vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

bonussöndag

6 jun 2011 18:12
Få saker är så välbehövliga eller känns lika renande som en lång dusch efter några dagars febervridande. Efter en natt där jag faktiskt lyckades få några timmars oavbruten sömn, utan mardrömmar, vaknade jag i morse och det kändes okej. Febern var borta men det allra viktigaste är att det kändes okej för hjärnan att vakna. Det känns som om tankarna är lite lugnare, som om kaoset är lite mer balanserat. Det gör ont i hjärtat, ofrånkomligen, och min hud saknar K:s hud, min hand saknar hans höftben och jag saknar hans doft, hans leende och de där blå, blå ögonen, jag saknar hans röst och hur han får mig att skratta och skaka på huvudet, kika under lugg. Men, alla trådar i hjärnan höll inte på att brista, allt var inte uppskruvat på maxvolym inom mig och det kändes okej att ligga kvar under täcket, se molnen blåsa omkring på himlen och lyssna på musik. Bara vara.

Jag älskar K. Jag tror inte att någon tvivlar på det (utom K själv, emellanåt). Och jag önskar att det skulle vara det enda som spelade någon roll: att världen vore som den borde vara där kärlek, omtanke och närhet segrar över droger och slår varenda kick i världen. Att bang bang bang är det bästa och starkaste ruset av alla. Men, det är inte så. Inte just nu, inte i denna situation. Jag har kämpat för K länge, att han ska inse att jag tycker om honom på riktigt och att han är värd någonting mer än drogrus efter drogrus. Jag har möjligtvis lyckats påverka honom emellanåt: han sökte en utbildning inför hösten, han har dragit mig tätt intill sig och kallat mig för fina, fina och sagt att han förstår, känner att jag tycker om honom på riktigt. De här små, små pusselbitarna är dock inte tillräckligt stora eller tillräckligt många för att kunna skapa en helhetssyn, för att ge en överblick och skapa en illusion av att verkligheten inte är trasig.

Jag kan inte lämna K. Eller, nu ljög jag. Jag vill inte lämna K och därför kan jag inte lämna honom. Samtidigt så orkar jag inte med det som är just nu för det får mig att försvinna mer och mer för varje andetag, jag får mig själv att försvinna mer och mer för varje andetag, hjärtslag. Och jag tyckte faktiskt om den personen jag var för några månader sedan: som kallades för ett kärnkraftverk, som studsade omkring på jobbet och kittlade någon i sidan samtidigt som jag skrattade och sa någonting som fick personen att skratta tillbaka, lejonhjärtat som möter människor i svåra situationer nästan varje dag och som ändå lyckades få människorna att le, se bortom horisonten och prata om någonting annat än det som förtär, förstör. Jag tycker om den personen, jag tycker om det lejonhjärtat. Jag har varit försvunnen så länge, under alla de där åren i det dåliga förhållandet som jag trodde skulle vara för evigt för att jag inte kunde inbilla mig hur det skulle vara att överleva ensam, och jag tyckte om att komma tillbaka. Att springa runt med färglada strumpbyxor, korta kjolar, sjalar och klirrande halsband. Det var enkelt att gå upp på morgonen även om det inte alltid var roligt, det var inte skimrande och fantastiskt dygnet runt och visst, jag ville dunka huvudet i kaklet någon gång emellanåt då också eller stoppa fingrarna i halsen samtidigt som jag drog med handen över revbenen, höftbenen, nyckelbenen. Men, själva grunden var ändå stabil. Jag var ändå stabil och visste någorlunda vem jag var eller åtminstone vem jag ville vara, vart jag var på väg.

Nu har jag hamnat någonstans där jag inte längre vet. Det är inte K:s fel, enbart. Han har visserligen förmågan att bryta ner mig som ingen annan men det är ändå jag som tillåter det, på något sätt. Eller på alla sätt, jag vet inte. Jag hade kunnat stryka honom över kinden i februari, mars och säga att han skulle höra av sig när det hade ordnat till sig lite, när det hade lugnat sig, för då hade vi inte hamnat i det här ekorrhjulet av destruktivitet. Jag bryter ner mig själv för att jag någonstans längs med vägen tänkt att det kanske hjälper situationen: om han ser att jag går under för hans skull kanske han vänder om, simmar mot ytan tillsammans med mig? Eller så drunknar vi åtminstone tillsammans och det är väl bättre än ingenting, eller? Om jag är helt ärlig så vet jag inte ens om K skulle komma till sjukhuset om jag hamnade där på grund av näringsbrist på ätstörningsenheten för dropp och tvångsmatning. Jag vet inte om det skulle få honom att se utanför sig själv, sitt rus. Jag vet faktiskt inte. Och någonstans, av någon anledning, så är det ändå viktigt för mig att inse att K faktiskt skulle vilja tycka om mig av hela sitt hjärta men nu är det högre insatser än så, jag, känslor, hjärtan kan inte tävla, kan inte vinna mot ett mångårigt missbruk. Inte så länge K inte aktivt väljer mig, känslor, hjärtan, oss.

Fram tills att han gör det, om han gör det, kan jag inte göra så mycket mer än vad jag redan har gjort. Jag har förklarat, argumenterat, gråtit, varit tyst, uppgiven, förvirrad, förvånad, besviken, ledsen, orolig, arg. Jag har ringt, cyklat över kullerstenar till andra sidan staden, kastat mig på bussar, skickat sms, viskat i hans öra, skrikit i hans ansikte, skrivit långa brev, små lappar. Jag har haft min arm runt hans midja, min hand i hans nacke, smekt honom över kinden, lagt min hand på hans hjärta, legat alldeles tätt intill och andats samma luft. Jag har gått därifrån, sprungit efter, blivit sprungen efter, gått åt höger, vänster, rakt fram, bakåt. Jag har varit tyst, jag har väntat, jag har funnits, jag har nöjt mig, jag har accepterat, jag har vänt och vridit på mig, klarvaken, sömnlös. Jag har krigat för honom, försvarat, förklarat, skyddat, lindat in och stått längst fram vid fronten. Jag har bollat, vänt och vridit, försökt hitta lösningar, gett förslag, funderat, försvunnit, återkommit.

(K, tänk om du bara kunde springa lite för min skull, lägga handen på mitt hjärta, stå vid fronten för min skull och kyssa mig samtidigt som du har händerna i mitt hår, tänk om du bara kunde säga ännu en gång att du ska göra allt för att göra mig lycklig samtidigt som du ser mig i ögonen. Tänk om du kunde, ville, mer än allt.)

Jag kan inte göra mer. Och för att ta mig till någonting annat så måste jag sluta att göra allt detta till en pjäs av Shakespeare, mer dramatisk än någonting annat. Jag kan inte låta K konsumera mig. Jag kan inte välja det längre. Jag kan inte göra det valet dag ut och dag in. Eftersom jag inte vill lämna K bakom mig av så många skäl måste jag hantera situationen, mina känslor, tankar, på ett annat sätt. Ett sätt som inte är skadligt för mig. Jag kan inte göra allt-eller-inget, hela tiden. Jag kan inte brinna dygnet runt, ha alla känslor och tankar uppskruvade på maxvolym, försvinna in i scenarior om, hur, när, kanske, eventuellt. K skrev i sitt sms igår att han skulle höra av sig när han kunde och när han mådde bättre. Och det är så det får vara, det är så det måste få vara. Det är så jag måste välja att det ska vara. Upprepning: jag kan inte låta K konsumera mig. Om han tycker om mig, om han vill höra av sig så kommer han att göra det, han har mina telefonnummer, min adress, han vet vart jag jobbar. Om han inte hör av sig så hör han inte av sig. Då kanske han inte tycker om mig eller så är det andra saker som tar över, som styr, som är viktigare: för stunden, för evigt. Och det är svårt att skriva och ännu svårare att känna utan ansträngning och ett inre krig som utkämpas men: om han inte hör av sig så är det så. Jag kan inte påverka honom. Jag kan inte förändra K. Jag kan inte förändra situationen. Om K inte hör av sig kommer det nog att ta väldigt lång tid att acceptera att känslor inte trumfar droger men jag kommer ändå aldrig att kunna förändra det faktum att det är K:s sanning om han skulle göra det valet.

Jag har en vän som har missbrukat men som har varit drogfri i många år. Han har fått se mig gråta, svarat mitt i natten när jag varit ledsen, kramat mig och klappat mig på kinderna för att försöka få mig att le men det som lugnat mig mest är den gången han tittade lugnt på mig, och sa att K har missbrukat i så pass många år utan att ta en överdos så han vet nog vad han gör, att om K har klarat av att leva i så många år utan mig kommer han förmodligen att leva i många år till som missbrukare även om jag finns i hans liv, ifall han gör det valet, utan att få en överdos. Och: jag skulle inte kunna göra någonting för att förändra det heller, om det skulle ske. Alla mina sömnlösa nätter och alla gånger jag har gråtit bygger inte upp något automatiskt skydd mot att K tar en överdos. Det enda det gör är att bryta ner mig. Det förändrar inte situationen, det förändrar inte K, det förändrar ingenting. Förutom mig. Att jag blir mindre, tröttare, slitnare.

Igår skrev jag att jag tvivlade på att jag skulle ta mig ur det här som lejonhjärta, som den lejonhjärta jag känner och vill vara. Nej, jag kanske inte kommer att ta mig ur det här som lejonhjärta anno 2010 men det behöver inte betyda att den lejonhjärta som finns hösten 2011, våren 2012, vintern 2013 kommer att vara en sämre version. Jag kommer tveklöst att förändras av allt som jag har upplevt, kommer uppleva, tillsammans med K, vid sidan av K, men jag behöver inte bli sämre. Allt som jag upplever och känner just nu kommer inte automatiskt att göra mig bitter, cynisk, kasta romantikern i mig i något mörkt hörn och få mig att aldrig mer tro på söndagsfrukost i solen.

Åh, jag vet inte. Det är mycket tankar som rör sig i huvudet även om de är lugnare än innan och inte så mycket SVART mot VITT, DÖD mot LEVANDE, som studsar omkring. Jag vet inte om det är för att jag är så väldigt, väldigt trött eller om det faktiskt har börjat hända någonting inom mig men det är faktiskt inte svårare än följande: K hör av sig om K hör av sig. E svarar på mailet om E svarar på mailet. Jag kan lägga ner timmar på att vrida mig i sängen, vara ledsen och gråta, älta det i timme efter timme men det kommer ändå inte att förändra någonting (förutom att jag går sönder av vridandet, gråtandet, ältandet) för jag kan inte kasta omkring universum hur som helst och förändra K:s världsordning.

Det är så, som det är. Jag vill inte att K försvinner men jag vill inte heller försvinna. Och det enda jag kan göra just nu är att försöka andas lite lugnare, tänka lite klarare: inse att jag inte kan förändra världen, rädda den som inte räddas vill och då spelar det ingen roll hur mycket kärlek, omtanke, ömhet jag erbjuder. Jag önskar att världen vore annorlunda, att det bara gick att skaka om den precis som en sådan där magisk ritbräda jag hade när jag var liten och det gick att sudda ut allt som var fel, det gick att börja om gång på gång på gång, nytt försök: denna gång kommer det fungera. Jag försöker att börja om på det sätt som går, som jag kan: genom att tänka på ett sätt som inte förstör mig. Det kommer inte att förändra K eller hur han beter sig eller om han tackar ja eller nej till droger men det förändrar mig. Får mig att känna att det kanske kan vara okej att sträva mot mellanmjölken, leva lite lagom ibland, och inte leva till max dygnet runt, brinna tills det bara finns aska kvar.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (6 jun 2011 20:22)
<3

Kit: (6 jun 2011 21:10)
Du är så bra, som kan skriva det här. Du är så bra, som kan känna allt det här, och ändå hitta tillbaks till dig själv. Jag skulle önska dig all styrka och mod i världen, men jag tror att du redan har mer av de sakerna än du kanske anar. Mer än de flesta, tror jag. Håll ut, ta hand om dig, och herregud vad skönt det var att läsa detta ord! *kramar*

Anne: (6 jun 2011 22:53)
Vad härligt att läsa att du hittat en väg och ser klart. <3

Aurora: (6 jun 2011 23:00)
<3

Garbo: (13 jun 2011 01:08)
Du skriver otroligt vackert.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Herr Ätstörning Relationer Familjelycka? förändringen Hunden tankerensning irritation

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::