lejonhjärta

söndag

12 jun 2011 22:28
En vecka sedan jag fick det kalla, distanserade sms:et från K. Jag har inte hört någonting från honom sedan dess, jag har inte sett skymten av honom trots att jag har tittat efter män i rätt längd med keps på de trottoarer där han brukar gå. Jag har inte hört av mig till K, jag har inte kunnat. Jag kan inte, han har gjort så att jag inte kan. Jag har velat höra av mig ungefär trettiosju gånger. Minst. Någon gång så tappar jag räkningen, liksom.

Jag vet att jag borde tycka att det är skönt att K försvinner, långsamt men tveklöst som det känns just nu, för att det förstör mig att ha en destruktiv missbrukare boendes i hjärtat innanför revbenen. Jag vet det. Och jag vet att jag inte kan göra särskilt mycket mer än vad jag redan har gjort. Men, det gör ändå ont från en minut till en annan. Det gör ont för det var inte såhär det skulle vara, det är inte såhär jag vill att det ska vara. Det gör mig förmodligen ganska sorglig för visst borde känslorna ha försvunnit, stoppats, när han var elak för åttonde dagen i rad?

Jag kan inte förklara, inte försvara, inte ens för mig själv. Jag saknar honom. Jag är orolig för honom. Det slår till emellanåt, som igår morse när jag vaknade upp och kände att det hade varit tryggt och skönt att befinna mig på någon avdelning i landstingets kläder med dåliga resår i midjan, aldrig vara ensam, någon som klappar mig på huvudet emellanåt och en strid ström av medicin som skulle ta bort alla toppar och dalar, som bara skulle låta mig vara.

På lördagskvällen tog jag en promenad med en vän. Slutsatserna som drogs var: nej, jag kommer inte att slå kicken av droger så länge K väljer att kicken från droger är bättre än mig, nej, det betyder inte att jag är dålig som människa utan att missbruket är stort, okontrollerbart, nej, jag kan inte komma på den där perfekta meningen eller den ultimata handlingen som får K att tänka om, nej, jag kan egentligen inte göra så mycket mer överhuvudtaget, nej, det kommer aldrig någonsin att vara mitt fel om K dör av en överdos, nej, jag kan aldrig påverka hans beslut, nej, han måste välja bort drogerna själv och det spelar ingen roll hur mycket stöd och hjärta jag ger honom ifall han ändå väljer någonting annat, nej, är det inte nog nu? Jag nickade, grät, sparkade med fötterna i gruset, sa att jag åtminstone ville ha någon form av kontakt med K för att veta att han lever och vännen min tittar på mig och säger att det inte fungerar så, att det inte fungerar så mellan mig och K åtminstone: jag kommer aldrig någonsin kunna ha lite kontakt. Inte med honom, inte jag.

Telefonsamtal från en annan vän som relativt tålmodigt förstått K och uppmuntrat mig att det finns vägar ut ur missbruket, att inte ge upp, jag är stark och jag kan, vill kämpa för K men någon gång den senaste veckan verkar även denna vän sälla sig till gruppen som säger tack och hej till K. Han sa att jag borde försöka att bli lite, lite gladare och att det finns så många människor därute som letar efter bra tjejer och som faktiskt kan uppskatta bra tjejer, dessutom. Jag mumlar någonting tillbaka för jag kan inte se att jag är en bra tjej, inte när jag sitter och gråter på en bänk över K som har krossat mig.

Jag fastnar. Jag lyckas reda ut mig själv ibland, det kräver oftast all energi jag har. Att tänka rätt, att inte tänka destruktivt.

Det har tagit mig ungefär två timmar att formulera det här. Jag är så trött, så oändligt trött. Jag är trött på att jag har en ständig kamp med min hjärna och mitt hjärta, jag är trött på att inte sova ordentligt, jag är trött på att jag ser allt som är fel men att det ibland känns så oövervinnligt att det är enklare att stanna kvar, jag är trött på all tid som jag kastar bort.

Scenen i SATC när Aidan skriker YOU BROKE MY HEART spelas om och om igen i mitt huvud. Det är så det känns, den där desperationen som bara finns i den meningen.

YOU BROKE MY HEART, K.

Och jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att lappa ihop mig själv. Jag tycker att det är svårt att erkänna att det är så ens, att jag inte mår bra. Att allt med K har slängt mig upp och ner, in i väggen, och att jag älskar honom, älskar älskar älskar, och att han vet det men fortsätter ändå, med allt.

Tillbaka till sidans topp