vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

lejonhjärta

gryning, utan hjärta

29 maj 2011 05:09
Jag har ont precis överallt. Jag tror inte att ångest eller sorg någonsin tidigare har varit så fysiskt smärtsamt. Jag kan inte sova, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna sova igen. Jag orkar inte vara vaken, just nu vill jag inte ens andas. Jag kan inte ens andas. Jag gråter så att jag knappt får luft, biter i kudden, kräks och ligger på badrumsgolvet. Jag förstår inte hur jag ska kunna skriva om kvällen, natten, utan att vilja kasta mig i det virvlande, mörka vattnet sju minuters promenadväg ifrån mig men jag måste göra någonting.

Ifall jag skulle vakna imorgon och tro att allt vore en mardröm så finns det någonstans, nedskrivet. Och jag kan inte radera det hur gärna jag än skulle vilja.

17:38. K ringer och är precis som vanligt, charmigt retsam, frågar hur jag mår, vad jag gör. K berättar om sin avgiftning, hur dåligt han mår och det som skulle få honom att må bättre är att träffa mig, kan vi ses ikväll? Jag ger honom en chans till. Inte för att han förtjänar det kanske utan för att jag älskar honom, trots allt. Jag säger att jag vill ses, hjärtat dunkar bang bang bang. K måste träffa en vän först, ordna en sak, sedan kommer han att ringa. Jag vill prata lite till, rädd för att han ska försvinna, rädd för tystnaden som blir när någon man älskar som är som en fjäril lägger på. K säger att jag inte behöver oroa mig, han ringer senare även om det kanske kommer att dröja en stund, påpekar han.

Här kan ni föreställa er en ung kvinna som gör sig i ordning fast att det knyter sig i magen, i hjärtat, går det verkligen att lita på att han ringer? Jag försöker omedvetet, medvetet, skydda mig själv på de mest löjeväckande sätten: jag gör i ordning håret lite lagom, som om jag ändå bara skulle vara hemma. Jag tar på mig en klänning som jag ändå bara skulle kunna gå runt i hemma, inga strumpbyxor för strumpbyxor behövs inte om man bara stannar hemma. Som om det på något sätt skulle skydda mig från ledsamheten som skulle inträffa om han inte ringer. Här kan ni också föreställa er en ung kvinna som någonstans vid 21-tiden tappar lite hopp och tänker att nej, han kommer inte att ringa.

Ett sätt att hantera smärtan är att gå igenom telefonens samtalslistor, jag kan inte värja mig från det som faktiskt är Siffor och minuter, längd på samtal. Det går inte att justera och göra fint i efterhand. Det går inte att släta över, förändra.

21:38. K ringer och säger en adress i stan, undrar om jag inte kan komma dit, nu direkt, och ringa när jag är där, han vill ses. Jag är lite osäker på vart det är någonstans, K förklarar tålmodigt, och vi säger hej, jag ringer när jag är där.

Jag trillar ur den där hemmaklänningen och tar på mig en annan klänning, hittar ett par strumpbyxor, struntar i håret för jag tänker att det ändå inte kommer spela någon roll hur det ser ut när K drar fingrarna igenom det, letar efter en väska, knyter skorna samtidigt som jag letar efter nycklarna, ut genom dörren och springa till bussen som går runt hörnet.

21:52. Bussen, och jag försöker andas. Jag ser nog ut som den gladaste människan bland raderna av människor som är på väg någonstans. Jag längtar efter K, det känns ända ner i tårna hur mycket jag längtar efter honom, hur mycket hela jag längtar efter honom. Det tar bara någon minut att komma till hållplatsen, jag ler inombords åt att K tycker att jag bor så långt bort när vi längtar efter varandra, vad är väl några minuter på väg när man är på väg dit hjärtat bankar?

22:01. Jag är framme, jag ringer K och säger att jag hittade dit, han säger att han kommer ner och möter mig, direkt.

Det blåser kallt ute och jag har tunn, kort klänning på mig, sommarjacka. Jag tar på mig luvan, försöker hitta någonstans att gömma mig för vinden men egentligen spelar det ingen roll, jag ska få träffa K, K som saknar mig och som ringt och sagt att det enda, den enda, som skulle få honom att må bra är jag. Jag tycker alltid att det är svårt att vänta på någon när jag inte vet från vilket håll personen kommer, som nu, så jag snurrar runt lite. Tittar åt det ena hållet, det andra hållet. Ibland klapprar steg förbi mig, dörrar öppnas men det är aldrig någonsin K som klapprar emot mig eller öppnar en portdörr.

22:13. Det är kallt, strumpbyxorna håller inte mot vinden och jag tänker att även om K tar på sig skorna väldigt långsamt och jackan ännu långsammare så borde han vara här nu, visst? Jag ringer, signal efter signal går fram men K svarar inte. Jag minns en annan gång när det hände, när jag satt på ett kallt trappsteg i ett gigantiskt trapphus, och jag tänker, ignorerar att han svarade andra gången jag ringde då, han var på väg. Precis som nu, visst måste det vara precis så nu också?

22:19, 22:26, 22:35. Det går fram signal efter signal, det blåser och mannen i affären på hörnet undrar nog vad jag gör, varför jag står där ensam i blåsten och snurrar runt emellanåt för att försöka titta åt alla håll. Jag undrar också varför jag står där i blåsten, jag skäms inför mig själv och inför mannen i affären på hörnet varför jag inte bara går därifrån. Jag skickar sms och skriver det uppenbara: vart är du, kommer du inte?

Ni vet (eller jag hoppas att ni inte vet), man står där och tänker att det inte har gått någon tid alls. Att man inte alls står och väntar på någon som inte kommer. Men, tiden går ändå och någon gång så har det gått fyrtiotre minuter sedan man kom dit och någonting inuti går sönder, självhatet vältrar fram precis som ångesten, skammen, meningslösheten. Men man älskar ändå, och eftersom det är så nära hem till personen så går man dit med ben som inte längre känns som ens egna ben men det spelar ingen roll för det är så sent, klockan närmar sig 23 och då finns det inga portkoder i världen som låser upp, det krävs nycklar och man har inga nycklar och den som har nycklar svarar inte på telefonsamtal eller sms, det är mörkt i fönstret och egentligen vet man att det inte spelar någon roll för han man försöker ana genom persienner är ändå inte hemma, han är på en adress något kvarter bort, dit han ville att man skulle komma så att man kunde ses för det var det enda som skulle kunna få honom att må bra och han säger att han ska komma ner, komma ner direkt, men han kommer inte, han kommer aldrig någonsin.

Och trots att jag skriver man när det är jag så skyddar det inte, det finns ingen bomull eller omskrivning i världen som skyddar mot det här.

Jag tappar räkningen på det antal samtal som går mellan min telefon och K:s telefon. Jag oroar mig för droger, igen, och överdos, är det därför han inte svarar? Kvävs han i sina spyor, är det någon som hjälper honom, jag ser ingen ambulans, hör inga sirener. Jag blir rädd för mig själv när jag för en kort, kort stund på något sätt hoppas att det är en överdos som gör att K inte kan svara för vad skulle det annars finnas för ursäkt, för förklaring? Hur ska han kunna förklara, försvara, att han ringer en gång på kvällen och säger att han vill träffa mig, ringer en gång till och vill att jag kommer dit han är, svarar när jag är några meter ifrån honom, på andra sidan järngrinden, och säger att han kommer ner, om det inte är en överdos? Men, jag vill inte att han dör, att hjärtat slutar slå, för ni vet ju, jag älskar honom.

Någonstans har jag tappat kontroll över min kropp, jag känner inte mina fötter, mina ben, mitt hjärta. Jag går två steg framåt, ett steg bakåt, snubblar till, tänker att jag borde sitta utanför hans port i den blåsiga natten tills han kommer hem så att jag kan skrika men jag vet inte om jag skulle orka: vänta eller skrika. Glada människor överallt på gatorna och jag vill bara att de ska förstå att jag inte lever, att jag inte längre finns, men de tar ingen hänsyn, de är lika glada ändå. Det kommer en buss, precis när jag svänger runt hörnet och jag går på, vad ska jag annars göra och klockan är 23:15 när jag hittar ett tomt säte, jag tänker inte på någonting annat än att jag måste hålla ihop, måste, måste, måste, måste. Jag minns ingenting av resan hem, hur det plötsligt blev min hållplats men någon annan hade tryckt, skulle av, jag reagerar och går ut genom dörrarna. Jag ringer, tänker.. jag vet inte vad jag tänker. Att det ordnar sig om han svarar? Att jag vill veta om han tagit en överdos? Att det finns en förklaring?

Ett av samtalen bryts plötsligt, medveten. K trycker bort det. Rött istället för grönt, han ser att jag ringer, ringer, ringer och om han inte raderar mina sms innan han läser dem så ser han mina ord, alldeles oavsett ser han att jag skickar. Vilket betyder att han lever, vilket betyder att det känns som om jag slutar leva. Han kan uppenbarligen välja eller välja bort samtalet och han väljer bort.

23:39. Jag ringer en vän som har sagt att jag kan ringa när som helst så jag gör det, för en gångs skull. Jag orkar inte tänka att jag är i vägen, att det inte passar sig och han svarar direkt. Jag gråter, snubblar över orden, snubblar över mig själv och S försöker att förklara, försöker att förstå men fastnar någonstans i alltihopa och kan inte förklara. S har själv missbrukat, har vänner som gjort detsamma, men kan ändå inte förklara, försvara, menar på att det inte spelar någon roll om S tänder av eller om han har vänt om och tänt på: människor som tycker om en behandlar man ändå med respekt. S kan inte göra så mycket mer än att trösta, lyssna och efter fyrtiotre minuter lägger vi på, med löfte om att höras imorgon och ett sista råd från S att jag får ringa K en gång till och därefter skicka ett sms, ett sms som S mest tycker ska innehålla att man inte behandlar människor hur som helst, vad håller han på med, försvar, förklaring, hör av dig. S säger att jag är bra, bättre än K, värd någonting annat och hör inte K av sig inatt eller imorgon så är det bra så, det får vara nog. Inte ens S, gammal missbrukare och romantiker som tror på att förlåta alla alltid, tycker att det finns oändligt med chanser i världen.

00:24. Jag ringer och någon väljer grönt istället för rött, men ingen säger någonting till mig. Jag hör samtal, förstår att K är kvar där han var när jag stod utanför, allt blir rörigt inombords och jag minns inte så mycket, kan inte placera orden i rätt följd. K säger någonting om att inte svara, någon annan säger någonting om avtändning, hur det fungerar. Eller är det tvärtom, jag minns inte? Jag säger hans namn, vill att han förklarar, undrar vad som händer, försöker lyssna på samtalet som pågår med mig som lyssnare, oavsett om de är medvetna eller ej. Någon lägger på, jag försöker ringa någon mer gång och ett samtal blir avbrutet medvetet från andra sidan, av K eller någon annan, jag har ingen aning och ingenting spelar egentligen någon roll, och de andra samtalen har bara ekande signal efter signal.

00:45. Jag tänker att det ska bli mitt sista sms, ett klarsynt sms som får plats med hela trasiga jag. Jag frågar det som skriker i mitt huvud för hjärtat har slutat för länge sedan: hur kan han ringa och säga att han vill ses utan att sedan komma när jag är där, betyder jag ingenting för honom, men varför ringde han då alls?

Finns det någon som kan förklara det: om han inte bryr sig, varför ringde han då överhuvudtaget? Varför ringa vid 18-tiden och säga att han saknar mig, att han vill ses, varför ringa vid 22-tiden och säga detsamma, varför svara när jag är där och säga att han kommer ner, direkt, utan att sedan göra det och utan att sedan svara när jag ringer? Varför, varför, varför, varför, varför, varför, varför? Jag vill att någon förklarar, att någon lindar in mig i en skyddande kokong och inte lindar ut mig förrän jag har en barriär av stål omkring mig för jag orkar inte gå runt med hjärtat oskyddat. K får mig att aldrig mer någonsin vilja släppa in någon.

Jag tänker på vad S sa, att jag borde lägga mig och låta K höra av sig. Jag borde glömma allt för en stund, försöka åtminstone. Och då hamnar jag i det som är början på allt det här, som känns oändligt, utan slut: Jag har ont precis överallt. Jag tror inte att ångest eller sorg någonsin tidigare har varit så fysiskt smärtsamt. Jag kan inte sova, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna sova igen. Jag orkar inte vara vaken, just nu vill jag inte ens andas. Jag kan inte ens andas. Jag gråter så att jag knappt får luft, biter i kudden, kräks och ligger på badrumsgolvet.

03:48. Utan en enda centimeter ryggrad eller ett uns av självrespekt skickar jag ett sms, i en säng där det börjar bli ljust på himlen, där jag skriver att det inte känns som om varken jag eller det jag känner för honom spelar någon som helst roll, jag verkar inte betyda någonting för honom.

Jag älskar honom,
utan hjärta nu.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Anne: (29 maj 2011 09:00)
Kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram kram x 10.000.000 minst. :|

Anne: (29 maj 2011 09:01)
(det blir bättre! <3)

eMissen: (29 maj 2011 09:30)
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 vilken fullständigt vidrig natt!!

lejonhjärta: (29 maj 2011 09:35)
Hur kan det någonsin bli bättre? Hur, varför gjorde han sa? Varför ringa om han inte bryr sig, varför inte komma ner om han bryr sig? Idag vill jag bara ringa 400 gånger tills han svarar eller åka dit och skrika, gråta, göra någonting för att se om jag lever men jag vet inte vad som är bäst, jag vet inte vad jag ska göra.

nära: (29 maj 2011 12:52)
det verkar lite som att han får en high av att du bekräftar honom. dvs, svaret på varför varför varför kan vara att han inte bryr sig om DIG, bara om att se om hur mycket du gör för HONOM. fy fan vad SUR JAG BLIR på hur han beter sig.

lisa: (29 maj 2011 13:07)
finaste du. jag blir också jättearg och så ledsen för din skull. du är värd så jävla mkt mer än det här... <3<3<3.

lejonhjärta: (29 maj 2011 13:35)
nära, jag har också tänkt det. Att han sitter där med vännerna och ska testa om käraste människan i stan kommer dit. Fast då förstår jag inte varför han ringde vid 18-tiden? Jag såg för en liten stund sen att han hade hört av sig till jobbmobilen också, med "kom hit, kom hit"-sms. Jag kanske letar så desperat efter förklaring, försvar, för att jag inte kan förstå hur man, hur HAN, kam vara så elak. Mot mig. Jag skyller så mycket på drogerna eller på avgiftningen men det håller nog inte.

Bekräftelse, ja. Han verkar veta exakt när jag är på väg bort, då hör han av sig och är fin. Efter katastroftisdagem skickade jag sms om att jag inte skulle höra av mig, att det nog vore bäst om jag försvann. Sedan hörde jag faktiskt inte av mig. Och då, då ringer han igår och längtar efter mig.

Givetvis har han inte hört av sig nu heller. Jag vill fortfarande ringa tills han svarar för att låta honom inse att han förstör mig och jag vill veta varför.

lejonhjärta: (29 maj 2011 13:36)
alla: tack för er omtanke, det betyder mycket. KRAM.

Aurora: (29 maj 2011 19:37)
Han får inte behandla dig på det sättet! Och om man verkligen tycker om någon beter man sig inte som han gjort mot dig. Det finns många bortförklaringar men inga av dem är ens i närheten av att vara ursäkter för hans beteende.
Kram och omtanke härifrån.

Ps. Vi kan försöka limma ihop våra brustna hjärtan och dela på det hela istället :) Ds.

Kit: (29 maj 2011 20:16)
Finns inga ord som kan lindra en sådan sorg som din. Kramar, kramar, enorma mängder kramar. Och vet utan tvivel att han inte förtjänar dig, och att det blir bättre. Blir bättre utan honom.

Tulo: (29 maj 2011 20:33)
Alltså jag blir så arg när jag läser.. HUR faan kan man behandla en annan människa så? Det övergår mitt förstånd! Förstår precis hur du känner, ett brustet hjärta är verkligen precis det, brustet! Det värker och man kan knappt andas, hela kroppen är bara ond.

Tror att han går igång på att bli bekräftad, och får kanske nån kick av att veta att du kommer åkande om han ringer och ber dig. Men det är ju så himla svårt att låta bli att åka dit, när man tycker så mkt om någon och bara vill vara nära dom!

Skickar en BAMSEKRAM!! Och försök att sluta uppfinna ursäkter för honom. (Det har jag gjort själv ibland..) Det finns faktiskt ingen ursäkt!!

hj: (29 maj 2011 21:18)
När du har gått igenom det här (vilket ju inte förefaller möjligt nu, jag vet, men man gör som man måste. man lever vidare.) kommer du att ha en självaktning som ingen i världen kommer att kunna förstöra mer.

Monchichi: (30 maj 2011 16:24)
Du letar efter en logisk förklaring av ett beteende från en sjuk människa. Där kickar och beroende går före kärlek och respekt. Du är så mycket mer värd än så. Du är värd respekt och kärlek för den fina person du är och den respekten ska bestå hela tiden, inte när andan faller på. Tusen kramar <3

betty: (31 maj 2011 11:57)
Jag blir lika förbannad som resten av brudarna ovan. han är inte värd smutsen under dina sulor, kom ihåg det. Skit i honom, bryt, spring och vänd dig inte om! Han kommer inte att förändras och det kommer inget gott ur det här.

misan: (31 maj 2011 23:26)
Åh fy fan fy fan fy fan. <3

Jag har inga liknande erfarenheter alls, dvs där missbruk varit inblandat, och har ingen aning om hur det funkar, men jag tänker att det egentligen inte spelar någon roll hur mycket han än vill ha dig (i bästa fall är det ju så) om han inte kan ge dig det du vill ha (det du förtjänar!). För kan du nöja dig med det här? Nej, det kan du inte.

Ibland räcker det inte med bara kärlek?

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros

lejonhjärta har skrivit om

Hunden tankerensning Familjelycka? förändringen irritation Relationer Herr Ätstörning

lejonhjärtas senaste Ord

» onsdag
21 aug 2013 21:56
» semester
5 aug 2013 12:26
» snart augusti
23 jul 2013 22:26
» Renoveringskaos
10 jul 2013 18:12
» fredag
14 jun 2013 22:45
» nödord
26 maj 2013 22:58
» Kära bullen, pt 2
15 maj 2013 14:11
» Kära bullen
14 maj 2013 20:25
» finfredag
3 maj 2013 19:38
» livet, alltså
5 apr 2013 14:08
» tisdag
19 feb 2013 20:38
» livet
6 feb 2013 15:14
» Söndag
20 jan 2013 13:04
» söndag
6 jan 2013 14:04
» torsdag
27 dec 2012 14:55

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::