vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

en vecka efter

5 jun 2011 17:54
Först och främst: ett stort, innerligt tack för alla fina kommentarer till mitt senaste ORD när jag inte hade något hjärta innanför revbenen. Jag har läst kommentarerna till det ORD:et flera gånger om även om jag inte har orkat läsa det jag själv skrev för att det gör alldeles för ont.

Nu har det gått en vecka och några timmar sedan jag publicerade det. Och livet har fortsatt att snurra alldeles för snabbt och jag har förlorat ännu mer av mig själv. Det låter alldeles för dramatiskt att skriva att jag tvivlar på att jag någonsin kommer att ta mig ur det här men det är inte desto mindre sant att jag flera gånger om dagen tvivlar på att jag kommer att ta mig ur det här som lejonhjärta, som den person jag trodde att jag kände och ville vara.

För en vecka sedan, på söndagskvällen, hörde K av sig och frågade om jag kunde komma till samma adress som på lördagskvällen. Jag pratade i telefon så jag märkte inte att han skickade sms så han skickade igen och frågade om jag inte kunde komma, ja eller nej? När jag lade på och märkte att jag hade två sms från K hoppade hjärtat över några slag, precis som det alltid gör när han är närvarande. Jag frågade om han menade allvar med att han ville ses, varför han inte hade kommit ner kvällen därpå och mött mig? Jag fick ett undvikande svar om att telefonen hade försvunnit och så undrade han återigen när jag kunde vara där, kunde jag inte komma? Om det här hade varit en film där tjejen valde att inte ge killen chans nummer åttiotre i ordningen så att tjejen givetvis slutat att svara på sms:en eller ännu hellre: skrivit någonting om att det inte går att röra sig när hjärtat har slutat slå och att han kanske vaknar upp en dag och inser vilken bra tjej han lämnat bakom sig. Men det här är inte en film utan en smutsig, skadad verklighet där jag gång på gång tycks göra fel efter fel och någonting i mig ville träffa honom. Se honom i ögonen. Jag åkte till adressen igen, skickade sms när jag var i närheten och frågade om han kunde komma ner och fick svar direkt: jag är redan där. Och faktiskt så stod han där, lutad mot väggen och väntade på mig. Jag gick fram till honom och frågade varför han inte hade kommit ner och mött mig igår, jag sa att jag visste att han ljög om att telefonen hade försvunnit och jag vet inte vad jag hade förväntat mig, en ursäkt? Fyrverkerier och ytterligare en ring på mitt finger? Jag visste redan innan jag ställde frågorna att jag inte skulle få något svar eller någon ursäkt för jag såg hur drogpåverkad K var. Och det är någonting som jag inte kan hantera, jag kan inte hantera att någon jag älskar förstör för sig själv. Går sönder framför mina ögon, låter mig se hur han går sönder och så får jag bara finnas där på låtsas och känna mig otillräckligt och maktlös. K var väldigt flackande med blicken när jag pratade om lördagskvällen och sedan lutade han sig fram emot mig, gav mig en jättelång och hård kram, vi var alldeles tysta och jag höll om honom, K som blir allt mindre och mindre för varje gång vi ses, han skakade som ett resultat av sin avgiftning och eftersom det påverkar hjärtat så mycket får han väldigt lätt hjärtklappning, jag la handen mot hjärtat och det slog, hamrade så att det var synligt utanpå tröjan. K sa att den drog som han går på avgiftning ifrån aldrig försvinner från kroppen, hur jobbigt det är och hur fruktansvärt han mår och sedan log han sitt skeva leende som han gör när han inte riktigt vet vart han ska ta vägen och menade på att han snart är drogfri, från den drogen i alla fall. Ni vet, jag har ingen hud och inget hjärta och det sliter sönder mig att höra honom säga så: att en drog mindre motiverar att öka på intaget av andra droger.

K var paranoid, drog mig runt gatuhörn efter gatuhörn, kände sig jagad, höll mig i handen eller om midjan med ena handen och i den andra handen bar han min väska. Emellanåt stannade han till, höll om mig, tittade mig i ögonen. Det är svårt att prata med någon som är så påverkad, det är svårt att hitta någonting att haka upp samtalet på och det blir mest bara en väldigt stor förvirring. Han kunde inte följa med hem till mig för han var så jagad, det var så mycket med allt, vi kunde inte gå hem till honom för det var så mycket med allt, det var påverkade vänner som behövde någonstans att sova, kunde jag inte förstå det? Vi satte oss på en trappa i en park, pratade och jag försökte få honom att ändra om, få honom att förstå att jag tycker att han är så mycket bättre och att han inte behöver slösa bort flera år av sitt liv på ett missbruk som bara drar ner honom. K la armen om mig, tyckte att vi kunde ligga med varandra i parken (och det här gör ont att skriva men jag börjar bli bättre på att stänga av, förneka, förtränga, trycka undan) och när jag inte ville, inte kunde, så började K nästan snyfta för det var det enda som kunde få honom att tänka på annat en stund, han vill ha mig så mycket. Jag började nästan gråta där på trappan men jag orkade inte ens det, jag orkade ingenting för jag ville inte att det som skedde skulle vara verklighet. Sedan reste sig K upp, han var tvungen att gå tillbaka till sina vänner för att fortsätta sitt fyradagarsrace som han hade haft, fyllt med droger, utan mat, utan någonting som formar en vanlig vardag för så många andra. Jag fick inte längre röra K för hela hans kropp brann och gjorde ont på grund av avgiftningen, kunde jag inte förstå det? Vi gick bredvid varandra, ingen arm om någons midja och jag hade min väska i ena handen. Vi närmade oss porten där K skulle gå in och jag vet att det inte går att förklara, försvara, men jag önskar att jag kunde skriva någonting som får alla att förstå hur jag kände mig: att jag ser hur påverkad K är och att jag möjligtvis bortförklarar, försvarar, alldeles för stor del av hans beteende på grund av droger men ändå, oavsett allting så vill jag inte att han går in i en lägenhet och sjunker allt djupare ner, jag vill inte att han tar en överdos, jag vill inte att hans hjärta slutar att slå.

K slår portkoden, jag ställer mig i vägen och säger att jag inte vill att han går in, att jag inte kan låta honom göra det. Hans ögon blir svarta och han skriker att jag inte förstår någonting, att jag bara gör bort mig om jag stannar kvar det, förstår jag inte det, förstår jag ingenting? Jag kan inte tänka, inte känna, och frågar vad han gör om jag följer med in för jag vill veta att någon bryr sig om ifall hans hjärta slutar slå i ett överslag av droger och han tittar mig rätt i ögonen, vacklar inte en sekund och skriker att då börjar han hata mig, han börjar hata mig om jag följer med in. Jag står där och kan inte säga någonting, jag får inte fram ett ord och jag kan inte heller börja gråta. K slår portkoden igen, går in genom porten och försvinner.

Jag tror att jag hinner gå två kvarter innan chocken släpper och jag börjar gråta. Hejdlöst. Jag gråter hela vägen hem, jag snubblar trots att asfalten är rak och jag sätter mig halvvägs hem vid en skola och gråter.

Måndag, dagen därpå, och jag glömmer återigen bort mitt eget hjärta för att jag är så orolig för hans. Nu handlar det inte längre om att jag vill att vi går hand i hand längs med stranden med ringar på våra fingrar utan jag vill veta om han lever. Jag kan förtränga en del men jag kan inte förtränga att K kämpar med ett missbruk som just nu snurrar alldeles för fort åt fel håll, det går snabbt utför och det är hemskt att stå vid sidan av och älska honom. Jag ringer, signal efter signal går fram men K svarar inte. Sekunderna efter får jag ett sms där han skriver att jag inte kan höra av mig, hur svårt kan det vara att förstå? Jag försöker med minsta antalet tecken få honom att förstå att jag hör av mig för att jag bryr mig, för att jag är orolig. K svarar okej, men då hör han av sig, jag får varken skicka sms eller ringa mer nu.

Jag vill fråga om jag stör i hans missbruk eftersom jag inte tillåter det, eftersom jag inte håller upp portdörren åt honom och önskar honom en trevlig kväll. Men, jag gör inte det. Jag gör ingenting. Tisdagen går utan att någon hör av sig (jag måste anstränga mig för att inte göra det, han ägnar mig förmodligen inte en tanke, tror jag). Onsdagen går utan att någon hör av sig. Torsdagen går utan att någon hör av sig. De här dagarna, när jag inte vet om K lever eller är död eller på sjukhus eller i häktet så orkar jag inte särskilt mycket. Jag försöker att få i mig mycket vätska för jag kan inte behålla någonting som kräver att jag tuggar, jag är på jobbet och jag försöker så innerligt att hålla någon form av balans, någon yta uppe. På fredagen jobbar jag och är tacksam för att jag inte är ledig som så många andra: det gör ondare att vara hemma, ensam. En kollega kommer fram till mig och säger att det var en kille som sökte mig på onsdagskvällen efter att jag hade slutat. Jag ber min kollega beskriva hur killen såg ut och jag får en klump i magen när jag inser att det förmodligen är en av K:s vänner, en av hans närmaste, en av de som har umgåtts i flera års tid med varandra. Jag visar min kollega en bild på den ena killen som jag tänkte mig att det kunde vara, han skakar på huvudet och säger att det inte var han, jag visar bild på den andra killen som det skulle kunna ha varit och min kollega nickar, säger att det var han som var och frågade efter mig. E, en av K:s närmaste vänner. E som har läst mina kärleksbrev till K eftersom K ville visa breven för någon, diskutera om jag verkligen kunde vara på riktigt, om jag var så bra som det verkade i breven. Jag har aldrig någonsin träffat E och jag blir rädd när jag inser att han har varit på mitt jobb och frågat efter mig. Att han tyckt att någonting har varit så pass viktigt att han faktiskt har letat efter mig och förmodligen utan K:s vetskap för då hade E bara kunnat få mitt nummer och ringt mig.

Kom han för att tala om att K inte lever längre, att K är på sjukhus, i häktet? Eller kom han för att berätta precis vad jag känner, att K har tappat kontrollen? Hade inte E heller fått tag i K och undrade om jag visste någonting? Eller kom han för att någon behövde pengar?

På fredagen väntade jag hela dagen på att E skulle komma förbi och fråga efter mig igen men det gjorde han inte. Jag vet hur verkligheten ser ut, jag vet att E också missbrukar och även om de kommer på någonting ena dagen så kan det vara bortglömt dagarna därpå. Men det får inte mig att bli mindre orolig, jag har inget telefonnummer till E och även om jag skulle kunna få tag på det genom lite arbete tänker jag att jag inte vill anstränga mig för.. jag vet inte, jag vill inte vara till besvär? (Åh herregud, skjut mig.) Jag skickar ett meddelande på facebook, frågar om han hade sökt mig på jobbet. Och samtidigt som jag skickar det är jag medveten om att det kan dröja dagar, veckor, innan E loggar in eftersom ja, missbrukare är som missbrukare är och det finns andra saker som är betydligt viktigare än att uppdatera sin status.

När jag kommer hem på fredagskvällen faller jag ihop i soffan med hög feber, ont i halsen, ont i precis hela kroppen. Jag är vaken några få ögonblick men annars så sover jag mest oavbrutet, jag har inte sovit eller ätit ordentligt på flera veckor, jag orkar knappt röra mig. När jag vaknar på lördagen gör det ont i hela kroppen, av alla orsaker i hela världen, och jag skickar ett sms till K, vill att han hör av sig för jag är orolig, jag vill veta om han lever. Jag får inget svar, såklart. När det har gått några timmar så ringer jag, inget svar. Jag ringer en gång till och K trycker bort samtalet. Det finns ingenting kvar i mig som kan gå sönder så jag skickar sms och frågar hur han kan strunta i att svara när jag bara vill veta om han lever, förstår han inte hur ledsen och orolig jag är? Inget svar. Jag försöker att ringa en sista gång efter någon timme men K har stängt av telefonen.

Jag febervrider mig i sängen hela natten, somnar någon gång och sover litegrann, drömmer jobbiga drömmar och har alldeles för många timmar när jag bara tittar rakt fram. Jag drömmer att jag är med i flera bilkrascher, krasch efter krasch, och jag är den enda som kan gå: jag försöker gå runt bland alla bilar och hjälpa människorna som så desperat skriker på mig, skriker efter hjälp men jag kan inte rädda någon, alla dör framför mina ögon. En kollega, samma kollega som träffade E, berättade att han drömde om mig i veckan: han drömde att jag var med på ett tåg men att jag sedan klev av. Jag frågade lite sorgset ironiskt om jag gick av för att ställa mig framför tåget? Nejnej, svarade han, du gick av tåget bara och lät det passera förbi. Han sa att det betydde att jag var redo för en förändring.

Söndag förmiddag, sms från K. Jag ser att det är från honom och blir sådär glad, känner hur blodet börjar forsa i kroppen igen, hjärtat vågar långsamt närma sig revbenen med sitt dunkande och så läser jag sms:et. Egentligen borde jag kanske skriva det här, svart på vitt, för alla att läsa? För det var elakt, kallt, distanserat, förbannat.

Han är arg när jag bryr mig. Han är elak när jag oroar mig. Han är kall när jag vill hålla om honom, försöka få bort honom från det missbruk som så sakteliga men tveklöst kommer att ta död på honom. Han är distanserad när jag ger honom mitt allra innersta, mitt bang bang bang.

Jag vet att det här inte är en hållbar situation. Jag vet att jag inte mår bra av det här. Jag har inte kunnat svara på det sms som han skickade, jag har inte ens försökt att svara på det, jag har inte ens formulerat en enda mening i mitt huvud för jag vet inte vad jag skulle svara på det. Jag har ingen aning om vad jag någonsin skulle kunna svara på det. Så nu känns det som om verkligheten har blivit overklig igen, suddig i kanterna och jag är maktlös, igen. Jag vet inte, jag hoppas att E hör av sig, jag vill veta varför han sökte mig på jobbet. Är han också orolig? Och hur illa är det om en missbrukare är orolig för en annan missbrukare, på allvar?

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska släppa taget om någon som jag älskar? Jag har gjort det förut och jag vet hur ont det gör men då har jag ändå inte behövt vara orolig för att personen ska sjunka allra längst ner i ett missbruk och ta en överdos eller känna att livet är så outhärdligt att man tar livet av sig. När jag har gått skilda vägar tidigare har det trasat sönder mig och varit svart och jäkligt men det har ändå varit en trygghet att veta att det kommer göra ont ett tag, för båda, men att man sedan mår bättre. Det vet jag inte med K. Jag kan inte känna mig trygg i att han kommer att må bättre, ens att han kommer att vara vid liv när året är slut.

För alldeles oavsett allting så vill jag inte att han dör.

Jag vill inte att K dör, jag vill inte. Och jag vet inte vad som är värst: att få veta om han skulle dö eller att han har försvunnit så pass mycket att jag inte ens får reda på det?

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


simone: (5 jun 2011 19:13)
<3 <3 <3 <3 <3

Kit: (5 jun 2011 21:38)
Finns det ingenstans du kan få hjälp? Ingen som kan hjälpa dig, prata med dig, ta hand om dig? Du behöver någon som tar hand om dig, finaste lejonhjärta. Såhär ska man aldrig, aldrig behöva må. Finns det inget du kan göra för att rädda dig själv, så att du inte går omkring så sjuk och sliten? Det är nästan som att K missbrukar, och du missbrukar K. Beroendet finns där, och sidoeffekterna också. Rå om dig själv. Ta dig ur dit K-missbruk. Först då kan du börja hjälpa, på riktigt. Inte för att du inte älskar, utan för att du älskar alldeles för mycket. Hoppas att det blir bättre. Hoppas att det blir bättre mycket, mycket snart. Håll ut. Var snäll mot dig själv. Jag tänker på dig. *kramar*

Aurora: (6 jun 2011 01:50)
Ringa socialtjänsten så de kan få in honom på nåt LVM? Tipsa om att de borde ta toxar för andra droger än den han avgiftas från? Men du kan aldrig få honom att ändra sig. Om det skall ske en förändring måste viljan komma från honom. Du förgör dig själv genom att försöka hålla honom uppe. Sök hjälp. Att inte äta eller sova på så länge är inte direkt sundhetstecken. Han är inte kapabel att älska något annat än drogerna just nu och för att inte gå under tycker jag att du borde ta ett steg tillbaka. Du kan inte styra över om han tar en överdos eller inte, om han dör eller ej. Du kan inte hjälpa honom nu. Du älskar honom och därigenom försakar du dig själv. Snälla, börja bygga upp dig själv. Först då kan du hjälpa till att bygga upp någon annan.
<3

sjukt hemlig läsare: (6 jun 2011 02:24)
aurora har fler poäng än som delas ut i hela eurovisionsschlagertävlingseländet i det hon skriver. först du, sen världen. annars blir världsfixandet inte en tiondel så bra som det skulle kunna bli.

Annan hemlig läsare: (6 jun 2011 09:22)
Det kanske finns en stödgrupp för medberoende på din ort? Du behöver stöd nu för att inte gå under. Kram!

lejonhjärta: (6 jun 2011 12:48)
simone: <3

Kit: Det finns fina människor omkring mig. Tyvärr har jag en tendens att vilja dra mig undan, försvinna, när jag mår dåligt så därför hamnar jag allt oftare ensam och ledsen i min soffa än ledsen tillsammans med någon annan i en soffa. Tack för fina och sanna ord <3

lejonhjärta: (6 jun 2011 12:52)
Aurora: Jag önskar att LVM vore en lösning men i K:s fall är det inte aktuellt, tyvärr. De tar prover för andra droger än den han avgiftas ifrån så han är, om inte mirakel finns, utsparkad från avgiftningen. Du skriver fint och jag vet att du har rätt, i precis allt du skriver. Det är svårt att inse och därefter försöka acceptera att K inte kan älska någonting annat än drogerna och att jag inte kan hjälpa honom, oavsett hur mycket jag vill. Jag skulle önska att kärleken vore starkare än allt, att omtanke och ömhet skulle slå alla kickar i världen. Men det fungerar inte så, åtminstone inte i det här fallet, inte just nu <3

lejonhjärta: (6 jun 2011 12:53)
sjukt hemlig läsare: Puss på dig, <3

Annan hemlig läsare: <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

förändringen Hunden tankerensning Relationer Herr Ätstörning irritation Familjelycka?

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::