulle gå förbi någon med blåa jeans, tröja, keps och blå, blå ögon. Det gick aldrig förbi någon. Inte någon som mina ögon väntade på åtminstone. Vi pratade om sådant vi alltid pratar om men det känns som om vi börjar komma någonstans nu, som om han tvingar mig att röra på mig. Om det är åt ett bättre håll eller till en återvändsgränd vet jag inte riktigt. Man kan aldrig veta vad som händer om man tar alternativ A istället för alternativ B och det är någonting som jag vill minnas innan jag sluter ögonen om natten. Jag kan inte veta, jag kan inte se in i framtiden och göra mina val utifrån det. Jag måste välja utifrån det som är nu, vad som känns bäst och vilket val som gör att jag vill klappa mig själv på kinden på morgonen snarare än att slå sönder spegelbilden i ett försök att slå sönder allt som går sönder i mig.

Det går inte att snurra hur länge som helst så efter en stund slutade jag upp med att vrida mig åt ena hållet och andra hållet. Jag gömde ansiktet i händerna och grät. Människorna omkring oss tittade nyfiket på mig men vred bort blickarna när de förstod att det inte var vännen mittemot mig som gjorde mig ledsen, han tog min hand och sa åt mig att andas, att det kommer ordna sig på något sätt. Vi pratade om annat en stund, positiva projekt och bra idéer, sedan spände han blicken i mig igen och sa en och sju kloka saker som jag försöker att ta till mig. De fastnar någonstans i alla fall, det vet jag om. Hembjuden på middag, agera normal i sällskap av andra och vara den artiga, glada människan som någon träffar för första gången och jag tror att jag lyckades: skaka hand, småprata, fråga om hjälp i köket, servera vatten, lägga upp mat på tallriken, tugga, tugga, svälja, svälja, prata om ingenting, se ut genom fönstret, tugga, tugga, svälja, svälja.

Jag undrar om någon ser hur ont det gör i mig? Att det inte bara är i de stunder som jag gråter som det gör ont utan att det gör ont hela tiden. And it hurts with every heartbeat.

Efter tuggandet och sväljandet, uppträdandet som en normal människa, tog vi en kort promenad, diskuterande godhet och ondska i människor, naturkatastrofer och om osjälviska gärningar finns. Det är skönt att höra någon annans röst hela, hela tiden. Buss hem, ett löfte om att vännen ska försöka hjälpa till så gott det går att få ordning på kaoset. På ett eller annat sätt. Det är det där med alternativ A och alternativ B. Jag kan inte veta: jag får bara hoppa ut i det tomma, mörka och se vad som händer. Samtidigt ställer jag det mot hur det är idag: kan det egentligen bli sämre? Kan jag egentligen bli ledsnare? Kan jag gå sönder ännu mer? Åh, jag vet inte men det känns som om jag snart kommer att få veta för nu har jag ändå bestämt mig för en riktning. Och jag vet inte alls vart det kommer att landa, hur det kommer att sluta. Men, det känns skönt att inte vara ensam mitt i alltihopa.

Buss tillbaka till staden, missade den andra bussen hem, kan inte vänta de fjorton minuter det tar innan nästa buss kommer utan att det ska kännas som om jag spricker på gatan så jag höjer musiken, går in i närmsta butik och köper tre klädesplagg, bara sådär och hinner tillbaka i samma minut som bussen rullar in på hållplatsen. Ensamma minuter, stillsamma stunder är de allra värsta. Särskilt oplanerade sådana: som att vänta lite för länge på en kollega, missa bussen, stå bakom någon i bankomatkön som tar ovanligt lång tid på sig. Även om jag försöker fylla dagarna med liv finns det många luckor av oändlighet. Jag hittar löparbyxorna, tröjan, knyter skorna, höjer musiken och lyssnar oftast på en och samma låt om och om och om och om och om igen. Jag hittar nya grusvägar, skogsstigar, asfalterade småvägar och går. Jag går som om jag skulle gå sönder om jag slutar att gå. Och det är så det känns, minut för minut, på de där långa, långa promenaderna. Igår gick jag och ignorerade mina värkande ben, bredvid en äng, efter regnet med sniglar överallt och hamnade bakom en ung kvinna som också var ute och vansinnespromenerade för att hålla ihop sig. Hon var så smal, ihopsjunken, grå, trots sin unga ålder och jag såg det maniska i hennes blick när hon vände och gick emot mig. Och det enda jag kunde tänka var hur fina ben hon hade, sådär skulle jag också vilja se ut. Och så fortsatte jag att gå, över kullar, förbi stugor, tills det inte längre fanns någonting som jag kände igen. Jag går och jag går och jag gråter och jag gråter. Veronica Maggio följer med på promenaderna, sjunger ord som är sanna och min censur av texten säger nog mer än allt.

Du går med blicken vänd
kan du ha sett mig än
Någon borde byta stad
för nu kommer allt tillbaks

Jag minns bara allt det bra
allt som var du och jag

I samma låga skor
och leendet du log

Säger att allt är bra
Hur fan kan du spela glad

Gick omkring i ditt kvarter tills det blev för kallt
tänkte ut en dialog mellan oss och allt
lampan släcktes i din hall och jag gick hem igen





K,
jag glömmer vad du har gjort.
Jag glömmer alltid vad du har gjort.
Och jag älskar dig fortfarande, oavsett.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Mini: (23 jun 2011 23:54)
Precis så känner jag mig.. Hudlös. Han med stort H vill inte ha mig. Jag saknar hans närhet så jag nästan går sönder. Skickar en kram till dig!

Princess: (24 jun 2011 12:18)
<3

Monchichi: (24 jun 2011 13:21)
Jag är så imponerad av din klarhet mitt i all storm och kaos av känslor. Du kanske inte kan känna det men det går att skönja det mellan raderna. Jag tänker på dig. Kram

simone: (27 jun 2011 10:58)
jag vill kunna säga något bra, något tröstande. men det är svårt när det handlar om något så stort som det här.

håll ut <3

lejonhjärta: (27 jun 2011 17:01)
mini & princess: <3

lejonhjärta: (27 jun 2011 17:02)
monchichi: åh, det känns som om jag är lika rörig som stormen själv, kram.

lejonhjärta: (27 jun 2011 17:04)
simone: tack <3 ibland kan man inte släta över & hitta någonting tröstande. ibland är det bara som det är.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Hunden tankerensning Familjelycka? irritation förändringen Relationer Herr Ätstörning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Orvar
:: reklam ::